Mus i mitt hus

Jag är en stor djurvän, i själ och hjärta. Mitt hjärta blöder för alla stackars djur som lider, och jag vill ta dem alla under mina vingar.
Men det betyder inte att jag tycker att alla djur är jättemysiga, förstås. Som t ex mössen som håller till i vårt sopskåp under diskbänken - dem tycker jag inte så jättemycket om.

Maj-Lis, vår svarta lilla katt, brukar sitta på span utanför sopskåpet. Man ser på henne när det är en mus där inne, och då viskar man "Är du med, Maj-Lis? Ta musen då!" och så slänger man upp skåpsdörren, varpå hon blixtsnabbt störtar in och förhoppningsvis fångar musen.
Problemet med Maj-Lis är bara att hon inte dödar musen i första taget. Oftast leker hon med den så länge så den hinner rymma och så vet man att det sitter en mus bakom bokhyllan eller så. Inte så fräscht.

Idag har Maj-Lis suttit hela dagen på span i ett  hörn i köket. Hon har lyssnat mot väggen, koncentrerat sig hårt. Förmodligen hör hon hur mössen springer där inne.
Eller så har det varit en mus bakom kökselementet, för där står hon stundtals och kikar in.

Ikväll skulle jag lagat köttfärssoppa, men vi blev akut sugna på kebab så vi ringde och beställde, och så skulle Andreas åka iväg och hämta. Jag skulle vara hemma och steka upp den stackars köttfärsen som jag tinat upp för att göra soppa av (om jag steker den kan jag ju ha den imorgon istället, göra soppa då!). Det kan ju låta som att jag drog vinstlotten där - för vad väljer man?
1. Att åka iväg i en kall bil i ruskvädret och mörkret för att hämta pizza
eller
2. Att stå hemma i ett varmt kök och steka på lite köttfärs och höra vinden vina utanför.

Jag valde hemskt gärna tvåan, och eftersom jag dessutom inte ens får köra bil så blev uppdelningen rätt given :)
Men hade jag vetat hur det skulle sluta hade jag nog åkt med istället.

För bäst som jag stod där och stekte min köttfärs och smånynnade, så ser jag Maj-Lis skutta omkring i ögonvrån. Så ser jag en mus - en STOR rackare! - komma rusande över köksgolvet. Efter musen springer en liten pudel, glad som en speleman över att ha hittat världens roligaste leksak.
- NEEEEEEEEJ! DOOOOOORIS!!! vrålade jag.
Och då såg ju både Igge och Casper (grannens storpudel som vi är barnvakt åt när husse och matte jobbar eller är borta på annat) att det hände nåt roligt i köket, så de kom springande - "Hallå, vad har HON för nåt kul?? Är det godis???".
Panik utbryter. På något övermänskligt vis fick jag in samtliga hundar i sovrummet och fick för grindarna så de inte skulle smita ut. Köttfärsen stod och vrålstektes på spisen, och Maj-Lis sprang omkring och letade förtvivlat efter musen som jag såg satt bakom dörren, mellan dörren och diskbänken.
Jag ville verkligen inte att Maj-Lis skulle hitta musen, då skulle hon ha lekt med den ända tills Andreas kom hem och kunde hjälpa till. Men hur skulle jag få ut musen??
Då upptäcker jag att Blixten, Petters katt, ligger och sover i soffan. Blixten är snäll som ett lamm, men han är en grymt bra jägare. Han leker inte med sitt byte - han gör processen kort och dödar sitt offer ögonblickligen.
Så jag ryckte upp Blixten ur soffan. Han såg ytterst missnöjd ut med att bli väckt sådär burdust, och när jag ville tränga in honom mellan dörren och diskbänken så sprattlade han emot och var hemskt motsträvig.
Ända tills han upptäcker att där finns en stor, fet mus! Då slår han till. Musen skriker, och jag skriker och håller för öronen.
Sen blir allt tyst, och Blixten kommer fram med en stendöd mus i munnen. Jag rusar till köksdörren och öppnar den, han brukar vilja gå ut med sina offer för att äta upp dem.
Men Blixten rusar iväg till hallen istället, med Maj-Lis i släptåg. Blixten morrar, Maj-Lis är sur och vill ha musen som hon ju spanat på hela dan.

Till slut får jag ut Blixten (inklusive mus). Ordningen återställd.
PUST!!

Men alltså, såna här äventyr är för spännande för mig! Nu är jag helt matt. 
`

Min hjälte - Blixtoblaxt.