Ett alldeles eget påhitt

Johanna ringde i morse och sa att hon och Albert kommer hit idag, så då var vi plötsligt fem till middagen. Jag hade en picnicbog liggande i frysen, och den fick bli lösningen.
Men jag ville inte bara köra den i ugnen - risken är att den blir lite torr då!
Så jag tinade den lite i mikron, brynte den sen i smör runtom, och så la jag den i en gryta med köttbuljong i. I med en klyftad gul lök och ett par slantade morötter, samt några korn av rosépeppar och vitpeppar. Sen fick det hela puttra i ungefär fyra timmar innan jag tog upp köttet, la i en ugnsform, penslade med grillolja och kryddade med lite grillkrydda. In i ugnen, 225 grader i en halvtimme. Och sen slog jag in hela härligheten i ett paket i aluminiumfolie och lät vila nån timme innan jag skar den i tunna skivor.

Till det wokade jag grönsaker - några späda små morötter som jag delade i fyra bitar på längden, en burk minimajs, några rädisor, några sockerärtor, en rödlök, en gul lök och en liten purjolök. Bara brassa på i riktigt het olja i en gryta. Svartpeppar på, och så lite flingsalt.

Och så en tzatziki till det, och kokt potatis. Gött!

Efterrätt hade vi faktiskt också. Jag hade sett nån på nätet som bakade en rulltårta med Nutella och Dajmgrädde i. Jag snodde idén, men valde istället ICAs hasselnötskräm, istället för Nutella.
Och så satte jag och Petter igång och bakade ihop på dan.
Det var himla kul, och så blev den väldans god! Vi serverade lite jordgubbar till, det gjorde sig bra mot allt det söta.
Receptet på rulltårtan hittade jag på själv med hjälp av en hel mängd andra recept. Jag brukar ha problem med att rulltårtebotten blir alldeles för tunn, men den här blev perfekt :). Jag kluddar ner receptet här en annan dag, just nu känner jag att orken tryter...

Och inte nog med det - jag har sannerligen varit huslig idag så det nästan gick till överdrift! I förmiddags satte jag nämligen en sats med flädersaft. Jag och Andreas var iväg igår till gamla vänner till mig och plockade fläder och fikade i deras fantastiska, helt makalöst fina växthus. Hembakt var det, förstås - Helena är alltid så himla duktig på det där, bland annat var det en nötmarängmuffins som jag blev väldigt förtjust i. Dem ska jag baka framöver, då lägger jag ut receptet här!
Och framför allt var det jätteroligt att ses igen, det var faktiskt flera år sen tror jag. Jag hoppas att vi ses snart igen! :)

Och om några dagar har jag världens godaste flädersaft att bjuda på om det kommer fikagäster...

Tillökning på farmen

Sen tidigare finns här på gården kor och får (som tillhör vår granne/hyresvärd/Lennart). Och vi har ju höns, det kan ingen som läst bloggen tidigare ha missat ;). Dessutom finns ju sammanlagt tre hundar och fyra katter. Ja, och så är vi några människor också.
Idag blev det fyra fina individer till (om än inte just våra, utan grannens då) - fyra grisar! De ska gå här och vara glada och lyckliga och böka i jorden i sitt stora hägn, och sova på en tjock bädd av halm under tak - ända till senhösten/vintern då de ska slaktas. Så i jul blir det förhoppningsvis skinka från en väldigt glad gris! :)

Men OH så söta de är!! Jag får passa mig så jag inte fäster mig för mycket, för då blir det nog svårt att äta skinkan hur glad grisen än har varit...

Tjockt med halm att sova på, under tak... lyxsvit för en gris!

Som sagt - glada grisar :)

Hur söta kan man bli??

Hönsen spatserar lite som de vill. Här har tuppen Peps tagit med fyra damer på en promenad. 

Om en gris kan ha en förförisk blick så har den här det :)

Såhär borde alla grisar få ha det!

Pastasallad och lycka

Idag blev det en kycklingpastasallad till lunch. Dock uppskattades inte pastasalladidén av de två männen i mitt liv, så de fick vanlig enkel pasta och kyckling.

Men JAG uppskattade pastasalladidén, och skar ner i salladen: isbergssallad, gurka, paprika i olika färger, fetaost, purjolök. Och så majs och stekt bacon och fjärilspasta, och så givetvis kyckling - vanliga kycklingfiléer som jag penslade med grillolja och hade rikligt med grillkrydda på. In i ugnen i 225 grader i typ 20 minuter så är det klart.
I salladen rörde jag också ner sweetchilisås. Det blev mycket sallad, så nu har jag lunch till imorgon också :). 

Häromdan när vi var på vår lilla roadtrip, jag och Andreas, så köpte jag ju en gammal hästsko på loppis. Den spikade Andreas upp idag - det är smidigt att ha en lång man, det är det jag säger :). 

Nu hänger den där och bringar lycka i vårt hus!

En variant av falukorv i ugn

Jag har en lite kass dag idag med ögonen, jag ser suddigt. Så alla får ha överseende med eventuella stavfel eller om bilden blir lite konstig.

Idag stod falukorv i ugn på matsedeln. Men det är ju lite småtrist (om än ganska gott, men idag ville jag ha nåt roligare).
Så jag gjorde en gratäng. Skivade falukorven, la i en ugnsform, hackade över purjolök samt gul och röd paprika. Blandade grädde med tomatpuré och sambal oelek, samt salt, peppar och oregano, och hällde över korven och grönsakerna. Riven ost över, och så in i ugnen, 225 grader så länge som potatisen kokar.
Och så sallad till förstås. Gott blev det.
Kort men koncis beskrivning idag. 

Äntligen fredag!

Ja, även om jag är ledig varje dag nuförtin så är fredagar ändå så skojiga. Det är roligast om familjen är hemma. Att vara ensam är skönt, men inte så himla mycket som jag är nu. Och så orkar jag ändå inte vara social så värst mycket, men familjen orkar jag. Så när fredagen kommer och Andreas jobbar kort dag och om jag har tur så kommer barnen också - då känns det skönt i själen!

Idag kom Petter hem, åh så skönt! Så nu är vi tre hemma.
Till middag grillade vi. Färdigmarinerade fläskkarrébitar, och grabbarna åt strips till medan jag svängde ihop en ljummen potatissallad. Kokt färsk potatis, rödlök, purjolök, soltorkad tomat, sockerärtor, babyspenat, färsk dill och gräslök i en bunke. Sen rörde jag ihop en dressing - rapsolja, äppelcidervinäger, dijonsenap, salt, peppar, socker. Häll över potatisen och det andra, rör om - klart! 

Det var en gång

För ett halvår sen, för att vara mer exakt. Ja, det är exakt på dagen ett halvår sen som jag satt här vid datorn på kvällen. Det var torsdag, jag tror (men minns inte säkert) att det bara var jag och Andreas hemma. Det var i mellandagarna, 27 december. En lugn och skön jul hade passerat, jag var glad över att få ha varit hemma eftersom jag två gånger under den månaden fått ringa efter ambulans och åka till sjukhus med njurstensanfall. Men julen hade varit lugn, inte en enda känning, och jag var så glad så glad - en jul med min familj hade jag inte velat missa.

Så satt jag då här på kvällen, lite trött men annars helt ok, när jag plötsligt fick som feberfrossa. Jag frös och svettades om vartannat, och så fick jag en sån märklig känsla av att det liksom gick ett rör mellan vänster näsborre och hjärnan, och att det blåste en kall il i det röret. Klockan var halv åtta.

Jag kunde inte sitta kvar, jag gick och tog ett par alvedon och gick och la mig. Andreas bäddade om mig, och jag somnade nästan på en gång. "Men väck mig till åtta, jag vill se Bonde söker fru-bröllopet!" sa jag. För jag tror att det var det som visades då.
Och det gjorde han. Och jag kände mig lite bättre när jag fått sova lite - frossan och svettningarna var borta och den märkliga känslan i huvudet hade dämpats.

Vi tittade på tv, jag kikade in lite till på facebook, och sen skulle vi gå och lägga oss. Trots min tupplur där på kvällen var jag trött, så när jag skulle gå och kissa en sista gång så tyckte jag inte att det var så konstigt att jag liksom drog åt vänster när jag försökte gå rakt fram. "Äsch, jag är väl trött.." tänkte jag.
Vi somnade. Men när klockan var halv fyra vaknade jag. Jag låg på vänstersidan, minns jag, och det första jag tänkte på var att det kändes så konstigt i ansiktet. Eller det kändes inte alls - vänstra ansiktshalvan hade domnat bort!
Men jag är sådär så jag försöker alltid komma på en bra anledning till småkrämpor som det - nu drog jag slutsatsen att jag legat konstigt och att det var därför ansiktet var bortdomnat.
Jag gick upp för att gå på toa igen, men då började jag ana att något inte var som det skulle. Nu KUNDE jag helt enkelt inte gå rakt - jag gick åt vänster, obönhörligt. Jag fick gå och hålla mig i dörrhandtag och annat, för att ta mig till toaletten. Det var då tanken slog mig - tänk om jag hade fått en stroke?
Just vid jultid där så gick det nån reklamsnutt på tv om just stroke, om hur man testar om en person fått stroke. Ni vet, kolla så personen kan le, lyfta båda armarna o s v. Jag testade på mig själv där i badrummet, och det gick galant. Så nån stroke kunde det ju inte vara, tänkte jag. Hållandes i väggar och dörrar stapplade jag tillbaka till sängen.
Men trots att jag hade uteslutit stroke, kändes det olustigt. När jag satt på sängen fick jag hålla mig i så jag inte välte åt vänster. Jag väckte Andreas. "-Det känns konstigt", sa jag och berättade.
Han blev orolig och tyckte att jag skulle ringa ambulans.
Men nää...jag kände verkligen inte för det. Hallå, jag hade redan ringt ambulans TVÅ GÅNGER senaste månaden. De måste ju tro att jag är nån sån där galen tant som sitter och ringer ambulans hela nätterna för att få lite sällskap eller bekräftelse, eller vad nu såna tanter får?

Nej, nån ambulans kom inte på fråga, tyckte jag. Och jag hade ju inte fått nån stroke, hallå, jag hade ju testat!
Men efter lite dividerande ringde jag i alla fall 1177 och berättade om mina symptom. Sköterskan jag pratade med trodde inte heller att det var stroke, eftersom jag klarade alla testerna så bra. "Men ring ambulans ändå, det är nog bra om de kommer och kollar till dig!" tyckte hon. "Jaja, vi får se" sa jag. Men när jag lagt på tyckte jag ändå att det bästa vore att lägga sig och sova igen, så skulle jag nog vara pigg igen på morgonen.

Men jag kunde inte sova. TÄNK om det var en stroke i alla fall? Tänk om det var nåt annat allvarligt?
Nä, bäst att ringa ambulans ändå. Jag behövde ju inte åka med, de kunde ju bara komma och kolla blodtryck och sånt, resonerade jag.
112 skickade ambulans på en gång. Två snälla ambulansmänniskor kom in i vårt sovrum i mörka vinternatten. De tog blodtryck och de frågade ut mig, och de gjorde samma tester som jag själv tidigare gjort i badrummet. 
- Nä, det är nog inte stroke... Men det är ändå konstigt att du drar åt vänster och att ansiktet är bortdomnat. Du får följa med ändå, annars blir de så sura på oss på sjukhuset om vi inte tagit med dig! sa de.
Så jag följde med, för att vara snäll. Och för att jag inte vågade annat.
Jag kunde gå ut till ambulansen själv, med lite stöttning av en snäll ambulansfarbror. Andreas blev kvar hemma för att fixa till med hundarna och för att packa ihop lite grejer, så kom han efter med bilen för att kunna köra mig hem när jag blivit undersökt.

I ambulansen började jag känna mig rätt fånig. Hejhej, här åker jag ambulans - IGEN. Och jag kände mig ju inte så jättesjuk. Herregud, varför ringde jag ambulans för - de har säkert jättemycket viktigare saker att göra än att köra runt på en hypokondrisk tant, tänkte jag!

På akuten blev jag omhändertagen på en gång. Fortfarande kände jag mig rätt pigg. Doktorn trodde inte heller att det var stroke först.
Men när Andreas kommit, började jag känna mig sämre ganska fort. Sen minns jag inte allt, bara små sekvenser - att jag kräks i en kräkpåse, att allt plötsligt blir dubbelt vad jag än tittar på, att allting hoppar omkring. Mina ögon har börjat slå åt alla håll, uppåt och neråt och åt vänster och åt höger. Jag kan inte ens sitta upp för jag är alldeles för yr, och jag har ingen som helst balans. Jag ligger och blundar, somnar till ibland och kräks då och då. Doktorer kommer och går, och så skickas jag till röntgen minns jag. Jag minns att jag tycker att sköterskan som kör mig med sängen, kör alldeles för fort, och jag har ingen kräkpåse med mig så jag försöker liksom gå in i mig själv, tänka bort allt. När vi kommer fram hinner hon precis springa och hämta en påse innan jag kräks där i väntrummet, och jag minns de förvånade och smått äcklade ögonen på ett äldre par som sitter där och tittar på.

Jag minns också att jag sen, efter röntgen, ringer mina barn. Jag vill inte oroa dem, jag vill inte att de ska bli rädda. Och jag själv tänker ju fortfarande att det här är nåt tillfälligt, nåt övergående. Kanske en svår magsjuka? Men jag fattar ju att det kan LÅTA hemskt, så jag försöker lägga orden snällt där jag ligger i sängen och ringer, blundande och med ett hårt grepp om grindarna som omgärdar mig för att jag inte ska trilla ur sängen. "Jag är på sjukhus, men det är inget farligt. Jag är bara lite snurrig. Mamma kommer hem snart, det är lugnt. Läkarna ska bara kolla lite.".
Samma sak säger jag till min mamma. Ingen ska oroa sig, ingen ska bli ledsen.

Men annars minns jag inte så mycket av fredagen där. Jag placeras på nån avdelning. Det är ju snart helg, det finns inte möjlighet till magnetröntgen som skulle behövas. Men jag gissar att jag får blodförtunnande och annat hela tiden, det är väl vad de kan göra just där och då.

Jag blir sämre och sämre. Jag sover mest, och jag kan inte se nåt nästan eftersom ögonen bara hoppar runt i skallen på mig, och jag kan inte svälja. Jag försöker och försöker, men det går inte. Jag kan inte ens svälja min egen saliv, så jag får ligga och spotta hela tiden.
Andreas är hos mig hela tiden, det tror jag i alla fall - han är alltid där när jag vaknar och öppnar ögonen. Jag tror att Johanna och Albert åkte hem där, för att ta hand om djuren.

Nån gång tidig lördagmorgon är Andreas inte där i alla fall, kanske har han åkt hem över natten eller så - jag vet fortfarande inte. När jag vaknar är jag ensam och ringer på klockan. Två sköterskor får hjälpa mig till toaletten, och det är ett väldigt företag att genomföra en sån enkel grej som man annars tar för givet.
Tidigt den morgonen kommer en läkare till mig. Hon sätter sig vid min sängkant, pratar lugnt. Jag försöker svara någorlunda vettigt. Och jag undrar nu - hur allvarligt är det? Vad händer? Vad är det med mig?
Läkaren förklarar att även om man inte sett något på röntgen, så misstänker man en stroke i hjärnstammen. "Yay, vilken tur jag har som får en stroke i hjärnstammen - för tydligen kan man ju fortfarande prata och tänka då!" konstaterar jag.
Men hjärnstammen är inte så himla bra att få stroke i, säger doktorn. Det är där bland annat andningen sitter.
- Men vad gör man nu då? undrar jag.
Och hon förklarar att jag mår ju inte så väldigt bra, och att det inte får bli värre än det är - för då måste de börja fundera på att köra mig till Sahlgrenska och operera i värsta fall. Och operationen i sig är ju inte alls riskfri heller.
Jag reagerar nog inte så värst där. Jag konstaterar bara att ok, såhär är läget. Och min tanke är - hur ska vi lösa det här? När kan jag börja träna upp mig igen, om det nu är en stroke? Hur börjar jag?

Andreas kommer igen, och jag placeras på strokeavdelningen. Jag får eget rum, en tvåsal där det bara är jag just då. Skönt, tänker jag. Sen sover jag igen.
Jag ber Andreas skriva lite på facebook och berätta. Vi gjorde nog det på fredagen också, men det minns jag inte. Men nu dikterar jag vad han ska skriva. När han skrivit, läser han upp det högt och vi skrattar lite. "Det låter ju som att jag är jättesjuk!! Sådär kan vi ju inte skriva, folk kan ju tro att jag är döende!" säger jag, och Andreas håller med. Vi ändrar lite så det blir lite mildare, innan han skickar inlägget.
Jättemånga svar kommer in på en gång. Det bara rasar in uppmuntrande tillrop och fina ord hela dagen. Andreas läser upp för mig, jag vill höra vartenda ord! Så fort det plingar till i min mobil får han läsa för mig. Jag blir glad att så många bryr sig om mig, att de tar sig för att skriva en rad eller två. Fastän jag inte ens är sjuk knappt, tänker jag!

Jag är frustrerad över att inte kunna påbörja nån träning. Jag vet ju att träning är enda vägen ut - jag måste kunna svälja, jag måste kunna sitta, jag måste kunna stå och gå. Och se. Jag ringer på sköterskorna flera gånger. "Hallå, säg vad jag ska göra, vad kan jag träna på?". Men sjukgymnastiken och arbetsterapin har stängt över helgen. "Men du kan ju öva på ansiktsmusklerna. Gör grimaser!" säger en sköterska. Så det övar jag på där i sängen, hela helgen. Och så försöker jag få i mig lite jordgubbskräm då och då. Ibland lyckas jag svälja, ofta får jag spotta ut. Hela rummet snurrar, oavbrutet, oavsett om jag blundar eller öppnar ögonen. Dubbelseendet blir bara värre. Jag får en lapp att sätta för ena ögat, det lugnar lite.

Jag tänker på att jag ju ska jobba på måndag, jag ska vara familjeredaktör och det är ju juletider, hur ska de få tag på en annan vikarie? Jag ringer min chef, Karin, på söndagen. "Hej, jag är lite sjuk så jag kan nog inte komma imorgon." säger jag och skäms lite för att jag är en sån kass vikarie som inte ens dyker upp. Men Karin, som läst det Andreas skrivit på facebook, skrattar bara. "SNÄLLA du, det har vi redan räknat ut! Att du ens tänker på det där nu??". "Men jag kommer på torsdag, tror jag!" säger jag, för på torsdagen ska jag vikariera igen. Karin skrattar igen. "Nähe, det gör du INTE. Du är jättesjuk, du ska inte ens tänka på jobb, du ska bara tänka på att bli frisk!" säger hon. Och jag känner mig nästan lite förnärmad - hallå, tror hon att jag är döende eller??
Men jag känner mig också lättad. Jag kan släppa mitt dåliga samvete kring jobbet för ett tag. Ingen är arg, ingen blir irriterad. Hur kunde jag förresten tänka nåt annat - ingen på den arbetsplatsen har nånsin varit annat än snäll och peppande.

Jag blev kvar två veckor på sjukhus. Det visade sig att det var en stroke i hjärnstammen. Det såg man på magnetröntgen på måndagen.
Och jag fick så mycket omtanke, så mycket fina hälsningar och påhälsningar av människor under min tid där på sjukhuset! Min lillasyster och hennes fina lilla Eila kom med tåg hela vägen från Göteborg, bara för att hälsa på. Mina barn kom, och Albert också. Andreas var där varenda dag. Han körde runt mig i rullstolen varthelst jag än pekade. Han satt och höll handen medan jag sov en stund. Jag sa till honom att han inte behövde komma varje dag, hur kul kan det vara att sitta där med mig som ändå bara sover många stunder. Men han sa bara att han ville vara där, att det inte alls var tråkigt, att han väntade tills jag sovit färdigt och vaknade igen.
Johanna och Albert tog hand om ruljansen hemma, med hundar och katter och höns. Ofta var maten klar när Andreas kom hem från sjukhuset på kvällen.
Och min Petter var en klippa, han ringde och pratade med sin gamla mor och gav mig lugn med sitt eget lugn.

Nyårsaftonen var Andreas hos mig. Vi firade genom att spela Bingolotto - sjukt ansträngande för mig som knappt såg numren, men ändå upplyftande på nåt konstigt vis som jag aldrig upplevt Bingolotto tidigare :). Jag skar min torra ostsmörgås i fyrkanter så hade vi snittar (som jag i o f s inte kunde svälja, men ändå). Vi drack lightläsk i plastvinglas som Andreas tagit med sig hemifrån. Och vid tolvslaget stod vi vid fönstret och såg fyrverkerierna över hela Skövde.

Två veckor. Sen var jag hemma igen. Och jag är hemma än.

Jag önskar ingen att få en stroke, för det är inte roligt ska jag säga. Men samtidigt är jag ändå väldigt glad och tacksam. Jag hade ju tur! Jag kan ju stå nu, och gå, och sitta och svälja, och det snurrar inte fullt lika mycket längre. Jag är på väg!
Och jag har fått inbankat i min arma skalle att jag faktiskt har världens bästa familj, och att jag har så många fina vänner. 
Jag är en turgumma!

Godare än köpepizza

Det tyckte jag sannerligen att dagens middag var när jag gjorde en liten fuskvariant av kebabpizza.
För att slippa kladda med deg och grejer, köpte jag Laziz Tannour-tunnbröd på Netto. Det är tydligen ett irakiskt bröd, stora, runda, platta som tortillabröd ungefär, fast större.
Jag gjorde egen pizzasås med finhackad gul lök, pressad vitlök, tomatpuré, rapsolja, oregano, köttbuljongpulver, salt och peppar. Bara att fräsa ihop, och sen på med lite krossad tomat på burk.

Kebabköttet var sånt där färdigkryddat från köttdisken.
Och så ost på pizzan förstås, och när det gräddats några minuter i ugnen på 250 grader så hade jag på hackad isbergssallad, tomatskivor, strimlad rödlök samt tärnad ananas. Och så kebabsås förstås! Den gjorde jag lite på frihand, efter att ha inspirerats av diverse recept på nätet. Men ungefär såhär: En del creme fraiche, en del grekisk yoghurt, lite tomatpuré, lite sambal oelek, lite apelsin-Zingo, lite chiliflakes, ett par vitlöksklyftor (pressade), salt och peppar.

Och gott blev det!
Dock var det bara jag som tyckte att det var godare än köpepizza, kan väl tilläggas. Så där ser man återigen - smaken är som baken! 

Omelett kan låta tråkigt

Men det är det inte! Eller behöver inte vara i alla fall.
Omelett är gott och nyttigt, och ett ypperligt tillfälle att göra av med slattar av ost och grönsaker och kött.
Idag gjorde jag den där matiga omeletten som var på tapeten igår men som blev utmanövrerad av burgare på Mandy´s.

I en stor smord ugnsform la jag i strimlad, rökt skinka, och hack av purjolök, rödlök, äpple, mozzarella samt halva miniplommontomater. Rörde om allt, och hällde på en vispad blandning av ägg, mjölk, grädde och creme fraiche, kryddat med salt, svartpeppar och paprikapulver.
In i ugnen. Jag satte ugnen på försiktiga knappa 175 grader, för vi kom på att vi skulle åka till Netto en sväng medan maten blev klar. Så för säkerhets skull hade jag värmen lågt.
När vi kom hem var omeletten så gott som klar, behövde bara kanske 10 minuter i 225 grader för att få lite färg. Under tiden hann jag göra en sallad. Idag hade jag grovriven morot i - gott och lite fint tuggmotstånd, plus en vacker färg :). 

Och idag kom min lilla förstfödda hem från sin resa till Bulgarien, med sin pojkvän. Ingen var gladare än den här mammin som äntligen fick se sina små kycklingar igen :). De var solbrända och fina och glada, och väldigt nöjda med sin resa! Och i bagaget hade de en present till mig - en burk rosensylt (???), nån typisk bulgarisk specialitet. "Det var det tantigaste vi kunde hitta!" sa dottern nöjt. Tack älsklingen! :) Det är det jag säger, tant är det nya svarta!
Och så fick jag fina snäckor från stranden också. Dem får jag hitta på nåt fint med. 

Finmiddag på tumanhand

Det var dags för veckohandling idag, bestämde vi när Andreas kom hem. Men först sov vi nån timme, båda trötta efter dagen - Andreas efter att ha jobbat sen tidig morgon, jag efter att ha...tja...krattat hönsgårn (i alla fall halva) och hängt ut lite tvätt.
Och klockan gick ju, och på vägen in till byn frågar Andreas vad det blir för middag sen. Jag hade tänkt mig en matig omelett, sa jag.
- Ok.....eller pizza? föreslog han.
- Ja?.....eller Mickes grill? föreslog jag.
- Ja?...eller Mandys? sa han. 

Mandy´s it was. Bästa burgerhaket på mils avstånd. 
Sen handlade vi, och nu är vi mätta och nöjda och trötta, och skåpen är fyllda. 

En slö men aktiv dag

Jag har ju order att vila mig. Träna, men vila mig mycket.
Och det har jag gjort idag!
Jag har hunnit vila/sova några gånger, och jag har suttit ute och solat.
Men jag har varit aktiv också! Jag tog en promenad kanske 7-800 meter. Det låter ju som ingenting för er alla säkert, men för mig är det en bra bit. Jag gick i rask takt och hade mina gångstavar med mig - kalasbra! :)
Sen har jag även gjort lite hushållssysslor. Bakat havrekakor med nötter i, tvättat ett par maskiner tvätt, plockat ur och i diskmaskinen, ringt några samtal och lagat mat. 

Fast maten var då sannerligen enkel idag - Andreas grillade goda korvar (Hemgårdens chorizo och ostkorv), och jag gjorde en sallad.
Dagens sallad hackade jag väldigt fint, det blir något helt annat då - alla smaker blandar sig på ett väldigt fint sätt! Och i salladen hade jag isbergssallad, babyspenat, gurka, körsbärstomater, purjolök, sockerärtor, fetaost och så - äpple! Äpple passar väldigt bra till kryddiga korvar, tycker jag. Dessutom hade jag i kvarngryn som jag ju tipsade om häromsistens. Har ni inte provat det i sallad än så GÖR DET! Det blir så himla matigt och mer att tugga, och så är det gott också.

Och så hällde jag på rapsolja, pressad citron, salt, svartpeppar och lite socker på salladen, också.
En klick Jonnys senap bredvid korven, och så hittade Andreas en kvarglömd flaska med alkoholfri flädercider sen studenten, i jordkällaren. Så det blev det ett glas av till maten! 

I förrgår när Andreas varit ute och skådat en sväng, kom han hem med blommor till mig. Han hade hittat dem i ett grustag. Men vi vet inte vad det är för sort? 

Är det någon som har koll?

Och så såg jag idag att Lillkissen låg på en halmbal här utanför. Det såg så himla fint ut så jag sprang (nåja) in och hämtade kameran. Men när jag kom ut igen hade kissen försvunnit sin väg...typiskt!
Men man tager vad man haver - jag hivade upp min pudel där istället och fotade henne. Se så lantligt! Pudeln lever lantliv. 

Vi drog på bilpromenad

Jag och Andreas är ensamma hemma i helgen. Idag fick vi för oss att åka en sväng och titta på en loppis ett par-tre mil härifrån.
Sagt och gjort. Och visst fanns det mycket fint på loppisen, men i sanningens namn var det mesta ganska dyrt. Men jag köpte i alla fall EN grej - en gammal hästsko! Den ska vi sätta upp ovanför dörren.

Men inte kunde vår utflykt vara slut i och med det! Vi åkte vidare, bort mot Årnäs och sen Hällekis, där vi hamnade i hantverksbyn. Små söta butiker med hantverk och annat rart. Och så ett gulligt fik, Där vi stannade och åt en liten lätt lunch i form av smörgås och fika. Sånt borde man göra mer - alltså det  behöver ju egentligen inte vara mer än en kopp te, bara det här att sätta sig ner en stund och titta på omgivningen, njuta av sommaren, prata lite! Det är guld värt. 

Hantverksbyn i sig var också himla fin. En sån där stillsam aktivitet att göra nån dag när man liksom inte orkar med stoj och stim! Det är kul att bara titta, man behöver ju faktiskt inte handla nåt om man inte vill! 

När vi gick där insåg jag att det faktiskt är flädersäsong nu. Flädern blommade på sina ställen i byn. Åh, jag måste få tag på lite fläderblommor så jag kan koka saft! 

Sen åkte vi hem över Kinne-Kleva, Götene, Timmersdala, Böja... En härlig biltur!
Men till och med att sitta i en bil och åka med gör mig trött, så när jag kom hem blev det en stunds vila.
Men sen var det middagsdags! Och idag var jag redig och tog vara på rester som blivit i kylen.
Fläskytterfilén som det hela baserades på var förstås ingen rest, och inte heller smördegsplattan. Men sen rörde jag ihop olika mjuk- och färskostar som blivit över sen studentfesten, och hackade i några soltorkade tomater som också blev över då. Saltade, pepprade, vispade ihop med elvispen.
Sen stekte jag fläskytterfilén, brynte den på alla sidor men stekte inte igenom. Skar den på längden, inte helt igenom. La röran i, slog in filén i smördegen, penslade med ägg och strödde över sesamfrön. In i ugnen i 225 grader i en halvtimme, och så åt vi det hela med en god sallad och lite vitlökssås. Gott!

Och det är ju söndag, då kan man faktiskt fixa lite efterrätt också. Jag hittade en pytteliten slatt av Rocky Road-glass i frysen. Den delade jag upp i två glas på fot, och så fanns det kvar några jordgubbar sen i fredags när jag köpte, så jag toppade med dem. Svårare behöver det inte vara! :)

Riktigt god sommarmat!

Det finns en rätt som jag gör ibland. Jag gillar den dels för att den är väldigt enkel och väldigt god, men dessutom är den också så lätt att variera efter humör eller tillfälle eller årstid!
Jag vet inte vad rätten heter men det är helt enkelt en stor köttfärsbiff i panna. Det är hemskt enkelt det hela - man tar köttfärs (jag använde nötfärs idag, men det går finfint med blandfärs eller viltfärs eller vad man nu har). Jag hackade en halv röd paprika ganska fint, och likaså ca 15 cm purjolök och blandade i färsen tillsammans med rikligt med aromat samt köttbuljongpulver. Blandade om ordentligt, och sedan lägger man helt enkelt färsen i en stekpanna där man smält smör att steka i. Plattar ut färsen, delar den i fyra delar med stekspaden, och låter sen färsbiffen brynas undertill innan man vänder bitarna en och en.
Sen häller man i grädde med valfri fetthalt, och strör över lite mer aromat.
Sen är det bara att låta det puttra medan potatisen blir klar! Strö över lite gräslök när du serverar.
Under tiden som färsbiffen puttrar och potatisen kokar kan man göra en sallad. Idag hade jag babyspenat, ruccola, gurka. körsbärstomater, avocado och sockerärtor i. Och så ringlade jag över lite rapsolja, strödde på lite salt och peppar, och så - dagens salladnyhet - hallonbalsamico! Rör om ordentligt. Ja jädrar vad gott det blev med den där hallonbalsamicon!

Den här köttfärsbiffen, om man vill göra den lite höstig när det blir höst, så kan man ju t ex ha kantareller i och på. Kanske lite portvin i grädden? Och servera hasselbackspotatis till.
Det är bara att testa.
Men lova att ni provar den här somriga varianten också, för den är verkligen hur god som helst! :)

Midsommarafton

Studentskivan roffade åt sig hela kalaskontot (energimässigt sett) för flera veckor framöver. Så idag när det är midsommarafton, kalasas det väldigt stillsamt! Faktum är att det bara är jag och Andreas hemma. Dottern är i Bulgarien på semester, sonen åkte till sin far eftersom det var dags för pappavecka. Kvar blev vi två panschisar, och det känns faktiskt alldeles ok.
Och inte för att vi kalasar så värst. Men såklart måste man äta sill på midsommaraftonen! Så det gjorde vi. Matjessill, färskpotatis med dill, gräddfil med gräslök, lite grönsaker och så - kronan på verket - kokta ägghalvor med majonnäs, räkor och dill! 

Och vad är väl en midsommarafton utan jordgubbstårta? Blott intet.
Så i förmiddags vispade jag ihop en tårtbotten. Att köpa tårtbotten...okok, om man är sjuk eller det är kris. Men de ÄR ju faktiskt inte så värst goda, de köpta. Och det ÄR inte svårt att göra en själv.

Jag har alltid haft vaniljkräm och mosade jordgubbar i mina jordgubbstårtor. Men idag testade jag att ha i även lite lemoncurd, och det blev faktiskt väldans gott! Så det blir dagens tips: Ett tunt lager lemoncurd underst på botten.
Tårtan avnjöt vi i paviljongen, med ett rosa (alkoholfritt) bubbel till. Och innan tårtkalaset var vi ute och gick en sväng och plockade midsommarblomster.
Inte för att jag behöver drömma om mina drömmars man - han finns ju här hos mig ;). Men för att det finns så galet mycket fina blommor ute nu, man måste komma ihåg att njuta av dem!

Glad midsommar på er, allihop! :)

Ja jösses vilken pärs...

Den där studentfesten tog VERKLIGEN all must ur mig.
Fortfarande igår låg jag mest till sängs och slumrade hela dan. Ledvärk, muskelvärk, bomull i huvudet, yr, dålig balans...
Idag har det varit lite bättre. Jag har t o m varit och veckohandlat med min käre sambo.
Och en annan sak som jag har gjort - jag har ringt strokeavdelningen och ställt frågor. Bland annat frågade jag om det är farligt för mig att dricka alkohol. Sen jag blev sjuk har jag inte druckit en droppe alkohol. Jag har ärligt talat inte saknat det så värst heller - det är gott med Fun Light Appear också :).
Men ibland, sådär en varm sommarkväll, kan jag sakna en kall fanta&rosé. Åh så gott...

Och jag fick besked. Det var INTE farligt för mig längre, på minsta sätt. Jag ska kanske inte dricka mig askalas, men det har jag heller inte för avsikt ;). Men ett glas vin, det var inga problem, det bedyrade hon som jag talade med.
Så ikväll, om en liten stund, blir det fotbad och ett glas fanta&rosé. Det ska bli gött!

Nåt annat som är gött var middagen jag lagade idag. Tipset fick jag på en jättefin matgrupp på facebook. Det blev sambalkyckling!
Man tar kycklingfiléer, skär dem i ca 1 cm tjocka skivor. Smält smör och ha i nån tesked sambal oelek, blanda.
Pensla en form med smörsambalen, lägg i kycklingen. Pensla ovanpå med resten av blandningen, salta och peppra. Och så in i ugnen, typ 200 grader tills kycklingen är klar!
Samtidigt gjorde jag ugnsrostade färskpotatisar i ugnen, med vitlök och basilika och flingsalt på.
Och så en sallad med babyspenat, ruccola, vattenmelon, rädisa och sockerärtor. Och så en klick bearnaisesås till. Tadaa! :)

Studentkalas

Igår tog min förstfödda. min älskade fina dotter, studenten. Hon är en sån fantastisk person så jag ska inte ens gå in på det här och nu, det känns som att det är alldeles för nära hjärtat, så jag låter bli.

När jag blev sjuk i vintras och insåg att det faktiskt kan barka åt skogen om det vill sig illa, då var mina barn mitt största och egentligen enda riktiga bekymmer.
Och en detalj som jag tänkte mycket på var min dotters student - hallå, jag hade ju lovat att fixa en riktigt fin fest! Och jag måste ju få se min dotter på hennes stora dag, finklädd och med mössa och sådär glad och strålande. Jag måste få vara med!

Och det fick jag! :) Jag är en jädrigt tursam tant.
Och jag orkade! Idag är jag som en trasa, vare sig kropp eller knopp funkar som de ska, men jag gjorde det - jag gav min lilla gumma det kalas jag hade lovat.
Men utan hjälp hade det inte gått. Andreas har slitit och släpat hela veckan, trots heltidsjobb. Igår gjorde han en hjälteinsats hela dagen, bar bord och stolar, högg björkar och pyntade med, styrde upp sånt jag glömde eller inte orkade, var en strålande fin värd som minglade med gästerna när jag stod i köket. Kom och pussade på mig när jag emellanåt kraschade i sängen i några minuter för att ge hjärnan en chans att vakna till liv igen när det blev "overload". Och på natten, som kronan på verket, agerade han chaufför åt de båda studenterna (dottern och hennes pojkvän).
Och min systerdotter som för flera veckor sen sa att hon tagit ledigt för den här dagen från jobbet, och att hon skulle komma och hjälpa mig med maten. Vilken ängel!! Jag hade aldrig hunnit med allt under förmiddagen annars, inte under kalaset heller. Tänk att göra en sak för sin gamla moster... Och hennes man som även han hjälpte till både före, under och efter kalaset.
Och våra fina vänner P och A-S, som tappert stannade kvar när alla andra åkt hem, och bar in disk och laddade diskmaskinen och plockade ur den sen igen, och plastade in rester och lämnade ett så gott som färdigt köksstök efter sig när de åkte. Allt medan jag satt smått slutkörd och åt upp överblivna melontärningar.

