Femårskalas (och tioårskalas, och åttaårskalas)

Nja, något kalas blir det kanske inte. Men skulle det ha blivit det så hade jag skrivit "STROKEN 5 ÅR" på tårtan.
För idag är det fem år sen som det hände sig att jag blev sjuk. För prick fem år sen låg jag fortfarande på akuten i Skövde och höll mig i sängkanterna för att det snurrade så jag höll på att trilla ur sängen. Jag kräktes och ögonen flög runt som pingpongbollar så att allt jag tittade på studsade upp och ner, fram och tillbaka. Jag var lite irriterad över att behöva ligga där. Men fortfarande kände jag mig trygg i att jag snart skulle bli pigg. Okok, kanske skulle det ta ett par dagar, men på söndagen (det här var en fredag) skulle jag jobba hade jag lovat, och det kände jag mig lugn i att jag skulle kunna. Herregud, en är väl finne, det här går väl snart över! Tänkte jag. Mitt arma våp.
För det gick ju liksom inte över.

Jag har blivit ganska anti vad gäller att skriva/prata om mina krämpor. Frågar nån hur jag mår så svarar jag oftast "Jomen det är bra!" eller möjligtvis (om det är nån jag känner väl) "Jo, jag är väl lite trött.". Andreas och ett par enstaka vänner är väl de som får höra den sanna versionen, om än inte alltid (men ändå alltför ofta, känner jag...kul för dem med en gnällig kärring som beklagar sig...not.)
Så att jag ens sitter och skriver det här känns konstigt och gnälligt. Men det är så ofta som någon frågar, så jag skriver lite nu.

Jag har varit på utredning under vintern. Många turer har det blivit till Borås, och där har läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och psykolog undersökt varenda millimeter av min kropp och själ. Testat mina eventuella förmågor, prövat mig till bristningsgränsen, och sen slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till ett resultat.
Jag har inte sett deras utlåtande med egna ögon än, men fått det återberättat (åtminstone delvis) för mig av läkaren per telefon. Och om man tänker sig olika områden som fysisk styrka, rörlighet och uthållighet, syn, balans, finmotorik, minne, koncentration, psykisk uthållighet och uttröttbarhet, så var det inte högsta betyg om en säger. Alltihop hamnade i kategorier av typen "omfattande nedsatt förmåga". Utom den psykiska uthålligheten och uttröttbarheten som fick omdömet "svårt nedsatt".
Men det jag bär med mig mest är att psykologen (efter att ha gjort en miljon tester för att bedöma min tankeförmåga, intelligens, minne, koncentration o s v) sa att resultaten låg på topp. Sen la hon till "...men bara i korta stunder, sen tar tröttheten över.". Så jag tänker att under det här stora täcket av trötthet så är jag i alla fall lite smart! Yay! :)



Det om det.
Jag funderade på att skriva nån slags årsberättelse, men kom på att jag inte minns så mycket. Det som stannat mest i minnet är den ofattbara sorgen efter Jenny. Årets första månader präglades väldigt mycket av det. Hon finns i mina tankar varje dag fortfarande, men oftast som fina (men också därför ibland väldigt smärtsamma) minnen, och många tankar runt hennes fina lilla mamma som jag vill så väl. Sorgen och tårarna kommer ibland med väldig kraft och bara smäller ner mig. Men inte som då i början, den där första tiden när jag var så lamslagen. Det är väl så sorg fungerar, har jag förstått. Eller det är så den fungerar för mig, just nu.

Jag minns också att jag saknade våren som liksom bara försvann. Ena dagen var det vinter, nästa dag var det sommar.
Och jag bär med mig stunder med min familj och fina vänner. Den varma sommaren, dagar och kvällar när jag och Andreas satt med iskalla fotbad för att om möjligt få ner kroppstemperaturen någon grad. Och fläkten som jag lyckades tjacka upp mig på innan alla fläktar tog slut i affärerna.

Just nu orkar jag inte minnas mer. För det är ju som psykologen sa där i sin bisats - "...men bara i korta stunder, sen tar tröttheten över.". Men jag vet att jag har många minnen. De finns där, och jag får ta fram dem nästa gång som jag presterar på topp igen :D

Imorgon är en annan jubileumsdag, lite roligare än strokedagen. Imorgon är det prick tio år sen som jag och Andreas träffades första gången, öga mot öga. Han kom hem till mig på en hastigt påkommen dejt. Och sen dess är han ju kvar, i princip. I mitt liv i alla fall - det dröjde ju innan vi kom på att man faktiskt kan bo ihop också.
Det är också prick åtta år sen som vi förlovade oss.
Vi börjar bli gamla.

(min favoritbild på oss. Från Sicilien oktober -14. Jag ville stå i Medelhavet, men höll på att ramla huvudstupa ner i det pga yrsel. Men då stod han där och höll mig stenhårt i handen.)

Ute i god tid

Min jul-todo-lista är rätt gles i år. Och tur är väl det eftersom jag just nu har nån slags helig julförkylning i full gång! Jag vaknade igår morse med ont i halsen och snoret rinnande, och febern på väg upp. Sen har det bara fortsatt.
Men det är ju sånt en överlever (även om det kanske inte känns så i ens sargade lilla självömkande själ just då...)!

Självaste julen ska vi fira redan den 23dje, alltså på söndag. Då är nämligen barnen här, och mamma kommer också. Fullt hus, och jag längtar! Idag har jag slagit in julklappar. Det är några kvar, men inte sådär så att jag sitter på julaftons morgon och slår in i panik, som vissa andra år....

Och på måndag, när alla andra äter julbord och kollar på Kalle Anka och umgås med släkten och öppnar paket, så kommer jag att sitta här i härlig, ljuvlig ensamhet och äta clementiner och läsa en bok som jag glömt bort att jag hade, och även (om ork finnes) påbörja ett broderi med ett viktigt budskap på! Kanske pratar jag i telefon med nån vän som liksom jag sitter ensam. Vi får se.
Och så har jag ju hundarna och katterna :). 

Ensamhet ÄR härlig och ljuvlig om den är självvald. Jag är förstås bjuden till Göteborg, till Andreas bror med familj, dit Andreas ska åka. Men för mig blir det nog för mycket. Jag tycker om hans familj, jättemycket. De är gulliga hela bunten! Men JAG är inte så värst gullig när hjärnan lägger av, som den gör när det blir för mycket. Så jag besparar dem det och stannar hemma. Så gjorde jag förra året också och det gick så bra så.

Jag har mer att blogga om. Så himla mycket mer. Eller, jag har mycket som jag funderar på, och många recept som jag vill delge här, och en massa bilder som bara väntar på att få vara med på min blogg. Men det får bli sen eller så. Jag har inte riktigt den ron just nu.

I baktagen

Ja eftersom det ju lider mot jul så är det ju många som blir sugna på att baka. Så också jag (även om jag ju bakar året runt, mer eller mindre).

Häromdagen bakade jag två sorter. Den ena var små havrerutor. En väldigt lättbakad kaka som till slut (när jag improviserade lite) blev nästan mer som små godisbitar. Kanske nåt för julgodisbordet?
Enklare bakning kan det i alla fall knappast bli. 

SEGA HAVRERUTOR MED CHOKLAD

5 dl vetemjöl
5 dl strösocker
1 l havregrun
3 tsk bakpulver
250 g smör
1 dl ljus sirap
2 ägg

200 g mörk choklad

Smält smöret och låt svalna lite. Sätt ugnen på 175 grader, för nu går det undan. Häll mjöl, socker, havregryn och bakpulver i en stor bunke. Häll smöret, sirapen och äggen i bunken. Blanda ihop för hand till en smet.
Bred ut smeten i en långpanna, alltså plåten med kanter, som du har bakplåtspapper på. Det är lite segt men jobba på och försök få hyfsat jämna och fina kanter, nästan ända längst ut så plåten så gott som fylls. Se till så det blir jämntjockt.
Grädda kakan mitt i ugnen i ca 15-16 minuter. När du tar ut den kanske den inte ser helt färdiggräddad ut, men det är i sin ordning. Den stelnar när den svalnar.

När den har svalnat, smälter du chokladen i mikron eller över vattenbad. Ringla den över kakan med en sked. När chokladen stelnat lite skär du kakan i rutor. Jag skar den rätt smått, ca 3*3 cm. Det blev lagomt, och väldigt många :). 

Sen bakade jag även klassikern hallongrottor. Det här receptet tycker jag blir bra för att det är vaniljsåspulver i - det gör kakan mör och god!

