Ja, så sa drängen Alfred till pigan Lina i Emil-böckerna, när de stod och slipade knivar eller vad de gjorde. Lina vevade slipen, Alfred slipade. Och då kom han med den uppmaningen - "Bare dra på, bare stann´ int´!".
Och det där sa jag till mig själv idag när jag var ute och gick.
Det är ju nämligen så (för den som inte känner mig eller så tänkte jag), att i och med min stroke för snart ett år sen, så har det varit lite si och så med min förmåga att gå. Jo, GÅTT har jag ju gjort. Redan några dagar efter stroken var jag uppe och gick några steg med rullator, och sen rullade det på rätt fort där i början - efter ett par veckor kunde jag gå 200 meter utan stöd. Lite vingligt och ostadigt och bara på plant underlag, men ändå.
Sen har jag fortsatt att gå. Att gå korta sträckor, typ på ICA eller till brevlådan eller så, det har funkat ok de flesta dagar. På ICA har jag alltid haft kundvagn för säkerhets skull, som en rullator in disguise :). Ute på gatorna har jag ofta gått armkrok med Andreas, då känner jag mig stadigare och dessutom ser jag inte ut som ett fyllo då :).
Men mina längsta promenader har varit en sisådär 4-500 meter. Sen har kraft och ork tagit slut, både fysiskt och psykiskt. Det har liksom fastnat där.
Men så för ett par veckor sen bestämde jag mig. I helsike heller att jag tänker bara kunna gå en halv kilometer resten av livet.
Jag tänkte att jag skulle öka på sträckan bara lite åt gången. Inte ge mig. Det MÅSTE ju gå?...
Så jag laddade ner appen RunKeeper till min telefon, och så började jag gå.
I början var jag helt slut efter rundan här ute på gården - ungefär 350 meter. Bara anspänningen att mäta hur långt jag går, och hur fort (nåja, fort och fort...), sög musten ur mig. Jag kom in varje gång och stupade i säng. Somnade ofta en liten stund.
Men nu kan jag gå längre! I veckan sprängde jag kilometergränsen. Och idag gick jag 1,6 km. Benen var som stolpar, och det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen, och jag stupade i säng även den här gången. Men 1,6 kilometer!! Det är 1600 meter! Jag är jätteglad. Och imorgon tänker jag ge mig på det igen. Jag ska stanna vid ungefär en och en halv kilometer nu ett tag, det har liksom gått så fort och jag är rädd att jag springer på en vägg (inte bokstavligen då, mer bildligt talat) och blir besviken på mig själv om jag bara ökar och ökar. Nu ska jag gå ungefär såhär ett tag, tills jag känner mig stabil i det.
Någon maratonlöperska lär jag aldrig bli. Men till jul - ja, till jul ska jag kunna gå ända till Bäck och hem igen. Det blir typ 2½ km.
Det ska jag kunna till jul.
Och till påsken ända bort till Nolåsen och hem. Det är 6 km. För nu jävlar ska här dras på, och här ska inte stannas!
Och det där sa jag till mig själv idag när jag var ute och gick.
Det är ju nämligen så (för den som inte känner mig eller så tänkte jag), att i och med min stroke för snart ett år sen, så har det varit lite si och så med min förmåga att gå. Jo, GÅTT har jag ju gjort. Redan några dagar efter stroken var jag uppe och gick några steg med rullator, och sen rullade det på rätt fort där i början - efter ett par veckor kunde jag gå 200 meter utan stöd. Lite vingligt och ostadigt och bara på plant underlag, men ändå.
Sen har jag fortsatt att gå. Att gå korta sträckor, typ på ICA eller till brevlådan eller så, det har funkat ok de flesta dagar. På ICA har jag alltid haft kundvagn för säkerhets skull, som en rullator in disguise :). Ute på gatorna har jag ofta gått armkrok med Andreas, då känner jag mig stadigare och dessutom ser jag inte ut som ett fyllo då :).
Men mina längsta promenader har varit en sisådär 4-500 meter. Sen har kraft och ork tagit slut, både fysiskt och psykiskt. Det har liksom fastnat där.
Men så för ett par veckor sen bestämde jag mig. I helsike heller att jag tänker bara kunna gå en halv kilometer resten av livet.
Jag tänkte att jag skulle öka på sträckan bara lite åt gången. Inte ge mig. Det MÅSTE ju gå?...
Så jag laddade ner appen RunKeeper till min telefon, och så började jag gå.
I början var jag helt slut efter rundan här ute på gården - ungefär 350 meter. Bara anspänningen att mäta hur långt jag går, och hur fort (nåja, fort och fort...), sög musten ur mig. Jag kom in varje gång och stupade i säng. Somnade ofta en liten stund.
Men nu kan jag gå längre! I veckan sprängde jag kilometergränsen. Och idag gick jag 1,6 km. Benen var som stolpar, och det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen, och jag stupade i säng även den här gången. Men 1,6 kilometer!! Det är 1600 meter! Jag är jätteglad. Och imorgon tänker jag ge mig på det igen. Jag ska stanna vid ungefär en och en halv kilometer nu ett tag, det har liksom gått så fort och jag är rädd att jag springer på en vägg (inte bokstavligen då, mer bildligt talat) och blir besviken på mig själv om jag bara ökar och ökar. Nu ska jag gå ungefär såhär ett tag, tills jag känner mig stabil i det.
Någon maratonlöperska lär jag aldrig bli. Men till jul - ja, till jul ska jag kunna gå ända till Bäck och hem igen. Det blir typ 2½ km.
Det ska jag kunna till jul.
Och till påsken ända bort till Nolåsen och hem. Det är 6 km. För nu jävlar ska här dras på, och här ska inte stannas!
Bild från dagens promenad. Till och med solen tittade fram :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar