För jag glömmer allt! Jämt! Det värsta är nu att jag har glömt att lämna tillbaka en "tum-EKG" som jag fick låna med mig hem från sjukhuset när jag skrev ut mig därifrån. En jättekäck grej som ser ut som ett litet Nintendo eller nåt, och som jag skulle mäta EKG med morgon och kväll och så skickades resultatet iväg via typ..ja..telefonnätet eller nåt.
Den skulle jag mäta med i tre veckor, alltså typ till slutet av januari. Sen skulle jag helt enkelt lägga den i ett vadderat kuvert som jag fick med mig, och lämna in till vårdcentralen här hemma i byn. Enkelt va?
Bara det att jag har inte lämnat in det där sabla EKGt ÄN. Det är april nu! Snart mitten av april! Och de har ringt från strokeavdelningen typ fyra gånger och frågat efter det. Och varje gång har jag lovat - "Oj, förlåt!! Jag ska ta med det imorgon när jag åker på sjukgympan.". Och så har jag glömt. Tills de ringt och jag har fått säga "förlåt förlåt förlåt", om och om igen. De ringde senast i morse. I eftermiddag ska jag på sjukgympa, då SKA jag ta med. Jag måste.
Eller andra saker... Jag glömmer ringa folk fast jag lovat. Fastän jag verkligen VILL ringa! Jag glömmer ändå. Eller så kommer jag ihåg vid fel tillfälle, när jag ska vila eller äta eller nåt. Och sen glömmer jag bort igen. Folk tror nog att jag är jätteotrevlig och dissar dem. Det gör jag inte! Jag bara glömmer.
Och ibland bestämmer jag med någon att vi ska ses eller nåt. Och sen kommer dagen då det ska ske, och då orkar jag inte. Orken är helt slut.
Men jag lovar er, alla ni som blivit drabbade av min dåliga ork - det har INGET med er att göra! Har jag sagt att jag vill ses så VILL jag verkligen det! Jag saknar er, jag vill umgås, jag vill höra hur ni har det. Men det är ju det här med hjärntrötthet som är ett ord som jag hört till leda nu - jag orkar helt enkelt inte ibland!
Hjärntrötthet är liksom inte bara vanlig trötthet. Det är att det tar helt stopp i hjärnan. Det går inte in mer intryck, ingen information. Det kommer inte ut nåt heller. Inga tankar, ingenting. Det liksom släcks ner, fastän jag är vid medvetande. Ibland gråter jag bara, fastän jag inte vet varför. När jag blir sådär trött måste jag lägga mig och blunda. Inte tänka, bara blunda. Och så vet jag att jag har tagit ut mig alldeles för mycket (fastän jag knappt gjort nåt), och att det inte alls är bra. Jag måste lära mig att stoppa innan det går sådär långt. Men det är svårt.
En annan sak som händer vid hjärntrötthet (i alla fall för mig) är att det är svårt när mina planer blir ändrade. Som när folk ibland velat vara snälla och komma och överraska med ett besök. Det är ju hur snällt som helst! Vilka raringar!
Men för mig funkar inte det, oftast. För då har jag redan en bild av hur min dag kommer att bli. Jag har förberett mig för den, vet att jag får stunder att vila och bara slappa. Jag vet när jag ska göra något. Och så rubbas allt det här, när jag får besök helt oväntat. Jag kanske precis skulle vila egentligen? Jag kanske bara behövde vara ifred? Det har heller inget med den som kommer hit att göra - det handlar om mig, om min kassa ork. Det som egentligen kan ses som en liten trevlig och avslappnad stund med en tekopp eller så, och lite prat, är för mig som ett stort berg att bestiga då.
Om jag däremot bestämt med någon att vi ska ses, att de ska komma hit och så gör de det - då är ingen gladare än jag! För då har jag fått planera utefter det, och då blir besöket bara en energikick. Och jag lovar, jag bestämmer inte nån "dejt" utan att verkligen vilja det. Så har jag sagt att jag vill ses så vill jag det, verkligen! Och jag orkar, för annars har jag ringt och sagt "förlåt" igen...
Telefonsamtal är lättare, det gör mig bara glad om någon kommer ihåg mig och ringer. Och där är det lättare att säga "Åh, vad gullig du är som ringer! Men du, jag skulle precis vila. Kan vi inte höras om ett par timmar, eller imorgon?". Det är svårt att säga till någon som står utanför dörren och knackar på med en fin blombukett i näven, att "Jag skulle precis vila. Du får åka hem igen!".
Och säger jag att jag orkar prata så orkar jag verkligen det.
Och har vi bestämt att vi ska ses klockan tre, så är det tre som gäller för mig. Eller lite efter tre, möjligtvis. Men inte halv tre. Då blir jag ledsen och stressad och inte alls till min fördel. För då har jag lagt upp min plan för vad jag ska göra innan, och så kraschar allt. Och min hjärna brinner.
Förlåt, förlåt, förlåt - från djupet av mitt hjärta, mina fina vänner! FÖRLÅT! Jag är inte mig själv just nu, men jag gör så gott jag kan.
Jag har egentligen noll ångest angående tum-EKGt, i jämförelse med mitt dåliga samvete inför mina vänner. Jag vill inte göra någon ledsen eller arg på mig, eller att nån ska tro att jag inte vill umgås med dem. Har jag sagt att jag vill det så vill jag det! Annars säger jag det inte.
Så ge inte upp hoppet om mig. Jag blir snart piggare igen. Och hör av er, om ni vill! Säger jag att jag är trött så är det inte du. Det är jag. Det svär jag på.
Blommor i stora fång till alla mina tålmodiga vänner..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar