För idag är det fem år sen som det hände sig att jag blev sjuk. För prick fem år sen låg jag fortfarande på akuten i Skövde och höll mig i sängkanterna för att det snurrade så jag höll på att trilla ur sängen. Jag kräktes och ögonen flög runt som pingpongbollar så att allt jag tittade på studsade upp och ner, fram och tillbaka. Jag var lite irriterad över att behöva ligga där. Men fortfarande kände jag mig trygg i att jag snart skulle bli pigg. Okok, kanske skulle det ta ett par dagar, men på söndagen (det här var en fredag) skulle jag jobba hade jag lovat, och det kände jag mig lugn i att jag skulle kunna. Herregud, en är väl finne, det här går väl snart över! Tänkte jag. Mitt arma våp.
För det gick ju liksom inte över.
Jag har blivit ganska anti vad gäller att skriva/prata om mina krämpor. Frågar nån hur jag mår så svarar jag oftast "Jomen det är bra!" eller möjligtvis (om det är nån jag känner väl) "Jo, jag är väl lite trött.". Andreas och ett par enstaka vänner är väl de som får höra den sanna versionen, om än inte alltid (men ändå alltför ofta, känner jag...kul för dem med en gnällig kärring som beklagar sig...not.)
Så att jag ens sitter och skriver det här känns konstigt och gnälligt. Men det är så ofta som någon frågar, så jag skriver lite nu.
Jag har varit på utredning under vintern. Många turer har det blivit till Borås, och där har läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och psykolog undersökt varenda millimeter av min kropp och själ. Testat mina eventuella förmågor, prövat mig till bristningsgränsen, och sen slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till ett resultat.
Jag har inte sett deras utlåtande med egna ögon än, men fått det återberättat (åtminstone delvis) för mig av läkaren per telefon. Och om man tänker sig olika områden som fysisk styrka, rörlighet och uthållighet, syn, balans, finmotorik, minne, koncentration, psykisk uthållighet och uttröttbarhet, så var det inte högsta betyg om en säger. Alltihop hamnade i kategorier av typen "omfattande nedsatt förmåga". Utom den psykiska uthålligheten och uttröttbarheten som fick omdömet "svårt nedsatt".
Men det jag bär med mig mest är att psykologen (efter att ha gjort en miljon tester för att bedöma min tankeförmåga, intelligens, minne, koncentration o s v) sa att resultaten låg på topp. Sen la hon till "...men bara i korta stunder, sen tar tröttheten över.". Så jag tänker att under det här stora täcket av trötthet så är jag i alla fall lite smart! Yay! :)
Det om det.
Jag funderade på att skriva nån slags årsberättelse, men kom på att jag inte minns så mycket. Det som stannat mest i minnet är den ofattbara sorgen efter Jenny. Årets första månader präglades väldigt mycket av det. Hon finns i mina tankar varje dag fortfarande, men oftast som fina (men också därför ibland väldigt smärtsamma) minnen, och många tankar runt hennes fina lilla mamma som jag vill så väl. Sorgen och tårarna kommer ibland med väldig kraft och bara smäller ner mig. Men inte som då i början, den där första tiden när jag var så lamslagen. Det är väl så sorg fungerar, har jag förstått. Eller det är så den fungerar för mig, just nu.
Jag minns också att jag saknade våren som liksom bara försvann. Ena dagen var det vinter, nästa dag var det sommar.
Och jag bär med mig stunder med min familj och fina vänner. Den varma sommaren, dagar och kvällar när jag och Andreas satt med iskalla fotbad för att om möjligt få ner kroppstemperaturen någon grad. Och fläkten som jag lyckades tjacka upp mig på innan alla fläktar tog slut i affärerna.
Just nu orkar jag inte minnas mer. För det är ju som psykologen sa där i sin bisats - "...men bara i korta stunder, sen tar tröttheten över.". Men jag vet att jag har många minnen. De finns där, och jag får ta fram dem nästa gång som jag presterar på topp igen :D
Imorgon är en annan jubileumsdag, lite roligare än strokedagen. Imorgon är det prick tio år sen som jag och Andreas träffades första gången, öga mot öga. Han kom hem till mig på en hastigt påkommen dejt. Och sen dess är han ju kvar, i princip. I mitt liv i alla fall - det dröjde ju innan vi kom på att man faktiskt kan bo ihop också.
Det är också prick åtta år sen som vi förlovade oss.
Vi börjar bli gamla.
(min favoritbild på oss. Från Sicilien oktober -14. Jag ville stå i Medelhavet, men höll på att ramla huvudstupa ner i det pga yrsel. Men då stod han där och höll mig stenhårt i handen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar