Att ha en blogg

Det finns nog väldigt många anledningar till att folk har en blogg.
En del har det som sitt levebröd - de är duktiga och de gör business av det på ett väldigt bra sätt.

En del vill ha uppmärksamhet - de visar gärna upp sig dagligen i olika outfits, och med rader av selfies (gärna med plutande läppar :)).

En del vill berätta om en resa - inte nödvändigtvis en resa geografiskt (även om det också ofta förekommer), utan också om inre resor och om händelser i livet som de vill berätta om.

En del vill dokumentera sin hobby, kanske för sig själva bara, eller sina närmaste, eller för alla som är intresserade.

En del har det som en dagbok, för att berätta om sitt liv, vad som händer, så att ens närmaste kan läsa om det och kanske främst många gånger för att de själva kan gå tillbaka och läsa.

Ja, och så alla andra tusen anledningar som man kan ha för att blogga!


Själv började jag nog skriva mest för att jag gillar att göra just det - skriva. Och för att jag tycker om det liv jag lever, och för att skriva ner lite recept så både jag och mina barn kan hitta dem vid behov. Och för att skriva lite dagbok, kunna läsa tillbaka och se bilder på sånt som varit.
Det var liksom mest för min egen skull. Jag hade kanske fem läsare om dan på sin höjd, inklusive mig själv :).


Men sen har det liksom vuxit. Jag har fortfarande långt ifrån så många läsare som de riktigt duktiga. Jag lär aldrig bli någon toppbloggare, och det är heller inte min ambition på något vis.
Men sen jag blev sjuk har bloggen varit en stor hjälp för mig.
Att skriva har alltid varit något jag gillar, och det har ju också till stor del varit det jag levt på sen 2006 eller nåt.
Så när jag fick min stroke för drygt ett år sen, var jag så evinnerligt glad för att jag ändå hade kvar förmågan att uttrycka mig i ord, både muntligt och skriftligt! Herregud, tänk om jag tappat den biten...det hade knäckt mig. Det gör mig inget om jag är lite halt och lytt och snurrig och trött - men tänk att inte kunna uttrycka sig mer i ord!
Nog för att det blir fel lite mer ofta nu än förut. Hjärnan kastar om saker. Men jag KAN skriva, och jag upptäcker oftast felen om jag bara läser igenom noga sen.
Och mycket är det ju, precis som det mesta andra, en träningssak!

Så under den här tiden jag varit sjuk och inte har kunnat jobba med mitt skrivande, så har bloggen varit min lilla livlina. Det har varit minst lika viktigt för mig att träna på skrivandet och upprätthålla det, som att träna på att gå och på alla vardagliga saker.
På bloggen har jag kunnat skriva när jag haft tid och ork, och det har varit en lite lagom press (jag måste ju uppdatera ibland för att ha kvar några läsare :)). Jag har även möjlighet att träna på att ta bilder och att matcha bild och text. Det blir inte alltid bra, men allting är övning. Och när jag lyckas göra ett inlägg som jag tycker blir fint både bildmässigt och textmässigt, då är jag jätteglad oavsett hur många som sen läser inlägget :).

Men hur det än är så BLIR jag ju glad när jag får beröm av utomstående. När folk säger att det jag skriver och fotar och lägger ut är bra, att jag gör nåt som lyckats. Det känns roligt! När man jobbar får man ju feedback, både positivt och negativt. Och det gillar jag! Så länge det finns en konstruktiv tanke bakom så gillar jag även de negativa åsikterna. När folk ringer mig på jobbet och inte presenterar sig men skriker i luren att jag är en "JÄVLA MODERATJÄVEL" eller "SATANS KOMMUNISTKÄRRING"....:)...tja, det är ju inte så konstruktivt, men det skakar jag lätt av mig. De personernas bekymmer är nog egentligen inte JAG, de har större problem än så.

Någon feedback inom jobbet kan jag ju inte få så länge jag inte kan jobba.
Men när jag får så himla snälla ord av människor, både såna jag känner och inte känner, då blir jag jätteglad!
Igår hade jag ju ett inlägg om chokladbolltårta och om en pastasås. Jag la ut länken bl a på en matsida på facebook. Och då var det två snälla människor, Katti och Malin heter de, som skrev så gulliga kommentarer! Jag läste dem innan jag somnade, men visste inte vad jag skulle svara ens, så glad blev jag. Och jag somnade med ett leende på läpparna.

Så Katti och Malin, det här är till er!!  Och till alla andra som föser mig framåt genom glada tillrop och snälla ord, och ibland genom milt våld :).

En blomma, bara för er! Tack!