Det var en gång

För ett halvår sen, för att vara mer exakt. Ja, det är exakt på dagen ett halvår sen som jag satt här vid datorn på kvällen. Det var torsdag, jag tror (men minns inte säkert) att det bara var jag och Andreas hemma. Det var i mellandagarna, 27 december. En lugn och skön jul hade passerat, jag var glad över att få ha varit hemma eftersom jag två gånger under den månaden fått ringa efter ambulans och åka till sjukhus med njurstensanfall. Men julen hade varit lugn, inte en enda känning, och jag var så glad så glad - en jul med min familj hade jag inte velat missa.

Så satt jag då här på kvällen, lite trött men annars helt ok, när jag plötsligt fick som feberfrossa. Jag frös och svettades om vartannat, och så fick jag en sån märklig känsla av att det liksom gick ett rör mellan vänster näsborre och hjärnan, och att det blåste en kall il i det röret. Klockan var halv åtta.

Jag kunde inte sitta kvar, jag gick och tog ett par alvedon och gick och la mig. Andreas bäddade om mig, och jag somnade nästan på en gång. "Men väck mig till åtta, jag vill se Bonde söker fru-bröllopet!" sa jag. För jag tror att det var det som visades då.
Och det gjorde han. Och jag kände mig lite bättre när jag fått sova lite - frossan och svettningarna var borta och den märkliga känslan i huvudet hade dämpats.

Vi tittade på tv, jag kikade in lite till på facebook, och sen skulle vi gå och lägga oss. Trots min tupplur där på kvällen var jag trött, så när jag skulle gå och kissa en sista gång så tyckte jag inte att det var så konstigt att jag liksom drog åt vänster när jag försökte gå rakt fram. "Äsch, jag är väl trött.." tänkte jag.
Vi somnade. Men när klockan var halv fyra vaknade jag. Jag låg på vänstersidan, minns jag, och det första jag tänkte på var att det kändes så konstigt i ansiktet. Eller det kändes inte alls - vänstra ansiktshalvan hade domnat bort!
Men jag är sådär så jag försöker alltid komma på en bra anledning till småkrämpor som det - nu drog jag slutsatsen att jag legat konstigt och att det var därför ansiktet var bortdomnat.
Jag gick upp för att gå på toa igen, men då började jag ana att något inte var som det skulle. Nu KUNDE jag helt enkelt inte gå rakt - jag gick åt vänster, obönhörligt. Jag fick gå och hålla mig i dörrhandtag och annat, för att ta mig till toaletten. Det var då tanken slog mig - tänk om jag hade fått en stroke?
Just vid jultid där så gick det nån reklamsnutt på tv om just stroke, om hur man testar om en person fått stroke. Ni vet, kolla så personen kan le, lyfta båda armarna o s v. Jag testade på mig själv där i badrummet, och det gick galant. Så nån stroke kunde det ju inte vara, tänkte jag. Hållandes i väggar och dörrar stapplade jag tillbaka till sängen.
Men trots att jag hade uteslutit stroke, kändes det olustigt. När jag satt på sängen fick jag hålla mig i så jag inte välte åt vänster. Jag väckte Andreas. "-Det känns konstigt", sa jag och berättade.
Han blev orolig och tyckte att jag skulle ringa ambulans.
Men nää...jag kände verkligen inte för det. Hallå, jag hade redan ringt ambulans TVÅ GÅNGER senaste månaden. De måste ju tro att jag är nån sån där galen tant som sitter och ringer ambulans hela nätterna för att få lite sällskap eller bekräftelse, eller vad nu såna tanter får?

Nej, nån ambulans kom inte på fråga, tyckte jag. Och jag hade ju inte fått nån stroke, hallå, jag hade ju testat!
Men efter lite dividerande ringde jag i alla fall 1177 och berättade om mina symptom. Sköterskan jag pratade med trodde inte heller att det var stroke, eftersom jag klarade alla testerna så bra. "Men ring ambulans ändå, det är nog bra om de kommer och kollar till dig!" tyckte hon. "Jaja, vi får se" sa jag. Men när jag lagt på tyckte jag ändå att det bästa vore att lägga sig och sova igen, så skulle jag nog vara pigg igen på morgonen.

Men jag kunde inte sova. TÄNK om det var en stroke i alla fall? Tänk om det var nåt annat allvarligt?
Nä, bäst att ringa ambulans ändå. Jag behövde ju inte åka med, de kunde ju bara komma och kolla blodtryck och sånt, resonerade jag.
112 skickade ambulans på en gång. Två snälla ambulansmänniskor kom in i vårt sovrum i mörka vinternatten. De tog blodtryck och de frågade ut mig, och de gjorde samma tester som jag själv tidigare gjort i badrummet. 
- Nä, det är nog inte stroke... Men det är ändå konstigt att du drar åt vänster och att ansiktet är bortdomnat. Du får följa med ändå, annars blir de så sura på oss på sjukhuset om vi inte tagit med dig! sa de.
Så jag följde med, för att vara snäll. Och för att jag inte vågade annat.
Jag kunde gå ut till ambulansen själv, med lite stöttning av en snäll ambulansfarbror. Andreas blev kvar hemma för att fixa till med hundarna och för att packa ihop lite grejer, så kom han efter med bilen för att kunna köra mig hem när jag blivit undersökt.

