En vurpa

Idag hände nåt som jag ofta är ganska rädd för. Inte när jag är hemma, det är inte så farligt. Men när jag är i stan, eller i affärn eller så - jag ramlade. 

Alltså min balans är ju inte direkt något att skryta med. Jag kan gå och folk jag känner som möter mig på stan säger "Jamen du går ju helt som vanligt!". Och det gör jag nog, oftast. För då koncentrerar jag mig på att gå rakt. Hemmavid vinglar jag runt lite hipp som happ, det är inte så petigt :).
Men varje trottoarkant är ett hinder - jag måste tänka att jag ska upp eller ner, hur jag nu ska, och stanna till lite gärna innan jag går just det (upp eller ner). Och jag får ofta yrsel och det liksom snurrar till, och då vinglar jag till. Oftast går det bra.

Men idag var jag i byn med min lilla mamma. Vi shoppade blommor och hon tjackade loss på lite kläder och sånt åt sig. Det var soligt och fint, och så kom vi på att vi skulle gå och ta lite lunch. Sagt och gjort! Vi hämtade blomsterkassarna som vi ställt hos blomsterhandlaren där vi köpt dem. Det var bland annat en Mårbackapelargon (åh, min favvopelargon..) och lite annat i en kasse. Och i den andra - en helt ljuvlig, magnifik, ljusrosa hortensia! Den var så stor så den inte fick plats i kassen ordentligt så jag och mamma tog i varsitt handtag och började gå mot där vi skulle luncha. 

Och jag vet inte vad som hände men plötsligt snurrade det bara till och jag kände hur jag föll. Jag vet att jag skrek till och att mamma skrek till, och jag såg att vi mötte några personer där på trottoaren, eller de var en bit bort. Sen låg jag där. 
De vi mötte kom rusande. Jag låg kvar lite, ganska förskräckt efter vurpan, innan jag satte mig upp. En man i det mötande sällskapet tog mig i händerna och hjälpte mig upp, och så hjälptes de åt att plocka upp allt som jag tappat. Blommorna låg jordiga på marken (utom hortensian som mamma höll stenhårt i :)). De snälla människorna klappade om mig och frågade hur jag mådde, och jag kände mig nödd och tvungen att förklara att jag inte är onykter eller så, utan bara lite yr ibland och har kass balans. De försäkrade sig om att jag mådde bra innan de gick. ÅH vilka snälla! Tänk att folk ändå bryr sig när de ser en tant ramla omkull! :)

Det är ingen fara med mig, det gick ju bra. Jag skrapade upp händerna lite och slog i axeln på nåt vis.
Men jag blir ledsen! Alltså jag VET ju att jag är lite vinglig och kan ramla. Jag har ramlat ett par gånger här hemma, både ute och inne. Det är inte det. Jag går sällan och tänker på det. Eller jo, jag tänker ju på att jag måste ta det försiktigt. Men det är inget jag är ledsen över sådär till vardags. Det är som det är!
Men när det väl händer, och speciellt nu när det hände mitt bland folk...då blir jag ledsen. Inte så att jag grät eller så. Men det gör mig ledsen i sinnet när jag inser så konkret att jag inte kan som förut :(. 

Men det finns värre saker i världen.
Och hey, jag fick ju med mig mina fina blommor hem :). Jag hoppas att de har överlevt flygturen!

Mårbackapelargon med kompisar i trasig påse

Vi hade tänkt oss bussen hem sen igen, men efter vurpan fick det bli färdtjänst ändå. Vi åkte sån där fin blå handikappbuss tillsammans med en tant och en farbror. När vi blev avsläppta här hemma tittade tanten storögt på vår trädgård och vände sig mot mig, tittade på mina blomsterkassar och sen på mig igen och sa:
- ...tycker du att du _behöver_ fler blommor??

Ja, fina tant. Jag behöver ALLTID fler blommor :). 

Och det förstod nog Andreas också. Jag hade smsat honom och berättat om vurpan men att allt gick bra. Han ringde när vi satt och lunchade, och när han kom hem och jag låg lite mörbultad i sängen och vilade, så hade han med sig de finaste rosa rosor!
Och jag som fick en pionbukett så sent som i förrgår :)... Åh så fina de är nu på köksbordet, alla blommorna!