Vikten av vänner

När man är såhär som jag är nu (hjärntrött, glömsk, asocial) så är det ju himla lätt, i alla fall för mig (men jag vet att det är så för många andra också) att ens självförtroende i egenskap av vän sjunker till botten. Det är så många gånger som jag tänker att "Åh, nu ska jag ringa X och höra om vi inte kan ta det där fikat nån dag! Åh, jag kan bju hit henne på lite semmelfika eller nåt?..".
Och jag är själaglad bara av tanken en stund. Ända tills den andra tanken kommer..."Men, nä...då kanske hon känner sig tvungen, hon har säkert fullt upp ändå, och jag är ändå så tråkig så det är klart att hon inte vill...nä, jag struntar i det.".

Man vill liksom inte vara till last eller någons dåliga samvete. Då är det bekvämare att strunta i att höra av sig alls, jag har ju ganska roligt för mig själv också, det går ingen nöd på mig :). Och Andreas kommer ju hem varendaste dag, han är min bäste vän och vi gör saker ihop! Och Petter kommer ju också hem, i alla fall en stund, nästan varje dag, och vi sitter ofta och pratar och skrattar. Jag har det oförskämt bra! Så det är inte det!...

Men när det väl blir av att jag träffar en vän (oftast genom att de kommer hit, det är enklast och minst uttröttande för mig) så är jag glad lång tid både för och efter, inte bara just när de är här! :)

Idag kom min vän Annica. Vi drack te och åt pizzabullar (ja, det är vad som bjuds i det här huset ett tag framöver ;)) med tända ljus, och jag hjälpte (nåja, hjälpte och hjälpte, jag gjorde väl inte så jättemycket) henne med ett papper som skulle fyllas i och så pratade vi ännu mer.
Och det var så himla trivsamt! :)

Nu när hon har åkt står buketten kvar på köksbordet, tulpanbuketten som hon hade med sig. Den står där och gör mig glad varje gång jag går förbi. För den påminner mig om vänskap och om omtanke, och om hur mycket jag tycker om Annica och mina andra vänner. Det ni! Jag säger ju det - jag har det oförskämt bra!