om man är lite glosögd. Det är faktiskt praktiskt också när båda ögonen tittar åt varsitt håll. Då kan man kolla framåt samtidigt som man sitter och tittar på sin nya matte som sitter vid sidan om en.
Den glosögda, det är lille Will-Mer:
Den glosögda, det är lille Will-Mer:
Och matten, det är jag! :)
Ja, han bor inte här än. Men på fredag ska vi hämta hem honom, för då har han hunnit vara hos veterinären och blivit genomkollad.
Det var liksom inte alls meningen att vi skulle ha valp nu. Vi var inte ens överens om vilken ras vi ska ha SEN, när det nån gång blir aktuellt! Vi kunde inte enas.
Inte förrän vi tittade på Djurskyddarna på tv och såg några Japanese Chin som omhändertogs. Jag har "alltid" vetat om att rasen finns, men jag har inga som helst erfarenheter av den. De flesta raser har jag faktiskt stött på nån gång - antingen har jag ägt en själv, eller så har jag tränat en, eller så har jag haft en på nån kurs som jag höll i förr om åren på brukshundklubben, eller så har nån hundtokig kompis haft en.
Men just Japanese Chin har gått mig förbi.
Men nu tyckte vi båda att de såg så gulliga ut. Och som alltid när jag hittar nåt intressant så googlade jag och fick veta att japaneserna är en familjekär ras med kattlikt beteende. Den har ingen jaktinstinkt och den skäller sällan.
PERFEKT för oss, med andra ord. Så en japanes skulle det bli framöver, det var vi ganska säkra på. Alltså om sådär ett par år eller nåt.
Men....tja. Man vill ju träffa en japanes, nu när man hittat en ras som båda gillar. Och så fick vi veta att det finns en bara ett par mil härifrån. En fem månader gammal, till salu förvisso, men vi skulle ju bara "känna lite" på rasen och ägaren var snäll nog att låta oss komma förbi och titta.
Ja, och det fattar man ju hur SÅNT går.
På fredag flyttar han hit.
Ikväll var vi och hälsade på honom igen. Här sitter han i husses knä:
Ja, han bor inte här än. Men på fredag ska vi hämta hem honom, för då har han hunnit vara hos veterinären och blivit genomkollad.
Det var liksom inte alls meningen att vi skulle ha valp nu. Vi var inte ens överens om vilken ras vi ska ha SEN, när det nån gång blir aktuellt! Vi kunde inte enas.
Inte förrän vi tittade på Djurskyddarna på tv och såg några Japanese Chin som omhändertogs. Jag har "alltid" vetat om att rasen finns, men jag har inga som helst erfarenheter av den. De flesta raser har jag faktiskt stött på nån gång - antingen har jag ägt en själv, eller så har jag tränat en, eller så har jag haft en på nån kurs som jag höll i förr om åren på brukshundklubben, eller så har nån hundtokig kompis haft en.
Men just Japanese Chin har gått mig förbi.
Men nu tyckte vi båda att de såg så gulliga ut. Och som alltid när jag hittar nåt intressant så googlade jag och fick veta att japaneserna är en familjekär ras med kattlikt beteende. Den har ingen jaktinstinkt och den skäller sällan.
PERFEKT för oss, med andra ord. Så en japanes skulle det bli framöver, det var vi ganska säkra på. Alltså om sådär ett par år eller nåt.
Men....tja. Man vill ju träffa en japanes, nu när man hittat en ras som båda gillar. Och så fick vi veta att det finns en bara ett par mil härifrån. En fem månader gammal, till salu förvisso, men vi skulle ju bara "känna lite" på rasen och ägaren var snäll nog att låta oss komma förbi och titta.
Ja, och det fattar man ju hur SÅNT går.
På fredag flyttar han hit.
Ikväll var vi och hälsade på honom igen. Här sitter han i husses knä:
Alltså hur söt kan man bli???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar