Snacka om förnärmad

Wilmer är arg på mig sen några veckor tillbaka. Han morrar åt mig och blir helt stel ibland när jag tar i honom. Andra gånger kan han vara hur kelig som helst, så han är väl lite ambivalent.
Jag har tänkt att han nog bara är av sällsynt långsint slag. Det är ju jag som har badat honom och klippt klor på honom, och kanske har han inte uppskattat det.
Så läste jag på en sida om rasen, japanese chin. Bland annat står det "En egenskap rasen har är att den lätt blir förnärmad. Den glömmer heller aldrig en vän eller fiende."

Så ja...han kanske är förnärmad då (om det som står där är sant).

Inte blev han mindre förnärmad idag heller när jag badade honom. Men det var nödvändigt - han luktade INTE hallontårta, och då blev det bad.

Anklagande och mycket lidande min.

Sur.

Vägrar att ens titta på sin mammi. 

Jag har försökt gottgöra honom nu efteråt, med rökt skinka och massor av kel. Men han är...ja...förnärmad. Vi får se om det går över.