Skilda världar

Jag har sett henne på bussen varje dag. En liten, söt tjej i kanske 20-årsåldern, svårt att avgöra. Med stora vackra ögon, ett rart leende och hijab. Hon ser så snäll ut och vi har börjat säga hej när vi ses på busshållplatsen på vägen hem. När jag åker till jobbet så är hon redan på bussen. Jag brukar försöka sätta mig ensam om det går, helst längst fram.

Men idag var det fullt längst fram. Det var fullt nästan överallt på bussen.
Men bredvid henne var det ett tomt säte, så jag frågade om det gick bra att jag satt där. Det gick bra.

Och då började vi prata. Hon heter Shaza och är från Syrien. Hon är drygt 20 och kom hit för ett år sen med sin bror som är tonåring. Resten av familjen har också flytt från Syrien, men är kvar i Turkiet. Mamma, pappa och småsyskon.
Shaza berättar en massa. Hon är precis så glad och rar som jag har trott. Men det hon berättar får mig alldeles matt stundtals.
Hon berättar om när hon och hennes bror kom hit för ett år sen. Om att inte känna någon, inte förstå språket, inte kunna uttrycka sig. Att ha hela ansvaret för sin lillebror. Om hur det känns att se alla krigsbilder på tv. Om hur de levde innan kriget kom - det låter ungefär som våra vanliga liv här hemma i Sverige.
När hon berättar om sin mamma, hur mamman gråter varje dag för att hon längtar efter sina två äldsta barn, då gråter nästan jag med. Det kommer så nära - jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att tvingas skicka iväg mina barn till ett främmande land långt långt bort. Att inte få träffa dem, att ständigt oroa mig för hur det går för dem. Även om de inte är småbarn så är de ändå mina barn.

Men Shaza berättar också om att hon tycker om Sverige, att hon fått vänner här, att hon läser på SFI just nu (och hon pratar utmärkt svenska, efter ett år i Sverige och ett halvår på SFI! Duktiga människa!! Hon får leta efter orden ibland men hon rättar sig själv när hon säger fel, och hon uttrycker sig bättre än många svenskar på facebook gör..). Hon berättar att hon vill fortsätta läsa sen, på högskola, kanske något inom företagsekonomi. Hon blir glad när jag kan uttala hennes namn ("Du är den första svensk som säger rätt på en gång!") Och hon berättar att Shaza betyder blomdoft på arabiska.


När vi går av på "vår" hållplats vinkar hon och ler. "Hejdå, ha en bra dag, vi ses!" säger hon.

Det är såna rara, ambitiösa, fina människor som Shaza vi behöver här i Sverige. Vi borde tacka henne och hennes likar för att de vill vara här.

Men istället bränner folk ner flyktingförläggningar, sparkar ner små tvååringar för att de har fel hudfärg, sticker svärd i folk av samma anledning. Hatar och hotar, skapar oro och vill stänga gränserna.
Skämmes!
Och välkommen till Sverige, Shaza.