Men en jätterolig händelse är att vi plötsligt hade fem hundar istället för tre! :)
Det var i slutet av augusti som jag såg en bild på Instagram. Jag följer Hundstallet där, för att få se gulliga hundar som hittar hem. Vi hade inte planer på att skaffa fler hundar själva egentligen. Men så var de bara där plötsligt, på en bild; Algot och Kajsa. Två japanese chin, alltså av samma ras som våra Wilmer och Bröli.
De sökte ett nytt hem dit de kunde få flytta tillsammans.
- NEJ, sa mitt förstånd.
- JOOOO, skrek hjärtat.
- NEJ, sa Andreas.
Så jag gav upp tanken lite. Eller i alla fall nästan. Och en kväll när vi pratade om det så sa Andreas JA. I alla fall till att skicka in en intresseanmälan. Säkert många som skickar in en intresseanmälan på de där små gullungarna, tänkte vi. Men skrev ändå. Man skulle ha två referenser som kunde intyga vad man är för person. Jag frågade två som jag litar på, och båda sa ja.
Sen gick hösten. Jag hade en del mejlkontakt med Hundstallet, men allt drog ut på tiden eftersom Algot och Kajsa behövde fixas till lite på olika sätt av veterinär. Augusti blev september, september blev oktober, oktober blev november...
Jag hade fortfarande mejlkontakt med Hundstallet, men vi började ge upp hoppet lite.
Men så plötsligt hände allt på en gång. Ena fredagen pratade jag med Hundstallet på telefon, fredagen därpå var vi på väg till Stockholm för att träffa hundarna och Hundstallets personal. Och ja...allt gick bra och de fick följa med hem på prov.
Och aldrig nånsin hade jag kunnat drömma om att det skulle bli så smidigt att addera två individer till i flocken! Det var jättemärkligt. Alla var verkligen så snälla och hänsynsfulla mot varandra. Redan kvällen vi kom hem så samsades de jättefint och verkade så glada över varandra. Sen har det bara gått ännu bättre. Förutom när Kajsa plötsligt började löpa (en löptik plus fyra hanar är ingen dröm...). Då blev det lite krisigt. Men vår veterinär kastrerade Kajsa (det skulle vi gjort ändå, vi tänkte oss att vi skulle hinna det innan löpet men..) och nu är det en vecka sen, och allt har lugnat ner sig. Ingen kan tro att vi har fem hundar här hemma - de är så lugna och fina och gör inget väsen av sig alls, i alla fall nästan aldrig.
Men - säger en del - hur ser ni skillnad på de fyra japaneserna? De är ju små och svartvita allihop?
Ingen match, säger vi. Här kommer en presentation av dem och deras olikheter:
WILMER
Wilmer var vår första japanese. I februari blir det fem år sen som vi hämtade hem honom, efter att bara ha "varit och tittat lite" för att bekanta oss med rasen :D. Han var fem månader då. Nu är han fem år.
Wilmer är en väldigt speciell liten själ. Hans mamma ville inte ha honom när han föddes. Hans syskon ville hon ha, men inte honom. Antagligen kände hon att det var något "fel" på honom, jag vet inte.
Men en snäll vän till uppfödaren tog sig an honom och flaskmatade honom så han fick leva. Kanske är det just att han inte har haft nån mamma som lärt honom om livet, eller kanske är han bara lite annorlunda ändå. Eller kanske är det en kombination av det. Men i alla fall så är han väldigt speciell. Vi brukar säga att om han vore människa skulle han nog fått en autismdiagnos. Just därför är han så underbar!
Han väljer vilka han gillar och inte, väldigt noga. Antingen älskar han en person, eller så avskyr han personen. Mig avskydde han i flera år. Numera älskar han mig. Men mest av allt älskar han Petter, min son. När Petter kommer hem så är inte jag vatten värd längre. Då morrar Wilmer åt mig bara han hör min röst eller jag närmar mig.
Han gillar inte förändringar. Om jag ens byter kökshandduk så blir han skeptisk och vill knappt gå in i köket. "Sådär BRUKAR det inte vara!" skulle han säga väldigt ofta om han kunde prata.
Wilmer är rund i kroppen och väger bly. Hans tänder ser ut som ett spjälstaket. Hans kullbror är väldigt, väldigt framgångsrik inom utställningar. Wilmer skulle vägra vara med på en enda. Han skulle förmodligen bita domaren och bara vilja därifrån. Dessutom skulle han knappast röna några framgångar....
Men han är alldeles, alldeles underbar. Envis och snarstucken och kelig och uttrycksfull. Helt fantastisk.
Wilmer är en väldigt speciell liten själ. Hans mamma ville inte ha honom när han föddes. Hans syskon ville hon ha, men inte honom. Antagligen kände hon att det var något "fel" på honom, jag vet inte.
Men en snäll vän till uppfödaren tog sig an honom och flaskmatade honom så han fick leva. Kanske är det just att han inte har haft nån mamma som lärt honom om livet, eller kanske är han bara lite annorlunda ändå. Eller kanske är det en kombination av det. Men i alla fall så är han väldigt speciell. Vi brukar säga att om han vore människa skulle han nog fått en autismdiagnos. Just därför är han så underbar!
Han väljer vilka han gillar och inte, väldigt noga. Antingen älskar han en person, eller så avskyr han personen. Mig avskydde han i flera år. Numera älskar han mig. Men mest av allt älskar han Petter, min son. När Petter kommer hem så är inte jag vatten värd längre. Då morrar Wilmer åt mig bara han hör min röst eller jag närmar mig.
Han gillar inte förändringar. Om jag ens byter kökshandduk så blir han skeptisk och vill knappt gå in i köket. "Sådär BRUKAR det inte vara!" skulle han säga väldigt ofta om han kunde prata.
Wilmer är rund i kroppen och väger bly. Hans tänder ser ut som ett spjälstaket. Hans kullbror är väldigt, väldigt framgångsrik inom utställningar. Wilmer skulle vägra vara med på en enda. Han skulle förmodligen bita domaren och bara vilja därifrån. Dessutom skulle han knappast röna några framgångar....
Men han är alldeles, alldeles underbar. Envis och snarstucken och kelig och uttrycksfull. Helt fantastisk.
BRÖLI
Bröli hette Musse när vi köpte honom (och nåt helt annat i stamtavlan) men vi bestämde att han skulle heta Frans. Men ganska snart blev det ändå Bröli...
Och han ÄR en Bröli! Vår egen stolle :). Han var åtta veckor när han flyttade till oss, och nu är han nyss fyllda två år.
Det första man ser hos Bröli är hans magnifika ögon. Nej, en utställningsdomare skulle nog inte hålla med om det där med "maginfika" :D. Men de är verkligen speciella! Typ dubbelt så stora än hos alla andra japaneser jag sett. Googlar man på "glosögd" så slår jag vad om att man får upp en bild på Bröli.
Bröli är "lillebror" fortfarande. Både Wilmer och Igge tog honom till sig när han kom när han var så liten. De har vårdat honom och ömmat för honom, och fortfarande får han göra i princip vad han vill utan att de blir arga.
Bröli är både högt och lågt. Han är som en liten bergsget och kan hoppa nästan hur högt som helst. Han hoppar gärna upp i famnen på mig när jag kommer hem om jag varit borta. (Jämför med Wilmer som inte ens lyfter om han försöker hoppa :D).
Han är vild som en virvelvind, alltid på alerten. Men han är också den som är först framme och ska trösta om jag är ledsen. Han följer mig ständigt, och älskar att titta på vad jag än gör. Han försöker vara duktig men ibland tar vilden i honom över och då går det som det går. Men när han blir trött så kommer han till mig och vill kela sig till sömns.
Ibland blir han lite för mycket, men han lugnar sig när mammi säger till. Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan vår lille Bröli-Brax (ett av många smeknamn som han har).
Och han ÄR en Bröli! Vår egen stolle :). Han var åtta veckor när han flyttade till oss, och nu är han nyss fyllda två år.
Det första man ser hos Bröli är hans magnifika ögon. Nej, en utställningsdomare skulle nog inte hålla med om det där med "maginfika" :D. Men de är verkligen speciella! Typ dubbelt så stora än hos alla andra japaneser jag sett. Googlar man på "glosögd" så slår jag vad om att man får upp en bild på Bröli.
Bröli är "lillebror" fortfarande. Både Wilmer och Igge tog honom till sig när han kom när han var så liten. De har vårdat honom och ömmat för honom, och fortfarande får han göra i princip vad han vill utan att de blir arga.
Bröli är både högt och lågt. Han är som en liten bergsget och kan hoppa nästan hur högt som helst. Han hoppar gärna upp i famnen på mig när jag kommer hem om jag varit borta. (Jämför med Wilmer som inte ens lyfter om han försöker hoppa :D).
Han är vild som en virvelvind, alltid på alerten. Men han är också den som är först framme och ska trösta om jag är ledsen. Han följer mig ständigt, och älskar att titta på vad jag än gör. Han försöker vara duktig men ibland tar vilden i honom över och då går det som det går. Men när han blir trött så kommer han till mig och vill kela sig till sömns.
Ibland blir han lite för mycket, men han lugnar sig när mammi säger till. Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan vår lille Bröli-Brax (ett av många smeknamn som han har).
ALGOT
I tre veckor har han varit här nu, vår lille Algot, 3 år gammal. När jag såg de första bilderna på honom så tyckte jag att han såg ut som en pytteliten S:t Bernhard i ansiktet. Och det gör han faktiskt!
Första gången vi träffades, där i det lilla rummet på Hundstallet, så var han väldigt avvaktande. Han verkade inte rädd eller skygg, men han ville inte bli klappad. Väldigt avvaktande, men lugn och utstrålade trygghet ändå. Jag är lite svag för den där typen av hund - den som inte älskar alla omedelbart. Där man får förtjäna kärleken först. (Wilmer hatade mig ju i åratal, men jag fortsatte älska honom helhjärtat. Och nu älskar han mig...<3)
Vi har låtit honom ta initiativet till all kontakt. Han har fått komma till oss, och när han har gjort det så har vi kelat så mycket som han är bekväm med. Och det har gett resultat. Nu kelar han mer än gärna. Inte alltid, bara när han själv känner för det. Men då kelar han, OJ som han kelar.
Jag minns när de precis hade kommit hit. Det var kanske andra eller tredje dan. Jag var i köket och kände mig plötsligt iakttagen. Och det var han.... Lille Algot. Han satt där på köksgolvet och tittade på mig med den ömmaste blick.
Den där blicken har han fortfarande. Så fort jag pratar med honom så tittar han på mig så kärt, med sina milda ögon och med huvudet på sned.
Han är mjuk och följsam. Medan Bröli ibland behöver en skarpare tillsägelse, så räcker det med ett milt "nej" om Algot gör något han inte ska. Han vill så gärna göra rätt jämt.
Han och Wilmer har funnit varandra. Wilmer som egentligen inte gillar så många andra hundar överhuvudtaget. Men Algot gillar han, för Algot är inte så "gåpåig" och backar hellre än bråkar. Det är allt oftare som jag kommer på de där två med att bara ligga och slappa tillsammans, nära nära.
Det är något speciellt med Algot, det känner jag redan fastän vi inte känt varandra så jättelänge.
Första gången vi träffades, där i det lilla rummet på Hundstallet, så var han väldigt avvaktande. Han verkade inte rädd eller skygg, men han ville inte bli klappad. Väldigt avvaktande, men lugn och utstrålade trygghet ändå. Jag är lite svag för den där typen av hund - den som inte älskar alla omedelbart. Där man får förtjäna kärleken först. (Wilmer hatade mig ju i åratal, men jag fortsatte älska honom helhjärtat. Och nu älskar han mig...<3)
Vi har låtit honom ta initiativet till all kontakt. Han har fått komma till oss, och när han har gjort det så har vi kelat så mycket som han är bekväm med. Och det har gett resultat. Nu kelar han mer än gärna. Inte alltid, bara när han själv känner för det. Men då kelar han, OJ som han kelar.
Jag minns när de precis hade kommit hit. Det var kanske andra eller tredje dan. Jag var i köket och kände mig plötsligt iakttagen. Och det var han.... Lille Algot. Han satt där på köksgolvet och tittade på mig med den ömmaste blick.
Den där blicken har han fortfarande. Så fort jag pratar med honom så tittar han på mig så kärt, med sina milda ögon och med huvudet på sned.
Han är mjuk och följsam. Medan Bröli ibland behöver en skarpare tillsägelse, så räcker det med ett milt "nej" om Algot gör något han inte ska. Han vill så gärna göra rätt jämt.
Han och Wilmer har funnit varandra. Wilmer som egentligen inte gillar så många andra hundar överhuvudtaget. Men Algot gillar han, för Algot är inte så "gåpåig" och backar hellre än bråkar. Det är allt oftare som jag kommer på de där två med att bara ligga och slappa tillsammans, nära nära.
Det är något speciellt med Algot, det känner jag redan fastän vi inte känt varandra så jättelänge.
KAJSA
Kajsa är en liten nippertippa, vår egen lilla diva, 3½ år. Hon styr alla grabbarna med sin lilla järntass, när hon vill. Hon väger bara 2½ kilo och är klart minst av alla, men ingen säger emot Kajsa.
Kajsa var mer framåt än Algot redan när vi träffade dem första gången. Hon kom in i rummet och bara charmade oss, med sin pyttelilla uppenbarelse.
Hon är alltid vänlig och snäll och blid, men envis som synden och gör inget enbart för att behaga. Hon lyder oss, visst gör hon det. Men bara när det vi säger överensstämmer med det hon själv har tänkt sig. Om jag tycker att hon varit ute tillräckligt länge och ropar på henne, men hon inte håller med, så kommer hon helt enkelt inte utan rusar hellre åt andra hållet. Det går inte att lura henne med godis heller. Hon kommer när hon är klar, helt enkelt.
När vi vilar middag så sover Kajsa helst ovanpå mig. Och när hon vill ha något, som t ex kel eller godis, så sätter hon sig på sin lilla rumpa och lyfter upp framtassarna i en bedjande gest. Hon vet att mammi går på det varje gång :D.
Hon blir superglad varje dag när husse kommer hem från jobbet. Hon är inte större än husses ena jobbsko, men hon studsar och snurrar och vill bli klappad av husse.
Kajsa är verkligen vår prinsessa.
Kajsa var mer framåt än Algot redan när vi träffade dem första gången. Hon kom in i rummet och bara charmade oss, med sin pyttelilla uppenbarelse.
Hon är alltid vänlig och snäll och blid, men envis som synden och gör inget enbart för att behaga. Hon lyder oss, visst gör hon det. Men bara när det vi säger överensstämmer med det hon själv har tänkt sig. Om jag tycker att hon varit ute tillräckligt länge och ropar på henne, men hon inte håller med, så kommer hon helt enkelt inte utan rusar hellre åt andra hållet. Det går inte att lura henne med godis heller. Hon kommer när hon är klar, helt enkelt.
När vi vilar middag så sover Kajsa helst ovanpå mig. Och när hon vill ha något, som t ex kel eller godis, så sätter hon sig på sin lilla rumpa och lyfter upp framtassarna i en bedjande gest. Hon vet att mammi går på det varje gång :D.
Hon blir superglad varje dag när husse kommer hem från jobbet. Hon är inte större än husses ena jobbsko, men hon studsar och snurrar och vill bli klappad av husse.
Kajsa är verkligen vår prinsessa.
IGGE
Igge är gamlingen i gänget, och den lilla udda fågeln. Han är blandras av okänd härkomst. Han är tolv år men en väldigt pigg pensionär!
Igge kom till mig i januari -09. Då var han drygt ett år. Jag hittade honom på Blocket och kunde inte motstå. Jag bodde då i det lilla torpet i skogen med mina barn, och jag hade bara ett par veckor innan börjat träffa Andreas. Andreas följde med mig till Karlstad för att hämta Igge. Det känns roligt såhär i efterhand - att Andreas faktiskt varit med hela vägen.
När han kom var han väldigt skygg och ängslig. Han hade bott ute i skogen med en matte och en husse som båda var missbrukare. Jag vet inte hur de behandlade honom, men i början var Igge väldigt orolig. Jag minns första kvällen hemma - jag och Andreas satt i tv-rummet och såg på tv och vi lät Igge vara. Igge höll sig i sovrummet till en början.
Men efter en stund såg vi en liten nos som försiktigt tittade fram från sovrumsdörren. Han stod där och kikade på oss. Vi lät honom vara, och det slutade med att han kom till oss i tv-rummet och lät oss klappa honom.
Igge är så tillgiven som en hund kan bli. Med åren har han blivit betydligt modigare, men fortfarande finns det där lite skygga och oroliga hos honom när det blir situationer som han tycker är läskiga. När vi får besök så skäller han alltid högt och intensivt - i en minut ungefär. Sen, om besökaren bara vill klappa honom, så är han hur kelig som helst. Han älskar alla som bara vill tycka om honom ens lite.
Ja, det här är våra hundar. Alla så olika, men alla så fantastiska på sitt eget vis! Och tillsammans är de en helt underbar liten flock. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. De får mig att gå upp på morgonen, de får mig att vara tvungen att ha vissa rutiner. Det går inte att sova bort dagen, jag måste upp. Kanske är det tack vare dem jag ens lever, om man ska vara drastisk.
Samtidigt kräver de inget. Jo, de vill att jag är med dem mesta tiden (helst HELA tiden om de fick bestämma, men det är ju faktiskt omöjligt...ibland måste man iväg och handla åtminstone). Det enda de vill är att få vara med mig. De går dit jag går. Om jag lägger mig för att vila lägger de sig omkring (och på) mig. Jag har en liten fanclub efter mig vart jag än går här hemma.
De är mina servicehundar, var och en av dem. Och fem hundar är precis lagom (och även sex hundar, när dotterns Eskil är här :)). Vad någon än säger.
Igge kom till mig i januari -09. Då var han drygt ett år. Jag hittade honom på Blocket och kunde inte motstå. Jag bodde då i det lilla torpet i skogen med mina barn, och jag hade bara ett par veckor innan börjat träffa Andreas. Andreas följde med mig till Karlstad för att hämta Igge. Det känns roligt såhär i efterhand - att Andreas faktiskt varit med hela vägen.
När han kom var han väldigt skygg och ängslig. Han hade bott ute i skogen med en matte och en husse som båda var missbrukare. Jag vet inte hur de behandlade honom, men i början var Igge väldigt orolig. Jag minns första kvällen hemma - jag och Andreas satt i tv-rummet och såg på tv och vi lät Igge vara. Igge höll sig i sovrummet till en början.
Men efter en stund såg vi en liten nos som försiktigt tittade fram från sovrumsdörren. Han stod där och kikade på oss. Vi lät honom vara, och det slutade med att han kom till oss i tv-rummet och lät oss klappa honom.
Igge är så tillgiven som en hund kan bli. Med åren har han blivit betydligt modigare, men fortfarande finns det där lite skygga och oroliga hos honom när det blir situationer som han tycker är läskiga. När vi får besök så skäller han alltid högt och intensivt - i en minut ungefär. Sen, om besökaren bara vill klappa honom, så är han hur kelig som helst. Han älskar alla som bara vill tycka om honom ens lite.
Ja, det här är våra hundar. Alla så olika, men alla så fantastiska på sitt eget vis! Och tillsammans är de en helt underbar liten flock. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. De får mig att gå upp på morgonen, de får mig att vara tvungen att ha vissa rutiner. Det går inte att sova bort dagen, jag måste upp. Kanske är det tack vare dem jag ens lever, om man ska vara drastisk.
Samtidigt kräver de inget. Jo, de vill att jag är med dem mesta tiden (helst HELA tiden om de fick bestämma, men det är ju faktiskt omöjligt...ibland måste man iväg och handla åtminstone). Det enda de vill är att få vara med mig. De går dit jag går. Om jag lägger mig för att vila lägger de sig omkring (och på) mig. Jag har en liten fanclub efter mig vart jag än går här hemma.
De är mina servicehundar, var och en av dem. Och fem hundar är precis lagom (och även sex hundar, när dotterns Eskil är här :)). Vad någon än säger.
