Idag blev jag smått manisk när jag började stryka en duk.
Dukar är väl sånt som är hopplöst ute egentligen. Allt ska vara vitt och fräscht och stilrent och rena ytor.
Men jag gillar dukar! Gärna gammaldags fina linnedukar, eller såna som ser ut som linne (fråga mig inte om kvalitet eller så, jag ser bara om de är fina eller fula :)). Eller broderade. Men även löpare är fint tycker jag, gärna hemvävda. Eller virkade!
Så oavsett om det är inne eller ute så har vi så gott som alltid duk på både köksbordet och tv-rumsbordet.
Jag älskar att gå på loppisar och köpa fina gamla dukar för en spottstyver. En tia har man ju alltid över liksom, och det blir så fint på köksbordet sen.
Och sen när duken är lortig så tvättas den, och sen....ja, sen blir den liggande. Ren, men skrynklig. Jag har en hel sån stor oval rottingkorg full med rena men ostrukna dukar. Linneskåpet gapar tomt, däremot, på dukhyllorna. Jätteirriterande, för varje gång man vill ha en ny duk så får man släpa fram strykbräda och strykjärn och det är rätt åbäkigt.
Idag tog jag mig ork att göra det i alla fall, och köksbordet fick sig en finfin ljusblå rutig linneaktig duk.
Men sen tänkte jag att vadå, det var ju rätt kul det här, jag kör ett par dukar till :). Sagt och gjort.
Men sen tog manin tag i mig. Varför inte stryka fem till när jag ändå håller på?
Till slut fick jag ta mig själv i kragen. Andreas började se lite småorolig ut när jag bara "Såja. Klar....men EN till bara..." hela tiden. "Det säger du bara." konstaterade han till sist, när jag sa så igen.
Men nu har jag en hög med fina dukar strukna, liggande i linneskåpet. Oh så skönt för min maniska själ :).
(Och det bästa av allt - det finns mängder av dukar kvar i korgen. Dem sparar jag till söndag...*längta*)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar