Hon har haft lite problem för ett tag sen med höger bakben som inte bar som det skulle så färden blev väldigt vinglig när pudeln rusade genom livet. Veterinären konsulterades och vi trodde nog att det kanske var slutet för pudeln, men han tyckte att vi skulle avvakta och motionera och stretcha henne så skulle det nog bli bättre.
Så det gjorde vi - och hon blev bättre! Jubel och klang.
Men för ett par veckor sen såg jag det så tydligt. Stelheten började komma tillbaka. Pudeln var inte lika rask som förr.
Det motionerades och stretchades, men det hjälpte inte. Hon blev bara sämre. Vissa dagar såg vi, eller VILLE i alla fall se, en förbättring. Men så blev det sämre igen.
I fredags sa jag att "Vi kan ju se över helgen. Blir det inte bättre så....". Men man vill ju inte tänka det. Vår lilla gapstare med en röst som skär genom märg och ben, och som hon gärna använde dagarna igenom. När grannen gick förbi så gapade hon. Om grannens hund gick förbi så gapade hon. Om katterna sprang på övervåningen så gapade hon. Om katterna gick i trappen så gapade hon. Om det var djur på tv så gapade hon. Och våra öron ringde och våra nerver krullade sig. "PUUUDEEEEELN!!!" skrek vi (mest jag) när det blev outhärdligt. Då tystnade hon - i typ tre sekunder. Sen gapade hon igen.
Men hon var den vänligaste lilla hund man kan tänka sig. Så väldigt lycklig om någon bara ville ha henne i famnen en stund och kela. Och med mörka ögon, djupa som brunnar, så vänliga så det inte gick att ta miste på att hon var en liten ängel egentligen. Hon älskade att slicka på mina händer och på mina kläder. Hon ville ligga tätt intill, helst i mitt ansikte när jag satt i soffan eller låg i sängen.
Hon älskade att äta hönsbajs och att jaga grannens hund Bella längs med staketet, på varsin sida.
Och hon kunde vara en riktig surtant om man försökte klippa klorna eller om Wilmer eller Eskil var för påstridiga.
När hon var hungrig och vi satt i köket så gick hon och slog med sin lilla tass på diskmaskinen. *DOING*, och så skrattade vi och då snurrade hon runt ett par varv innan hon slog igen. *DOING*.
Under helgen blev hon i alla fall sämre. Hon stapplade sig hjälpligt fram i lördags. Igår kunde hon gå några enstaka steg. Idag kunde hon inte ens sitta upp, och så fort veterinären öppnade så ringde jag.
Doris var fortfarande klar i huvudet. Med uppmärksam blick tittade hon efter mig när jag gick iväg från henne där hon låg nerbäddad i min säng. Hon åt och drack med god aptit (och såklart fick hon allt hon kunde drömma om att äta idag!). Och om jag låg i sängen så somnade hon lugnt. Gick jag därifrån tittade hon efter mig och darrade.
Vid två kom Andreas hem från jobbet. Klockan tre hade vi tid hos veterinären.
Jag gick in själv med henne. Andreas ville vänta utanför, och för mig var det lugnt med det.
Hon fick en lugnande spruta och slutade snart att darra. Jag stod och höll om henne hela tiden, pratade med henne för att lugna. När hon verkade rätt borta men fortfarande andades, gick jag två meter för att hämta en stol att sitta på. Då vaknade hon till, tittade oroligt efter mig. Men när jag kom tillbaka slappnade hon av så jag trodde att hon redan var död.
Sen fick hon sömnmedlet i sig, och på bara kanske 20 sekunder var det över.
Nu ligger hon i en låda som Andreas gjort i ordning. Vi bäddade ner henne i mjuka handdukar och en av mina tröjor som kudde så hon kan känna mammis doft. De andra hundarna har nosat på henne och sagt hejdå.
Och det är så TYST i huset. Ingen som gapar. Tänk att man kan sakna till och med det...
Tack lilla pudeln, fina lilla Doris, för de här åren! <3