I ambulansen började jag känna mig rätt fånig. Hejhej, här åker jag ambulans - IGEN. Och jag kände mig ju inte så jättesjuk. Herregud, varför ringde jag ambulans för - de har säkert jättemycket viktigare saker att göra än att köra runt på en hypokondrisk tant, tänkte jag!

På akuten blev jag omhändertagen på en gång. Fortfarande kände jag mig rätt pigg. Doktorn trodde inte heller att det var stroke först.
Men när Andreas kommit, började jag känna mig sämre ganska fort. Sen minns jag inte allt, bara små sekvenser - att jag kräks i en kräkpåse, att allt plötsligt blir dubbelt vad jag än tittar på, att allting hoppar omkring. Mina ögon har börjat slå åt alla håll, uppåt och neråt och åt vänster och åt höger. Jag kan inte ens sitta upp för jag är alldeles för yr, och jag har ingen som helst balans. Jag ligger och blundar, somnar till ibland och kräks då och då. Doktorer kommer och går, och så skickas jag till röntgen minns jag. Jag minns att jag tycker att sköterskan som kör mig med sängen, kör alldeles för fort, och jag har ingen kräkpåse med mig så jag försöker liksom gå in i mig själv, tänka bort allt. När vi kommer fram hinner hon precis springa och hämta en påse innan jag kräks där i väntrummet, och jag minns de förvånade och smått äcklade ögonen på ett äldre par som sitter där och tittar på.

Jag minns också att jag sen, efter röntgen, ringer mina barn. Jag vill inte oroa dem, jag vill inte att de ska bli rädda. Och jag själv tänker ju fortfarande att det här är nåt tillfälligt, nåt övergående. Kanske en svår magsjuka? Men jag fattar ju att det kan LÅTA hemskt, så jag försöker lägga orden snällt där jag ligger i sängen och ringer, blundande och med ett hårt grepp om grindarna som omgärdar mig för att jag inte ska trilla ur sängen. "Jag är på sjukhus, men det är inget farligt. Jag är bara lite snurrig. Mamma kommer hem snart, det är lugnt. Läkarna ska bara kolla lite.".
Samma sak säger jag till min mamma. Ingen ska oroa sig, ingen ska bli ledsen.

Men annars minns jag inte så mycket av fredagen där. Jag placeras på nån avdelning. Det är ju snart helg, det finns inte möjlighet till magnetröntgen som skulle behövas. Men jag gissar att jag får blodförtunnande och annat hela tiden, det är väl vad de kan göra just där och då.

Jag blir sämre och sämre. Jag sover mest, och jag kan inte se nåt nästan eftersom ögonen bara hoppar runt i skallen på mig, och jag kan inte svälja. Jag försöker och försöker, men det går inte. Jag kan inte ens svälja min egen saliv, så jag får ligga och spotta hela tiden.
Andreas är hos mig hela tiden, det tror jag i alla fall - han är alltid där när jag vaknar och öppnar ögonen. Jag tror att Johanna och Albert åkte hem där, för att ta hand om djuren.

Nån gång tidig lördagmorgon är Andreas inte där i alla fall, kanske har han åkt hem över natten eller så - jag vet fortfarande inte. När jag vaknar är jag ensam och ringer på klockan. Två sköterskor får hjälpa mig till toaletten, och det är ett väldigt företag att genomföra en sån enkel grej som man annars tar för givet.
Tidigt den morgonen kommer en läkare till mig. Hon sätter sig vid min sängkant, pratar lugnt. Jag försöker svara någorlunda vettigt. Och jag undrar nu - hur allvarligt är det? Vad händer? Vad är det med mig?
Läkaren förklarar att även om man inte sett något på röntgen, så misstänker man en stroke i hjärnstammen. "Yay, vilken tur jag har som får en stroke i hjärnstammen - för tydligen kan man ju fortfarande prata och tänka då!" konstaterar jag.
Men hjärnstammen är inte så himla bra att få stroke i, säger doktorn. Det är där bland annat andningen sitter.
- Men vad gör man nu då? undrar jag.
Och hon förklarar att jag mår ju inte så väldigt bra, och att det inte får bli värre än det är - för då måste de börja fundera på att köra mig till Sahlgrenska och operera i värsta fall. Och operationen i sig är ju inte alls riskfri heller.
Jag reagerar nog inte så värst där. Jag konstaterar bara att ok, såhär är läget. Och min tanke är - hur ska vi lösa det här? När kan jag börja träna upp mig igen, om det nu är en stroke? Hur börjar jag?

Andreas kommer igen, och jag placeras på strokeavdelningen. Jag får eget rum, en tvåsal där det bara är jag just då. Skönt, tänker jag. Sen sover jag igen.
Jag ber Andreas skriva lite på facebook och berätta. Vi gjorde nog det på fredagen också, men det minns jag inte. Men nu dikterar jag vad han ska skriva. När han skrivit, läser han upp det högt och vi skrattar lite. "Det låter ju som att jag är jättesjuk!! Sådär kan vi ju inte skriva, folk kan ju tro att jag är döende!" säger jag, och Andreas håller med. Vi ändrar lite så det blir lite mildare, innan han skickar inlägget.
Jättemånga svar kommer in på en gång. Det bara rasar in uppmuntrande tillrop och fina ord hela dagen. Andreas läser upp för mig, jag vill höra vartenda ord! Så fort det plingar till i min mobil får han läsa för mig. Jag blir glad att så många bryr sig om mig, att de tar sig för att skriva en rad eller två. Fastän jag inte ens är sjuk knappt, tänker jag!

Jag är frustrerad över att inte kunna påbörja nån träning. Jag vet ju att träning är enda vägen ut - jag måste kunna svälja, jag måste kunna sitta, jag måste kunna stå och gå. Och se. Jag ringer på sköterskorna flera gånger. "Hallå, säg vad jag ska göra, vad kan jag träna på?". Men sjukgymnastiken och arbetsterapin har stängt över helgen. "Men du kan ju öva på ansiktsmusklerna. Gör grimaser!" säger en sköterska. Så det övar jag på där i sängen, hela helgen. Och så försöker jag få i mig lite jordgubbskräm då och då. Ibland lyckas jag svälja, ofta får jag spotta ut. Hela rummet snurrar, oavbrutet, oavsett om jag blundar eller öppnar ögonen. Dubbelseendet blir bara värre. Jag får en lapp att sätta för ena ögat, det lugnar lite.

Jag tänker på att jag ju ska jobba på måndag, jag ska vara familjeredaktör och det är ju juletider, hur ska de få tag på en annan vikarie? Jag ringer min chef, Karin, på söndagen. "Hej, jag är lite sjuk så jag kan nog inte komma imorgon." säger jag och skäms lite för att jag är en sån kass vikarie som inte ens dyker upp. Men Karin, som läst det Andreas skrivit på facebook, skrattar bara. "SNÄLLA du, det har vi redan räknat ut! Att du ens tänker på det där nu??". "Men jag kommer på torsdag, tror jag!" säger jag, för på torsdagen ska jag vikariera igen. Karin skrattar igen. "Nähe, det gör du INTE. Du är jättesjuk, du ska inte ens tänka på jobb, du ska bara tänka på att bli frisk!" säger hon. Och jag känner mig nästan lite förnärmad - hallå, tror hon att jag är döende eller??
Men jag känner mig också lättad. Jag kan släppa mitt dåliga samvete kring jobbet för ett tag. Ingen är arg, ingen blir irriterad. Hur kunde jag förresten tänka nåt annat - ingen på den arbetsplatsen har nånsin varit annat än snäll och peppande.

Jag blev kvar två veckor på sjukhus. Det visade sig att det var en stroke i hjärnstammen. Det såg man på magnetröntgen på måndagen.
Och jag fick så mycket omtanke, så mycket fina hälsningar och påhälsningar av människor under min tid där på sjukhuset! Min lillasyster och hennes fina lilla Eila kom med tåg hela vägen från Göteborg, bara för att hälsa på. Mina barn kom, och Albert också. Andreas var där varenda dag. Han körde runt mig i rullstolen varthelst jag än pekade. Han satt och höll handen medan jag sov en stund. Jag sa till honom att han inte behövde komma varje dag, hur kul kan det vara att sitta där med mig som ändå bara sover många stunder. Men han sa bara att han ville vara där, att det inte alls var tråkigt, att han väntade tills jag sovit färdigt och vaknade igen.
Johanna och Albert tog hand om ruljansen hemma, med hundar och katter och höns. Ofta var maten klar när Andreas kom hem från sjukhuset på kvällen.
Och min Petter var en klippa, han ringde och pratade med sin gamla mor och gav mig lugn med sitt eget lugn.

Nyårsaftonen var Andreas hos mig. Vi firade genom att spela Bingolotto - sjukt ansträngande för mig som knappt såg numren, men ändå upplyftande på nåt konstigt vis som jag aldrig upplevt Bingolotto tidigare :). Jag skar min torra ostsmörgås i fyrkanter så hade vi snittar (som jag i o f s inte kunde svälja, men ändå). Vi drack lightläsk i plastvinglas som Andreas tagit med sig hemifrån. Och vid tolvslaget stod vi vid fönstret och såg fyrverkerierna över hela Skövde.

Två veckor. Sen var jag hemma igen. Och jag är hemma än.

Jag önskar ingen att få en stroke, för det är inte roligt ska jag säga. Men samtidigt är jag ändå väldigt glad och tacksam. Jag hade ju tur! Jag kan ju stå nu, och gå, och sitta och svälja, och det snurrar inte fullt lika mycket längre. Jag är på väg!
Och jag har fått inbankat i min arma skalle att jag faktiskt har världens bästa familj, och att jag har så många fina vänner. 
Jag är en turgumma!