Och frågan och tanken är ju jättesnäll (oftast, det FINNS de som bara frågar av ren Krösamaja-nyfikenhet, men dem känner jag igen ganska lätt och berättar inget för..). Men ibland önskar jag att jag hade skrivit ner hur jag mår, tryckt ut i ett antal ex och delat ut till den som frågar. För det är ju så att för DEM är det ju inte tjatigt, de frågar ju bara om de vill. Men jag orkar inte dra hela historien. Och vet heller inte hur mycket av den jag ska dra. Är personen verkligen intresserad, eller frågar h*n bara av artighet? Är det av artighet så förstår jag mycket väl att man inte vill höra hela storyn i sin helhet. Det vill inte jag heller alltid när jag frågar nån ytligt bekant nåt sånt.
Men är personen intresserad på riktigt är det ju ganska förmätet av mig om jag inte svarar på riktigt också. Det är jättesvårt det där.
Så nu gör jag såhär, att jag skriver ner här hur jag mår nu. Den som verkligen vill veta mer eller prata mer om det, gör det - resten låter bli, och jag blir inte det minsta ledsen därför att jag tycker också att det är ganska trist att prata sjukdomar :). Så, om du tycker att du inte direkt hör till intresseklubben - sluta läs här, läs nåt annat inlägg istället eller surfa vidare. Jag lovar, no hard feelings!
Men om du undrar så kan du läsa vidare:
Nu är det, på söndag, fyra månader sen jag fick min stroke. Att bli "frisk" igen, eller i alla fall någorlunda återställd (om man blir det, alla blir ju inte det men jag räknar med att bli det) tar oftast 1-2 år. Så jag har ju en bit kvar. Så att jag inte är som förr är ju inte konstigt alls, egentligen. Bara väldigt frustrerande stundtals. Jag menar, FYRA månader! Det är ganska lång tid. Det är dags att jag blir pigg igen, känner jag.
Men fortfarande är jag väldigt yr. Det är jag dygnet runt, så fort jag är vaken. Det snurrar i hela huvudet, och balansen är verkligt kass stundtals. Jag snubblar (har aldrig ramlat hittills, knack-knack-ta-i-trä) och fumlar, jag har ofta svårt att gå även på plant golv. Jag GÅR, och många säger "Men det syns ju inget på dig!". Men det gör det, det vet jag, men inte hela tiden. Och det kräver koncentration att gå rakt! Så om ni hör någon som säger att jag har synts på bygden, vinglandes, full som en alika - stryk det där med full som en alika. Jag vinglade säkert, men inte p g a rusdrycker ;) (jag har inte druckit en droppe alkohol sen jag blev sjuk). Och upplys gärna personen som säger det också.
Jag har min hjärntrötthet som är bedövande, men den har jag skrivit om tidigare så den lämnar jag därhän. Konstaterar bara att jag orkar inte som vanligt. Om en vanlig person vaknar med tio kilo ork på morgonen och går och lägger sig med bara ett kilo kvar på kvällen, så VAKNAR jag med typ ett kilo på morgonen. Det kilot får jag hushålla med bäst det går. Ungefär så är det.
Jag har fortfarande ingen/konstig känsel på vänstersidan av huvudet. Jag känner absolut inget om jag t ex noppar ögonbrynet där, men däremot är jag oerhört håröm - det räcker att Andreas pillar lite i mitt hår på vänstersidan så skriker jag i högan sky, "DRA INTE SÅ HÅÅÅÅÅRT!!".
Vänstra ögat är helt uttorkat, jag får droppa det tio gånger om dan minst. Det lindrar, men det tar inte bort känslan av att ständigt ha en stor skorpsmula i ögat. Plus att min feeling för värme och kyla är lite rubbad - ögat känns som en isbit.
Högra sidan av kroppen funkar ungefär likadant. Jag kan nypa ganska hårt i armen eller benet utan att känna nåt. Men att ta på en tröja eller byxa så den liksom glider utmed huden kan vara så smärtsamt så jag drar efter andan.
Jag har tinnitus. Det ringer skyhögt i öronen på mig all min vakna tid.
Tidigare var jag dålig på att känna igen ansikten. Nu är jag helt värdelös på det. Jag kan se folk i ögonen och inte känna igen dem fastän det är nån jag känner ganska väl. Mina närmsta känner jag igen, men om det är typ barnens lärare eller barnens kompisars föräldrar, eller någon jag jobbat med för några år sen ett kortare tag, blir det ofta körigt. Och pinsamt ibland, folk tror väl att jag är fisförnäm eller otrevlig. Och det kanske jag är också :), men i de här fallen är det absolut inte min mening att inte hälsa. Jag känner bara inte igen!
Jag har tappat lite av min planeringsförmåga. Dels för att minnet är lite kort, och dels för att jag har svårt att greppa hur mycket jag orkar egentligen. Jag tar gärna i för mycket och blir sen helt utslagen. Men det håller jag på att lära mig att bli bättre på, med hjälp av min arbetsterapeut.
Ja, lite så är det.
Och nu är det färdiggnällt för lång tid framöver här på bloggen, det lovar jag :). Jag ville bara berätta. Om nån vill veta.
Men det är en oerhört härlig årstid att vara sjukskriven på, det måste jag säga :)
Nyss satt jag och min påg (min tonårspåg!!!...tänk att han är så stor. Och idag är han hemma och har ont i halsen..) ute på bänken vid söderväggen och tog lite sen frukost/förmiddagsfika. Jag tog en kopp te och ett fruktfat. Och solen sken, och hönsen kacklade, och hundarna lekte och katterna kom fram och gosade. Och där satt vi i solens sken och pratade om allt möjligt. Jag säger bara det - han är verkligen en av jordens roligaste människor, min påg! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar