Det blir en späckad dag idag. Vi är mitt i en köksrenovering (inget allvarligt, en lightrenovering men dock en renovering). Gräset är högt så det måste klippas, och jag vill hinna trimma kanter också lite grann så det ser bebott ut här ;). Vi ska hinna handla, och helst ska jag hinna in till stan och köpa nåt fint till min nya systerdotter och hennes söta storasyster.
Och det ska städas! Eller åtminstone plockas iordning lite och dammsugas. Allrummet på övervåningen ska ställas iordning, piffas med lite tidningar och blommor och annat. För imorgon, då får vi finbesök.
J och jag lärde känna varandra på ett nätforum för ungefär hundra år sen (typ -98 eller strax efter). Jag tyckte nog att hon var lite jobbig i början. Eller faktiskt ganska så jobbig. Vi var ofta oeniga, och jag tyckte nog att hon var lite av en bitch. Jag tror att den känslan var ömsesidig.
Men så hände det nåt, några år senare. Det hände en stor, vacker sak i hennes liv, och hon delade med sig av den händelsen på forumet. Så kom det sig att jag en kväll satt vid min dator och fulgrät lite för att det som skulle hända henne var så stort och så fint. Kanske hade jag pms eller nåt, eller så hade jag inte det för det behöver man faktiskt inte ha för att gråta åt en sån fantastisk sak.
I alla fall skickade jag iväg ett meddelande till henne där på forumet, berättade som det var att här sitter jag och gråter, och att jag önskar henne allt fint i det som komma skall.
Efter det började vi prata. Och jag upptäckte att jovisst är hon en bitch - men på ett BRA sätt :). Hon är rak, ärlig, rolig, empatisk, klok. Hon kan skilja på sak och person, så man kan diskutera med henne och ha olika åsikter utan att för den skull tycka illa om varandra.
Vi blev goda vänner.
Med J känner jag mig trygg. Jag har alltid varit väldigt noga med lojaliteten när det gäller vänner. Nu när jag är sjuk har det blivit ännu viktigare. Jag orkar inte spekulera i om någon är vad h*n utger sig för. Jag orkar inte reda ut, resonera, diskutera, jämka om det blir några funderingar. Den orken finns inte. Då släpper jag hellre helt, om minsta tvivel uppstår. Just nu behöver jag tydlighet, utan frågetecken. Att jag är så dålig på den sociala biten just nu gör att självförtroendet på det området har fått sig en törn. Slutar någon höra av sig förstår jag, för jag är inte så rolig just nu. Inte rolig alls. Men jag orkar inte reda ut det, orkar inte förklara mig. Jag vet att jag tappat vänner det senaste halvåret, men det får vara så även om jag blir jätteledsen om jag tänker på det. Jag försöker att inte tänka på det, helt enkelt. Kanske reder det ut sig nån gång i framtiden, kanske inte - men just nu får det vara som det är, hur sorgligt det än är.
Men J är en av dem som står kvar!
Nu råkar hon bo på andra sidan jorden (eller i alla fall i en helt annan del av landet), så vi ses inte så ofta. Vi rings inte heller så värst ofta, väldigt sällan faktiskt. Men vi har en kontinuerlig kontakt, oftast flera gånger i veckan, via nätet.
Imorgon kommer hon och hennes familj hit, för att stanna i några dagar. Min ork för sociala aktiviteter har ju som sagt inte varit på rekordnivå direkt det senaste halvåret. Att umgås tar hårt på mina krafter. Ofta orkar jag inte ens med en enkel fika.
Men att J och hennes familj kommer känns bara roligt! Jag VET att jag kommer att ligga som en trasa i sängen i några dagar sen. Jag vet det. Men det känns som att det inte gör nåt!
Dessutom är de här gästerna så praktiska att de roar sig själva. De åker iväg på dagarna och ser sig om. Vill vi hänga med är vi välkomna, annars är vi kvar hemma. Hur det blir med den saken får dagsformen avgöra.
Och de är väldigt väl medvetna om att jag inte är som förr. Att jag inte orkar på samma sätt, och att jag ibland kanske bara försvinner, går och lägger mig i sängen en stund och samlar energi när huvudet tar slut helt.
Jag tror att jag skulle kunna be dem fixa middagen om det vore så att jag inte orkar. Be dem se vad som finns i kylskåpet och göra vad de vill av det. Så kan jag sätta mig vid dukat bord sen och umgås en stund. Fast jag ska försöka vara en lite bättre värdinna än så ;).
Här tänkte jag sätta in en bild på mig och J, men jag vet inte om hon vill det så jag låter bli.
Efter de här dagarna kan jag säkert sätta in en i alla fall :). Hoppas jag. Vi får ta en parselfie.
Nu - ut till grästrimmern!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar