Perspektiv

Idag var min mamma här på lunch. När hon skulle åka hem igen följde jag henne ut till bussen, en promenad på kanske 300 meter enkel väg. Jag var trött men ville ändå följa henne.
Och det gick bra, jag fick en kram och hon kom på bussen och åkte iväg. Själv vände jag om och gick  hemåt med mitt paraply (det såg hotfullt mörkt ut på himlen men duggade bara..). 

Jag hann väl halvvägs när det snurrade till. Och så låg jag där igen, på grusvägen. Nu igen, precis som inne i byn för ett par veckor sen. Jag ramlade lite halvvägs ner i diket dessutom, men lyckades hålla mig uppe på vägen ändå.
Och jag fattar ju att om någon hade sett mig så hade det nog sett rätt dråpligt ut!
Men för mig var det jobbigt. Jag blev jätteledsen. Inte nu igen, liksom!
Det var snurrigt, men med paraplyet som stöd kom jag upp ändå och kunde halta hemåt med uppskrapat knä och ont i armbågen och lite allmänt tilltufsad.
Hemma blev jag ledsen och låg i sängen ett bra tag och grät en skvätt och smsade Andreas och skrev med en kär vän på messenger. Det kändes så himla hopplöst. Och så förnedrande! Av nån anledning känns det just förnedrande att ramla. 

I alla fall, sen kom Andreas hem från jobbet ett par timmar senare. Det är tisdag och dags att veckohandla. Min dotter hade långtråkigt när hennes sambo jobbade, så vi åkte och plockade upp henne också så hon kunde hänga med.

Vi hann väl några hundra meter från hennes bostad, på väg till Willys. Andreas körde genvägen bakom biblioteket. Och då låg han där....en man, bredvid en cykel, mitt på gång- och cykelbanan. Han låg med ansiktet neråt, ryggsäck på ryggen, och han krampade i hela kroppen.

Andreas stannade såklart, och jag rusade ur. Ja, spänstigare har jag nog inte varit på år och dag.
Och jag tog min väska med mig, tänkte att jag måste ringa 112.
En annan bil stannade också, och en man ungefär i min ålder klev ur och gick också fram till killen som låg där. Han var förresten också i samma ålder, på ett ungefär vad jag kunde se. Han krampade fortfarande, svarade inte på tilltal. Det kom slem ur munnen och även lite blod. Epilepsi var min första tanke, men även en oro att han kanske slagit i huvudet (han hade inte hjälm) så att han krampade därför.
Den andre snubben som stannat frågade om vi kanske skulle vända på honom, men jag sa att vi nog ska låta honom ligga. Och jag bad honom sitta och klappa killen på ryggen lite och prata, kanske hör han men kan inte göra sig förstådd. Och att kolla så han andas ordentligt.

Jag hittade inte min mobil i väskan, men den låg visst kvar i bilen och dottern kom med den till mig.

Jag har så många gånger drömt mardrömmar om att jag kommer fram till en olycksplats eller att något händer mina barn, och i drömmen klarar jag inte att ringa 112. Det går inte. Jag slår fel nummer, mobilen funkar inte, alltid är det nåt. Den panikkänslan...
Men jag fixade det nu när det var på riktigt, jag fixade det på första försöket!

Medan jag pratade med SOS Alarm slutade killen att krampa. Han stönade men gick inte att få kontakt med. Jag försökte fråga honom vad han hette, och jag berättade att ambulansen är på väg och att allt är lugnt. Men jag visste inte vad mer jag kunde göra.

Ambulansen kom på bara några minuter, och de var förstås proffsiga och satte igång direkt. "Ni kan lämna över nu" sa de till oss, och tackade för hjälpen. Jag och mannen som hjälpt till klappade om varandra lite och sa tack, tack för att du också stannade. Sen sa vi hejdå.

Och i bilen...jag var så glad. Eller jag var förstås ledsen och orolig för killens skull. Hur skulle det gå med honom? Vad hade hänt? Hoppas att han inte hade legat där så länge innan vi kom!

Men jag var glad för att jag var så lugn under hela tiden. Att jag inte ballade ur, att jag klarade av att ringa utan att slå fel nummer. Man vet ju aldrig hur man skulle reagera vid en sån situation. 

Och sen slog det mig också...det här med när jag ramlade tidigare på dan. Mitt förhållandevis väldigt tramsiga, fåniga, petitessartade snubbel.
Det var ju ingenting! Vad gnällde jag om det för?? Jag blev yr och ramlade, men jag ställde mig upp igen och gick hem. Och grät lite självömkande. Vad är det för nåt?
Den här killen som låg där, han kunde inte ställa sig upp och gå. Han var medvetslös och blev tvungen att åka in på sjukhus. Han kanske har epilepsi (det är nästan så jag hoppas på det, så det inte var en smäll i huvudet som gav de där kramperna..). Och jag har ju ingen aning om hur det har gått för honom. Förhoppningsvis jättebra!

Men det får mig i alla fall att än en gång tänka på det där med perspektiv. På alla småsaker som de flesta av oss går och gnäller och gnyr om. Då är det så himla bra att försöka tänka i rätt perspektiv!
Jag menar inte att man aldrig får klaga. För det får man. Såklart är det inte roligt om det regnar på ens enda semestervecka, eller om man har en hosta som aldrig ger sig, eller om pengarna tar slut lite fort innan månaden tar slut.
Jag lyssnar gärna på vänner som berättar om såna (i sammanhanget) småsaker. Jag kan såklart tycka synd om dem och hoppas att solen snart ska skina, hostan ska gå över och att den där trissvinsten ramlar ner i huvudet på dem redan idag!

Jag menar bara att för min egen del mår jag bra av att sätta saker och ting i perspektiv. Så länge det egentligen är småsaker så är det en jättebra sak att kunna göra. Mitt liv blir roligare. Och det kan ju aldrig vara fel?

(Och här försökte jag googla fram en bra bild som illustrerar perspektiv i livet. Men allt blev bara klämkäckt eller dystert eller för mycket "Carpe Diem". Men ni fattar nog vad jag menar ändå :)).