Åh, det finska köket...

Jag har skrivit om det finska köket tidigare.
Det traditionella finska köket är brunt och enkelt och kryddor sträcker sig oftast inte längre än till salt, peppar och (förvånansvärt ofta) kryddpeppar.
Men det är också det som gör det så gott! Smakerna av råvarorna får tala för sig. Eller så är det bara så att finsk mat för mig är riktig "comfort food" - mat som man blir trygg och glad av, och går i barndom av när man äter den :).

Väldigt ofta när mina barn var små så lagade jag finsk köttfärssås till dem. Min barndoms version av köttfärssås är som typ...ja...stekt köttfärs i brunsås. Ingen lök i (eller kanske ibland, men oftast inte). Ingen vitlök eller tomat så långt ögat når. Absolut ingen grädde. Och inga kryddor förutom då salt och peppar. Superdupergott! Och det äts gärna till potatis eller potatismos (!).

Häromveckan kom jag dock, jag minns inte hur, men på nätet nånstans tror jag, i kontakt med finsk korvsås - "makkarakastike". Plötsligt fick jag en flashback till min barndom då den här rätten ofta bjöds hemma som vardagsrätt. Makkarakastike med kokt potatis! Hur kan jag ha glömt bort det? Jag tror inte att jag har ätit det här sen jag var liten, men då åt vi det å andra sidan ganska ofta. 

En del skulle kanske jämföra det med korv Stroganoff, men det är ändå inte alls samma. Precis som med köttfärssåsen så är det här en brunsås, fast med korv i då. Egentligen ska det givetvis helst vara finsk korv, men idag körde jag med falukorv.

Man tärnar korven och fräser i smör så den får lite färg. Sen gjorde jag nog ett misstag - jag hade i typ en matsked tomatpuré eftersom det stod så i de flesta recept jag kollade upp på nätet innan. Dock tror jag inte att mamma hade i nån tomatpuré, insåg jag sen. Men jaja, så blev det idag.
Och så strödde jag vetemjöl över, lät det fräsa nån minut, och så på med vatten och röra om. Färgen piffade jag till med coloritsoja, och så hade jag lite kalvfond i (annars funkar det helt säkert med bara salt och peppar :)).

Och så fick det puttra några minuter, och så var det klart!

"Ååååh, mmmmmm, helvete vad gott", sa Andreas hela tiden när han åt. Han har nog varit finne i sitt förra liv, för han gillar nästan allt finskt som jag ställer fram (plus är han en jäkel på att basta). 

Ja, det här kommer jag att göra många många gånger framöver! 

På grund av anledning

har jag inte bloggat på ett tag. Men what´s new - jag bloggar ju högst oregelbundet, det är sen gammalt :)

Jag tänkte inte skriva några längre utläggningar nu heller. Tänkte bara berätta om våra små kycklingar. Hätt-Ann, Rock-Ann, Mick-Ann, Arga Snick-Ann samt Ull-Ann. De har blivit ganska så stora nu, men är ändå små och gulliga. Allt är ju relativt.
De är ungefär 14 veckor nu. För nån vecka sen började de få springa fritt i trädgården, efter en period i utebur på dagarna och inne i köket (i stor kaninbur) på nätterna.
Och vilken lycka! De går omkring och piper nöjt, jagar insekter, pickar i gräset, upptäcker världen (trädgården :))... De är så nöjda!
Häromdagen skadade dock Hätt-Ann sitt ena ben så hon har fått vara i sjukstuga (uteburen som de var i om dagarna förut) och får nog vara det ett par dar till. Här är tre av hennes vänner på besök för att titta till henne: 

Och varje gång som de hör min röst så kommer de springande, de små älsklingarna! De tror att jag är deras mammi, så de kommer som små skott och piper, alldeles uppspelta. Idag när jag var ute och gick in så följde de efter mig. 

Det här är Arga Snick-Ann (som förmodligen är en tupp). Han är den som älskar mig högst av dem alla. Se så snygg!!
Ull-Ann står bakom och är söt som socker.

Jag är så himla kär i dem.