När jag blev sjuk i vintras och insåg att det faktiskt kan barka åt skogen om det vill sig illa, då var mina barn mitt största och egentligen enda riktiga bekymmer.
Och en detalj som jag tänkte mycket på var min dotters student - hallå, jag hade ju lovat att fixa en riktigt fin fest! Och jag måste ju få se min dotter på hennes stora dag, finklädd och med mössa och sådär glad och strålande. Jag måste få vara med!
Och det fick jag! :) Jag är en jädrigt tursam tant.
Och jag orkade! Idag är jag som en trasa, vare sig kropp eller knopp funkar som de ska, men jag gjorde det - jag gav min lilla gumma det kalas jag hade lovat.
Men utan hjälp hade det inte gått. Andreas har slitit och släpat hela veckan, trots heltidsjobb. Igår gjorde han en hjälteinsats hela dagen, bar bord och stolar, högg björkar och pyntade med, styrde upp sånt jag glömde eller inte orkade, var en strålande fin värd som minglade med gästerna när jag stod i köket. Kom och pussade på mig när jag emellanåt kraschade i sängen i några minuter för att ge hjärnan en chans att vakna till liv igen när det blev "overload". Och på natten, som kronan på verket, agerade han chaufför åt de båda studenterna (dottern och hennes pojkvän).
Och min systerdotter som för flera veckor sen sa att hon tagit ledigt för den här dagen från jobbet, och att hon skulle komma och hjälpa mig med maten. Vilken ängel!! Jag hade aldrig hunnit med allt under förmiddagen annars, inte under kalaset heller. Tänk att göra en sak för sin gamla moster... Och hennes man som även han hjälpte till både före, under och efter kalaset.
Och våra fina vänner P och A-S, som tappert stannade kvar när alla andra åkt hem, och bar in disk och laddade diskmaskinen och plockade ur den sen igen, och plastade in rester och lämnade ett så gott som färdigt köksstök efter sig när de åkte. Allt medan jag satt smått slutkörd och åt upp överblivna melontärningar.
Och alla andra som ställde upp på alla möjliga vis. Och inte minst ALLA gäster, och alla som kom och gratulerade Johanna på Karlsholme! Att se sin lilla gumma så glad och så omgärdad av så många fina människor... Jo, jag kunde hålla tårarna tillbaka, även om det sved i ögonvrån då och då. Nästan hela tiden kunde jag låta bli att gråta. Ända tills mamman till en klasskompis till Johanna kom, och vi bara kramade om varandra och båda visste vad vi tänkte på - på jobbigheter som tjejerna gått igenom tillsammans, våra fina små raringar, som kämpat tillsammans sida vid sida när det varit tufft. Vi behövde inte ens säga det, men båda grät.
Men mest var det glatt och skratt! Och buffén har jag jobbat länge på i tanken, och (i mina mått mätt) hårt med den senaste veckan. Jag var lite nervös - tänk om folk inte gillade maten? Tänk om maten tog slut innan alla var mätta? Tänk om allt bara blev pannkaka...jag som ville göra så fint.
Men jag hade inte behövt oroa mig!
Alla tog om, alla hittade sina favoriträtter i buffén, alla berömde maten flera gånger om. Och maten räckte och blev över :) Nu äter vi italiensk buffé många gånger till i det här huset ;).
Här är lite bilder. Är det någon som vill ha något recept får ni hojta till så ska jag delge er.
Tomat- och mozzarellasallad, melontärningar samt focaccia med rosmarin och flingsalt
Jag gjorde två olika pastsallader - den här krämiga med bl a lite syrligt äpple i var populär!
Italienskt kallskuret.
En grönsallad hör till och lyfter ALLA buffébord
Ett fat med ugnsgrillad kycklingfilé samt citronmarinerad fläskfilé
En smörgåstårta med italienska smaker
Kex - och så hade vi en massa olika ostar till. Plus olika pestosorter, och oliver.
Längst fram till vänster - smördegssnittar som bara smälter i munnen! Till höger pizzabitar. I mitten till vänster, paj med bl a spenat, fetaost och tomat. Pastasallader och smörgåstårtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar