Nej, jag ska inte skälla på er.
Nej, jag ska bara säga att jag faktiskt tycker uppriktigt synd om er. Jag lider med er. Det måste vara en riktig mardröm ni lever i, dag ut och dag in, natt ut och natt in. Att aldrig kunna gå någonstans utan att se sig över axeln. Att se framtiden mörk och dyster. Att vara rädda att någon av en stor del av människorna ni möter (de med utländskt utseende alltså) rätt vad det är kommer att öppna sin jacka mitt framför er och blotta en rad med bomber fastspända runt magen, och så PANG...så smäller det och så dör du. Det är klart att du är rädd! Eftersom du verkligen tror att det ska hända, såklart blir du rädd! Och ledsen!
Och såklart får du ångest när du tänker på att du aldrig mer kommer att få fira julafton. Eller midsommar. Och att du eller din flickvän/fru måste gå i slöja jämt, inom en snar framtid. Och att allt du gör ska godkännas av Allah, eller åtminstone av hans högra händer här på jorden. Fy vilken mardröm, jag blir också rädd om jag tänker så!
Men vet du....du behöver inte vara rädd. Därför att allt det där, det finns ju liksom bara i din fantasi. Det är inte på riktigt. Visst finns det självmordsbombare på riktigt, men att du skulle råka ut för en är inte så väldigt sannolikt. Jag kan inga siffror, men vi kan nog båda föreställa oss att det måste vara minst tusen gånger farligare för dig att sätta dig i din bil för att åka till SD-mötet (eller till jobbet). För PANG....så kanske du krockar. Kanske med en svensk, som kanske har druckit alkohol fast h*n skulle köra bil.
På den här länken kan du läsa: https://korkortonline.se/teori/alkohol-rattfylla/
Det står att 15 000-20 000 rattfyllerister kör omkring på våra vägar. Varje dag!
Varje år dödar de där rattfylleristerna runt 70 personer. Här i Sverige.
Hur många självmordsbombare tror du går omkring i Sverige varje dag? Inte så många som 15 000-20 000 i alla fall. De flesta dagar är det nog noll, skulle jag tro.
Ja, jag vet. Det här är bara siffror. Men jag vill bara visa för dig, få dig att förstå att det du är rädd för, mest finns i din egen fantasi. Och fantasimonster behöver man ju inte vara rädd för, eller hur? Som när du var liten och blev rädd på natten för monstret under sängen. Kanske kom din mamma eller pappa när du ropade, och så tittade de under sängen åt dig. Inget monster. Även om det förstås _kändes_ så, för dig. Din rädsla var verklig, men upphovet till rädslan var inte det.
Om du nu hade en mamma eller pappa som gjorde sånt för dig, förstås. Jag har funderat och tror att bland dig och dina åsiktsfränder kanske det inte är så många som hade en sån förälder. För att inte tala om två. Du kanske fick ligga där ensam och rädd, utan att någon talade om för dig att monstret under sängen inte är på riktigt. Såklart du var rädd! Stackars lilla unge... :(... Så ska inga barn ha det. Inga.
Men då tänker jag på en annan sak. Att det finns massor, massor, massor av barn världen över som har det just så. Bara det att det är inte monstret under sängen de är rädda för, utan för sånt som är på riktigt. Att mamma och pappa ska bli dödade. Att de själva ska bli dödade. Att någon ska komma och tortera mamma och pappa mitt framför ögonen på dem.
Och den risken, förstår du, den är nog större för många barn, än vad det är för dig att hamna i vägen för en rattfyllerist. För att inte tala om den obefintliga risken att du hamnar i vägen för en självmordsbombare. Det är ett hot som hänger över många barn hela tiden, dygnet runt. Att se sina föräldrar torteras till döds.
Kan du då, om du försöker jämföra din rädsla med deras, förstå varför människor väljer att ta sig därifrån? Deras största skräck är inte ett dugg påhittad i fantasin, utan i allra högsta grad påtaglig. De har många gånger sett det hända andra. De vet vad som kan hända, vilken minut som helst. De älskar sina barn precis som du älskar dina. De flesta föräldrar (i alla fall jag och de flesta jag känner) skulle gladeligen hugga av sig högerhanden om det innebar att barnen var skyddade. De flesta skulle gå i döden för sina barn om det var vad som krävdes.
Så är det för de här människorna också, kan jag föreställa mig. De är livrädda, dygnet runt, både för sina egna liv men mest för barnens. Och om de själva blir dödade - vem tar hand om deras barn då? Kan du förstå den skräcken?
Att säga nej till den som kommer flyende från den mardrömmen, det är som att du som femåring skulle vakna och vara helt SÄKER på att det fanns ett monster under sängen, och så hoppar du så långt du kan ut på golvet för att monstret inte ska ta tag i din fotled, och så springer du ditt fortaste till mammas och pappas sovrum och står och bankar på dörren och gråter och skriker, med ångesten rivande i dig.
Men där inifrån, från tryggheten och säkerheten, hör du inget. Eller så hör du "Gå och lägg dig igen! Vi vill inte ha dig här!". De förpassar dig tillbaka till det där monstret, som är högst reellt för Dig, 5 år.
Snälla söta rasist. För jag vet att du förmodligen är snäll innerst inne. Bara väldigt rädd.
Snälla söta du. Lyssna på mig nu. Jag vill bädda ner dig i din barndomssäng. Jag vill stoppa om täcket om dig. Ge dig ett glas mjölk. Sitta vid sängkanten, ge dig en kram, klappa dig på håret och övertyga dig om att de där monstren under sängen finns inte. Jag lovar, de finns inte.
Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till din barndom och göra det, eftersom dina föräldrar förmodligen inte gjorde det.
Då skulle du kanske inte vara så rädd idag heller. Om du bara lärt dig att det inte är farligt. Att du inte behöver känna sån skräck. Du kanske skulle känna dig tryggare och våga gå ut och möta människor, även såna du inte känner och inte förstår vad de säger, och kanske inte riktigt förstår deras seder och bruk. Men du skulle inte se dem som monster.
För vet du vad - det är de inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar