I natt blir det ett år sen...

När klockan är ungefär fyra i natt så är det prick ett år sen som jag vaknade och kände att halva ansiktet var bortdomnat. När jag försökte stiga upp välte jag hela tiden åt vänster.
Det var början på en ganska lång resa som pågår än. Det var då jag fick min stroke.

Fast om det som hände då har jag skrivit förut, HÄR. Så det ska jag inte skriva om igen.
Men det känns lite läskigt på nåt vis med årsdag. Det blir lite mer påtagligt.

Men jag har det bra. Jag har klarat mig fint. Att få en stroke kan vara en katastrof, men det kan jag inte säga att det var för mig, i alla fall såhär med facit i hand. Visst har jag haft mina ledsna dagar, ibland en skräck för att dö, ibland många tankar om "Tänk om...". Men jag hade tur! Och det finns så mycket värre saker som kan hända en här i livet, så jag känner mig väldigt lyckligt lottad.
Ibland tänker jag att tänk om det varit något av mina barn som blivit sjuk, allvarligt sjuk. Då hade jag inte önskat nåt hellre än att det var jag som hade fått bli sjuk istället. Och det fick jag nu, tänker jag då!

Imorgon för ett år sen, då kunde jag inte gå ett enda steg. Jag kunde inte ens sitta upp. Och jag kunde inte se så bra, eftersom ögonen for runt i skallen på mig helt hysteriskt. Jag kunde inte ens svälja en klunk vatten.
I förrgår gick jag tre kilometer - rekord! Och idag har jag varit på bio med Andreas, och jag kunde se hela filmen. Och just nu står mat i ugnen - jag lagar tjocka revbensspjäll med varm potatissallad, coleslaw och kanske en fetaostkräm.

Än är jag sjukskriven några månader, minst.
Men jag är hemskt nöjd med som det blev!
Det kunde ha varit så himla mycket värre.