Men så fick jag ju de där fina kräftorna av min fina vän Jenny. Hon hade egenhändigt fiskat dem i Unden, och egenhändigt kokat dem. Och så fick jag ett helt litet gäng. Såklart jag ville prova då!
Och jag gjorde en västerbottenpaj till det hela, och vitlöksbröd, och köpte räkor (säkert kort som sagt).
Och ikväll hade vi då vårt kräftkalas för två, jag och Andreas.
Och alltså, såhär kan jag säga: För någon som har vett att uppskatta kräftor, så var det nog de finaste kräftor man kan tänka sig! Och så gott kokta, med välsaltad lag och allt.
Men...kräftor är nog inte min grej ändå. Jag blev bara frustrerad för att det var så mycket skrik för lite ull som det heter. Man fick slita ihjäl sig för att få en pyttebit ur klon. Och just kräftsmaken är inte min favorit heller.
Men Andreas åt många! Och jag är så oändligt glad att jag fick prova! Jag hade aldrig provat om det inte handlat om såna finkräftor.
Pajen...ja, den stannade egentligen aldrig utan förblev alldeles rinnig. Men själva konsistensen hade jag inget emot.
Västerbottenost däremot, tycker jag (och det har jag tyckt i alla år) är lite överskattat. Alla pratar om det som värsta delikatessen, och jodå, smakrik och god är den ju. Men SÅ god, till det priset?...nja. Nä. Inte i min smak.
Men räkor och vitlöksbröd åt jag glatt, och så drack vi av ett alkoholfritt bubbel som Andreas fyndade i jordkällaren.
Och en annan bra sak med kräftor: De gör sig bra på bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar