Vilken häli da!

Det tror jag att jag har berättat om förut - om min lille påg när han var typ 1½ år och fortfarande sov i spjälsäng (bredvid min säng). Varje morgon ställde han sig upp, iförd sin blöja och med nappen i munnen och snuttefilten i handen. Och så gläntade han på gardinen och kikade ut, och om solen sken så utbrast han varje gång nöjt "Vilken HÄLI da!!"!
Precis så vill en ju vakna på morgnarna :). Exakt med den känslan.

Idag känns det i sanning som en riktigt häli da. Efter många och långa samtal med diverse instanser (försäkringskassan och arbetsförmedlingen och läkaren och neurorehab och och och...) blev det idag bestämt - den 19 oktober börjar jag arbetsträna! Yay!! :)

Jag har ju ingen fast anställning, och att arbetsträna för mig själv hemma på min kammare är inte aktuellt enligt diverse regler och bestämmelser. Men som tur är så har jag ju en arbetsplats som jag kallar "min" fastän den ju inte är det på pappret. Men jag har varit där så länge nu - sen 2006 faktiskt, mer eller mindre frekvent hela tiden. Ibland långa perioder med vikariat, ibland nåt enstaka inhopp då och då. Men jag har från första stund gillat stället och människorna på den redaktionen (och lokalredaktionerna som hör till och som jag också varit flitig vikarie på). Så att de ställer upp och låter mig hänga där och arbetsträna, det gör mig så glad så hjärtat skrynklar ihop sig lite och jag vill hoppa upp och ner (men det kan jag inte för då ramlar jag nog). Jag ska vara så snäll så snäll och inte vara till besvär och inte fråga för mycket (men lite måste jag, för det praktiska arbetet ser inte ut som när jag var där sist..). Och jag ska baka fikabröd och ta med mig och servera på fikarasten. Så att de tycker om mig och saknar mig (eller mitt fikabröd) när jag inte är där!

Tänk, det är närmare två år sen som jag jobbade alls. Två år. Det är rätt länge. Det känns både som en evighet sen, och som igår.
Jag tänkte på det förut när jag låg och vilade. Att jag på nåt sätt är samma som då, men ändå inte alls samma. Jag tänkte på vem jag var det där året jag levde ensam (med barnen förstås). Jag kunde så mycket. Jag körde bil! Ja, jag gjorde faktiskt det! Om jag behövde göra nåt så tog jag min bil och åkte iväg. Bara sådär. Färdtjänst fanns inte i min tankevärld.
Och på jobbet, kom det ett larm om en olycka eller en brand - ja då satte jag mig i bilen och åkte dit och gjorde mitt jobb och sen åkte jag tillbaka igen. Som att det inte var nåt konstigt med det. Och det var det ju inte heller - då.

Och när jag jobbade...jag orkade så mycket. En gång var det lite kris nån vecka och då var jag lokalredaktör på en ort från tidig morgon (typ sju) till eftermiddagen. Då åkte jag vidare till en annan ort och var kvällsreporter fram till efter 22. Det gick bra.
Nu ska jag i början vara på jobbet två dagar i veckan, tre timmar åt gången. Och det känns jättemycket. Jag tror att jag kommer att orka, men jag vet inte.

Dessutom är det helt ombyggt på redaktionen där jag ska vara. Det ser inte ut som förr och min hjärna vill hemskt gärna att allt ska vara som vanligt. Men jag vänjer mig nog. Efter ett par dar minns jag inte hur det var förut. Det är bra med guldfiskhjärna ibland :).

Men framför allt är bara känslan - JIPPI!! Nu händer det! Nu kanske jag blir den vanliga Lantlollan igen, den jag var förut! Nej, inte helt som jag var förut, det blir jag ju inte. Men jag får tillbaka lite av det! Jag får skriva och jag får prata med snälla människor på redaktionen, och jag får hjärngympa flera gånger i veckan.

Snart händer det.