Och alla andra som ställde upp på alla möjliga vis. Och inte minst ALLA gäster, och alla som kom och gratulerade Johanna på Karlsholme! Att se sin lilla gumma så glad och så omgärdad av så många fina människor... Jo, jag kunde hålla tårarna tillbaka, även om det sved i ögonvrån då och då. Nästan hela tiden kunde jag låta bli att gråta. Ända tills mamman till en klasskompis till Johanna kom, och vi bara kramade om varandra och båda visste vad vi tänkte på - på jobbigheter som tjejerna gått igenom tillsammans, våra fina små raringar, som kämpat tillsammans sida vid sida när det varit tufft. Vi behövde inte ens säga det, men båda grät.

Men mest var det glatt och skratt! Och buffén har jag jobbat länge på i tanken, och (i mina mått mätt) hårt med den senaste veckan. Jag var lite nervös - tänk om folk inte gillade maten? Tänk om maten tog slut innan alla var mätta? Tänk om allt bara blev pannkaka...jag som ville göra så fint.
Men jag hade inte behövt oroa mig!
Alla tog om, alla hittade sina favoriträtter i buffén, alla berömde maten flera gånger om. Och maten räckte och blev över :) Nu äter vi italiensk buffé många gånger till i det här huset ;).

Här är lite bilder. Är det någon som vill ha något recept får ni hojta till så ska jag delge er.

Tomat- och mozzarellasallad, melontärningar samt focaccia med rosmarin och flingsalt

Jag gjorde två olika pastsallader - den här krämiga med bl a lite syrligt äpple i var populär!

Italienskt kallskuret. 

En grönsallad hör till och lyfter ALLA buffébord

Ett fat med ugnsgrillad kycklingfilé samt citronmarinerad fläskfilé

En smörgåstårta med italienska smaker

Kex - och så hade vi en massa olika ostar till. Plus olika pestosorter, och oliver. 

Längst fram till vänster - smördegssnittar som bara smälter i munnen! Till höger pizzabitar. I mitten till vänster, paj med bl a spenat, fetaost och tomat. Pastasallader och smörgåstårtan.

Stekt ris med kyckling

Idag lagade jag stekt ris med kyckling. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men gott ändå!
Jag hade nog behövt koka riset typ igår, så det inte var så blött och klibbigt. Men äsch, det blev krämigt och gott såhär med. 

Stekt ris med kyckling

ca 7-8 dl kokt ris
3 kycklingfiléer
1 gul lök
3 vitlöksklyftor (ta gärna fler, det ska jag göra nästa gång!)
rapsolja
ett par nävar haricot verts
2-3 msk fisksås
1 tsk chiliflakes
en skvätt äppelcidervinäger
lite gurkmeja
salt
vitpeppar
2 ägg

Koka riset (gärna dagen innan, som sagt..). Ställ undan. 
Hacka lök och vitlök och fräs i oljan. Strimla kycklingfiléerna och låt dem fräsa med så de blir genomstekta. Ha i riset och gurkmejan (för färgens skull), rör om och låt fräsa. Blanda i  haricot verts. Krydda med fisksås, chiliflakes, salt och vitpeppar. 
Gör en grop i riset, knäck i äggen där i och låt stelna lite innan du rör om så äggen blandar sig med det andra. Låt fräsa lite till, sen är det klart! 

Som jag har längtat!

Det finns vissa rätter som jag är ensam i familjen om att gilla.
En sån är torsk med ägg- och persiljesås. Det är bara jag som gillar det så jag har nog inte ätit det på typ 15 år.
Men idag!! Idag tog jag tag i det. Andreas fick laga egen mat (fiskpinnar med potatismos). Och jag gjorde min torsk, dock inte kokad som många vill ha den, utan i ugnen. Och så färskpotatis, och så denna gudomliga ägg- och persiljesås...
I de recept jag har googlat runt på fanns inte citronsaft med, men det hade jag i - det blir så mycket godare! En vit sås, helt enkelt, med fiskbuljong, citronsaft, salt, peppar, hackad persilja samt ett par kokta ägg som man skurit i bitar. Verkligen sjukt gott!

En somrig lördagmiddag

Igår var vi många hemma och åt - dottern med pojkvän var här, och min mamma var också här för att hjälpa mig att plantera blommor. Då satt det fint med en stor rostbiff och potatissallad.

Idag är det bara jag och Andreas. Ute är det en helt ljuvlig sommarkväll, och då passar det med lite räkor tycker jag. Så jag ställde mig och brassade pannkakor till crepes med räkfyllning.

Pannkakor gör jag alltid på ett ungefär, såhär: En del mjölk, vispa i en del mjöl, vispa så det blir klumpfritt, fyll på med en del mjölk till. Och så i med rikligt med ägg! Salta, smält smör i stekpannan som du ska steka pannkakorna i, häll det smälta smöret i smeten, vispa. Klart.

Fyllningen till crepesen gjorde jag såhär:

3 msk smör
3-4 msk vetemjöl
2 dl mjölk
1 dl grädde
1 dl hackad dill
1 finhackad rödlök
några matskedar hackad gräslök
saften av en halv citron
salt
svartpeppar
3-400 g skalade räkor

Smält smöret, vispa ner mjölet. I med mjölk och grädde, vispa. I med dill gräslök och rödlök, och så citronsaft, salt och peppar. Låt sjuda en liten stund, men vispa flitigt så det inte bränner vid.
Häll i räkorna, dra av stuvningen från plattan.

Lägg en sträng stuvning på varje pannkaka, rulla ihop och lägg med skarven neråt i en ugnssäker form. Strö över riven ost, och gratinera i 225 grader i 10 minuter.
Äts med lite mer räkor, en sallad samt lite citron.