MÖRA HALLONGROTTOR

250 g smör
1½ dl socker
1 dl vaniljsåspulver (typ Marsan eller liknande, av typen som rörs ut i kall mjölk - men här ska du bara använda pulvret som det är, utan mjölk!)
2 tsk vaniljsocker
1½ tsk bakpulver
5 dl vetemjöl
1 ägg

hallonsylt

Tärna smöret och låt det bli rumsvarmt (funkar att köra i mikron en kortis också, inte så att det smälter men så att det mjuknar). Blanda med övriga ingredienser (utom hallonsylten då) till en deg. Överarbeta inte degen, när den är klar så är den klar.

Dela den i lagom stora bitar (lagom stora = beroende på vad du vill använda för formar - jag använde småkaksformar, men kan bli gott i små muffinsformar också!). Rulla varje bit till en boll och lägg i en form. Tryck ett hål med fingret, och fyll med en liten klick hallonsylt.

Grädda i 200 grader i ca 15 minuter. 

Min lilla gumma kom och lämnade sin hund här i fredags, och då passade jag på att bjuda på te och kakor. 

Den tredje sorten på fatet är prästgårdsnötter - jag tror inte att jag har bloggat om dem förut, men det får jag nog göra en annan dag när jag tagit lite mer närgångna bilder på dem :).

(Och lägg gärna märke till den fina duken! Den fyndade jag gratis på garageloppis i somras. De hade en hörna med gratisgrejer som en fick ta, och där hittade jag den här duken och en annan som också hade tryckt mönster, lite retro. Är folk galna på riktigt, ger bort så fina saker??



Och igår, då bakade jag det som jag tycker nästan är det godaste på julbordet - karelska piroger! 
Kanske måste en vara uppvuxen med det, eller ha ett väldigt öppet sinne, för att gilla dem. Jag älskar dem i alla fall. Och de är enkla att baka också, om en bara har kokat gröten i förväg! :)

KARJALAN PIIRAKKA (12 st)

2 dl kallt vatten
1 tsk salt
2½ dl vetemjöl
2½ dl fint rågmjöl
Typ en halvliter risgrynsgröt, avsvalnat eller kallt

Rör ihop vatten, salt och mjöl till en deg. Det går kvickt med bara handkraft i en bunke, till och med för en reumatisk och orkeslös gammal tant som jag.
Ta upp degen (som är rätt stum och oelastisk och ser rätt grå och tråkig ut) på bakbordet. Dela i tolv delar.
Rulla varje del till en liten boll. Kavla ut till en tunn oval, typ 2-3 mm tjock.
Lägg en klick gröt på varje oval, bre ut nästan ut i kanterna. Vik sedan in kanterna och nyp ihop dem.

Grädda 10 minuter i mitten av ugnen, på 275 grader.
Pensla med smält smör så fort du tagit ut dem ur ugnen.

Låt svalna lite, och ät sen som de är eller med lite smör. Många gillar också äggsmör på, alltså kokt, mosat ägg blandat med smör. 

Nu TROR jag att julbaket är så gott som klart. Men jag ska inte svära på det.

Nån som är glad trots kyla och grå himmel är i alla fall Bröli. Idag provade jag en stickad tröja på honom. Det är pudelns gamla, och den satt som en smäck! Och otroligt nog (Bröli verkligen _avskyr_ att ta på sig sin sele t ex...) så verkade han tycka att det här med stickad tröja när en är ute och leker var en toppenidé! Se så söt!

Jag är ju numera ett stort fan av listor. Så givetvis har jag gjort en todo-lista inför julen, för att liksom sortera upp och slippa tänka på vad jag vill hinna göra. Har jag ingen lista så spelas alla de där "vill göra"-grejerna upp i huvudet på mig som en evig slinga, och så blir jag trött innan jag ens börjat.
Och faktiskt ligger jag före min planering! Det ser inte ut att bli någon stress direkt. Gött!
Imorgon ska jag t ex bara slå in lite julklappar. That´s it.

Ja orken tröt ja...

Som jag skrev om i förra inlägget. Den där orken alltså, som liksom sällan gör annat än tryter.

Men idag hade den skäl till att göra det, för idag styrde jag och Andreas upp ett tunnbrödsbak! Vi var nämligen på en fin liten julmarknad i lördags, och där köpte jag hårt tunnbröd som några företagsamma människor bakat själva. Det var med grahamsmjöl i och det var så gott så jag genast när jag kom hem, letade fram ett recept på hårt tunnbröd med grahamsmjöl.

Och idag skred vi till verket. 

HÅRT TUNNBRÖD

½ liter mjölk
½ liter vatten (värmt till nästan fingervärme tillsammans med mjölken)
25 g jäst
½ tsk hjorthornssalt
1 tsk salt
250 g grahamsmjöl
1 kg vetemjöl


Sätt ugnen på 250 grader. Rör jästen i mjölk och vatten så den löser sig. Blanda de torra ingredienserna i en skål och blanda sen med degvätskan. Rör bara ihop som hastigast så det blir en deg (lite kladdig gör inget), se till att inte överarbeta för då blir degen seg.

Låt degen vila i bunken under bakduk i 20 minuter. Sen tar du ut den på mjölat bakbord och knådar ihop med några tag bara.
Dela degen i 16 delar. Rulla varje del till en boll, och kavla sen ut bollen (kolla så den inte fastnar i bordet, mer mjöl i så fall!) till en rundel (eller ja, rundel eller liknande, det var inte så lätt att få dem exakt runda :)). Den ska vara supertunn, och sista tagen tar du med kruskavel eller så naggar du rundlarna ordentligt.

Lägg två rundlar på en varm plåt (ha plåten i ugnen när ugnen värms upp) och så in i ugnen, strax under mitten, i 6 minuter eller tills tunnbröden börjar få lite färg.

Vi upptäckte att det är superviktigt att plåten verkligen är varm, så fuska inte och använd två plåtar om varandra som vi gjorde. Vi skulle vara så effektiva och lägga på ett par tunnbröd på nästa plåt redan när en plåt ställdes i ugnen. Men då blev inte bröden helt knapriga.

Om man vill kan man ju skära varje tunnbröd i fjärdedelar innan man ställer in plåten i ugnen. Vi testade både så och att grädda hela tunnbröd. Jag håller mig nog till hela i fortsättningen, men det är ju en smaksak!

Ja, svårare än så var det ju inte. Nu har vi tunnbröd både högt och lågt. Till jul tänker jag baka en sats till och ge bort till folk. Alla gillar väl tunnbröd tänker jag. 

• 
  

Italiensk vecka

När jag för ett par veckor sen råkade hitta en så himla bra blogg med italiensk mat, så väcktes tanken om en temavecka. Eller först tänkte jag glädja sonen med några italienska rätter eftersom han och ett par kompisar tänker åka till Rom i sommar.
Men bloggen var så himla inspirerande, och det var så mycket som verkade gott, så jag bestämde mig för en hel vecka italienskt!

Våra matveckor går från fredag till torsdag. Så är det sen gammalt, eftersom barnen alltid bytt "vecka" just på fredagar (jag och deras pappa är skilda). Så då blev det att jag planerade alltid nåt extra mysigt till fredagen när de skulle komma, och så planerade jag ända till torsdagen innan de skulle åka igen.

Så i fredags var det premiär för Italian Week i Äskekärr! :)

Alltså den här bloggen jag pratar om, förresten. Jag måste slå ett jättestort slag för den, även om många av er säkert upptäckt den sen länge. Förut hette den "Ruskigt gott", numera Minervino.se (finns alltså på minervino.se)


Sebastian som driver bloggen, bor själv i Italien och vad jag förstår, är gift (?) med en italienska. Så här kan man hitta riktigt genuin italiensk mat, som t ex tomatsåsen som kommer från Sebastians svärmors syster, och har anor från Sicilien. Om ni tror att ni har smakat på tomatsås förut så glöm det, för det har ni inte om ni inte har testat den här!

Hela veckan har varit fylld med tomater och basilika och vitlök och vitt vin och en massa lyriska "Oh!!" och "Aaaah!!" och "Herregud så gott!!" här hemma hos oss. Vi har shoppat oss fattiga på pesto och fin olivolja. Men jösses så värt det!

Jag rekommenderar starkt att ni klickar er vidare på länkarna till recepten, bara för att se de fina bilderna och läsa vad Sebastian skriver om rätterna. Och det här gör jag inte för att vara snäll eller nåt (jag känner inte Sebastian alls) utan för att bloggen är SÅ himla bra! Man vill bara klicka sig vidare och vidare!



I fredags rivstartade vi med en fantastisk köttfärssås - fast vit! Utan tomater alltså.
Och om det låter smakfattigt så tror du fel. För här fanns smaker så det räckte till och blev över! Ragu bianco heter det på italienska. Även det här ett sånt där makalöst gott, riktigt italienskt recept, som Sebastian lärt sig av en väns mormor. Ja, ni hör ju!!

Åh, sellerin, salvian, bladpersiljan... Den måste ni prova, om ni är det minsta förtjusta i pastarätter!


I lördags var dottern och hennes sambo (och så deras lille hund Eskil förstås :)) här, och då lagade jag den där tomatsåsen som jag yrade om här ovan. En riktigt långkokt tomatsås, där hemligheten är bikarbonat! Ja, bikarbonat - för tydligen, enligt svärmoderns syster, så ska man absolut inte sockra en tomatsås - men för att få ner syran och fram tomatsmaken så använder man sig av bikarbonat. Ja, läs själva HÄR! Tomatsås från Sicilien, kan det bli bättre?

Pesto och riven parmesan till förstås. Det blev inte ett spagettistrå över när vi var klara.

Vi hade förresten förrätt också - Pepperoni bruschetta. Alltså bruschetta (vitlöksbröd) med paprika istället för tomat, som är det som åtminstone jag är van vid. Paprikan var verkligen supergod, testa!

I söndags var det dags för tomatsås igen, men den här gången med kyckling. Både sonen och Andreas är lite skeptiska till just kycklingfilé - de föredrar t ex lår eller ben och påstår att filé bara blir torrt. Men den här gången var det ingen som klagade på torra filéer :). Den här kycklingen i tomatsås med basilika och vitlök övertygade dem!

Vi varierade oss lite den här gången - pastan fick ge vika för lite ris. Och resterna av paprikaröran från lördagen satt fint till, och likaså pesto!

Så kom måndagen, och pastan fick komma tillbaka :). Jag gjorde en "Pasta salsiccia e mozzarella al forno". Alltså en pastagratäng med salsiccia och mozzarella. Så himla god och krämig, och inte heller den här dagen gick någon från bordet med kurrande mage!

Och så tisdag. Jag hade länge sett fram emot den här rätten, för den ser så himla god ut på Minervino.se. En pastarätt (igen!) med ryggbiff i strimlor. Hur en så enkelt lagad rätt kan smaka så himla mycket, det är för mig en gåta. Den här ska jag laga när vi har gäster nån gång och jag vill imponera lite extra. För JÄDRAR så god!
Jag tänkte också på att när man gör såna här pastarätter där allt serveras från samma panna, så blir det väldigt mycket mindre kött än om man serverar köttet för sig. Vilket ju är bra om man vill dra ner på köttätandet, eller om man tycker att ryggbiffen är lite dyr för dagen :).

Och nu är det onsdag, och tanken var att jag skulle laga pizza.
Men orken tröt, och dessutom är sonen iväg på konsert i Stockholm så jag sparar pizzan till nån dag när han är hemma.
Och imorgon var planen köttbullar gratinerade med mozzarella, men även det skiter sig nog eftersom jag ska iväg till Borås för vidare utredningar (sjukdomsgrejs = jobbigt och trist att läsa om så jag nöjer mig såhär!) och blir borta typ hela dan. Så det får nog bli en lunch ute.

Så därmed var den här italienska veckan slut!
Det jag har lärt mig är att man vinner så oerhört mycket på att ta sig tiden att låta saker och ting koka in och mumsa till sig. Det förstod jag såklart förut också, men det har blivit tydligt den här veckan. Och så kommer jag att använda mig av betydligt mer vin i matlagningen i fortsättningen, för det ger en så fantastiskt mustig och fin smak!
Dessutom har jag fått inspiration till att kanske köra fler temaveckor framöver. Vegetariskt kanske? Strikt LCHF? Finskt? :) Det finns ju hur mycket som helst att välja på!

Och som sagt, jag kan inte tjata nog om det - titta in på minervino.se. Bara gör det!
Italiensk mat är ju så mycket mer än pasta (även om det kanske inte ser ut så på min meny den här veckan :D. Det bara blev så..). Plus att den är vacker! Se och njut!