Vår lille Snobben...

Jag satt här i  lördags eftermiddag och hade precis börjat författa ett blogginlägg om att folk redan dömt ut 2021 som ett dåligt år. Konstigt, och onödigt negativt tänk, tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande. Även om det har varit mer än jobbigt sen dess..

För när jag satt här och skrev så var allt lugnt och fint till en början. Andreas satt mittemot vid sin dator. Sonen var uppe på sitt rum. Hundarna låg i sofforna och på golvet här inne i tv-rummet. Det var tyst och stilla, bara knapprandet från datorerna hördes. 

Men plötsligt började Snobben skrika. Jag hann se i ögonvrån att han satt och tvättade sig eller kliade sig på mattan på golvet, när han plötsligt bara skrek rakt ut. Jag var framme på en sekund. Inte för att jag blev rädd att det var något allvarligt egentligen - Snobben är en lite pipig kille som gärna skriker i högan sky om t ex en klo har fastnat i pälsen eller så. Men jag ville ju såklart ta loss honom, om han nu hade fastnat. 
Men han satt inte fast. Jag höll honom i famnen och pratade lugnt med honom tills han hade lugnat sig. Det tog kanske tio sekunder eller så. Sen höll jag en stund till så han skulle lugna ner sig helt så jag skulle kunna se efter vad som hänt. 
Jag satte ner honom, men han ville inte använda sitt högra bakben. Han vinglade även med det vänstra. Men eftersom Snobben har patellaluxation (ett fel på knät, kort beskrivet, något som inte har besvärat honom innan men vi vet att det är där) så tänkte jag att knät kanske hade hoppat ur led. Eller så kanske det var kramp, tänkte jag. Något som går över om en stund. Så jag bar med honom till sängen och låg och kelade lite medan jag googlade på vad mer det kunde vara. 
Men ganska snart kunde han inte använda det vänstra bakbenet heller. Det var ju lördag, så vår vanliga veterinär hade stängt. Jag ringde istället en jourveterinär. Hon tyckte att vi skulle komma in så hon kunde kolla och eventuellt ge smärtstillande om han behövde det. 
Halv sex var vi där, på utsatt tid. Veterinären kände igenom honom och anade att det kunde vara diskbråck. Eftersom han var förlamad i bak så tyckte hon att vi skulle åka upp till Strömsholms djursjukhus utanför Västerås, för var det som hon anade så var förmodligen operation nödvändig. 

Ja, vad gör man. Såklart åkte vi iväg, efter att Snobben fått smärtstillande och veterinären ringt Strömsholm och kollat så vi kunde komma in. 

Efter en sväng hem för att hämta nödvändigheter åkte vi, och var framme strax efter halv tio på kvällen. Det gjordes en första undersökning, Snobben kändes igenom och de kom fram till ungefär samma som jourveterinären - diskbråck, med största sannolikhet. Det bestämdes att det skulle göras en röntgen på söndagsmorgonen, och när man sen visste var felet satt så skulle man operera om det var möjligt, när han redan var sövd för röntgen. 
Det tog rätt lång tid, det var många sjuka djur inne och det var helgkväll och därför lite kort om personal. Vi fick sitta med Snobben till klockan ett ungefär. Han hade svårt att få ro, men somnade då och då i min famn eller lutad mot husse som lutade sig fram över britsen och somnade till. 
I slutet, innan vi skulle åka, satt Snobben i min famn och då tittade han plötsligt upp på mig med sina snälla ögon. Och så pussade han mig på näsan. Igen och igen. Så mjukt och fint. Och jag lovade honom att allt skulle bli bra. 
Sen var vi tvungna att åka. En djursjukvårdare höll Snobben i famnen, och vi fick säga hejdå. Jag sa det snabbt. Jag ville inte att Snobben skulle se mig gråta så han skulle bli mer orolig. Han såg så liten och ynklig och förvånad ut när vi försvann ut. I bilen grät jag och kände mig som det värsta svinet nånsin som kunde lämna honom där, ensam och sjuk....

Vi kom hem vid tre på natten. Och söndagsförmiddagen gick långsamt när vi väntade på samtal om hur operationen hade gått. 
Och så kom samtalet. Men det hade inte blivit någon operation! De hittade inget diskbråck, så det fanns liksom inget att operera. Men Snobben var fortfarande förlamad i bak, och de visste inte vad det berodde på. Vi fick veta att man kan göra en magnetkameraundersökning och se om det är en blödning i ryggraden, och i så fall var och hur utbredd den är. Men dels kunde inte det ske förrän på måndagen, och dels skulle det inte ändra behandlingen - var det en blödning så kunde man bara vänta och se om förlamningen släppte och han kunde tränas upp igen med tiden, och återfå rörligheten. Dessutom är magnetkameraundersökning en ganska kostsam historia (15-20000) och därför en försäkringsfråga. 
Men kirurgen som ringde (och som hade hand om Snobben) ingav ändå ett visst hopp. Han hade varit med om det här många gånger förut, och det var möjligt att Snobben skulle bli bra igen. Inte säkert, så klart, men möjligt. Vi bestämde oss för att avvakta till måndagen för att se om det kanske vände. 

På måndagen ringde en veterinär och sa att det tyvärr inte blivit någon förbättring. Vi diskuterade magnetkameraundersökning, men kom fram till att det ger ju inte Snobben något, så det struntar vi i. Istället blev vårt beslut tillsammans med veterinären att vi avvaktar till tisdag. 

På tisdagen ringde samma veterinär igen. Tyvärr ingen förbättring än. Men ingen försämring heller. EN dag till, tyckte vi. Och veterinären hade inget att säga emot, hon sa att Snobben har lite ont men han får smärtstillande och han verkar lugn och tillfreds ändå, så han fick en dag till. 

Men på onsdagen ringde hon igen, veterinären. Ingen förbättring, utan istället verkade Snobben ha mer ont. Så tillsammans beslutade vi att vi inte skulle låta honom plågas mer. 

Och nu hade ju vår tanke varit att åka dit och vara med honom när han somnade in. Såklart!!! Jag har alltid varit med mina hundar den stunden. Då om någonsin vill man ju vara där. 
Men...det är ju det där med covid-19. På tisdagen hade Andreas fått svar på sitt coronatest. Positivt. Han var inte speciellt sjuk, och i lördags hade vi såklart inte en susning om att han skulle vara smittad, för då hade vi ju fått ordna veterinärbesöken på annat vis. Men nu var det så. Smittad. Och smittskyddet pratade med mig också då på tisdagen efter att han fått sitt besked, och tyckte att jag också skulle testa mig på onsdagen. Och då är jag givetvis inte välkommen in på Strömsholm, vilket jag förstår mer än väl. 

Så vi kunde inte åka dit. Men Snobben kunde inte vänta. 
Jag var så ledsen, så ledsen. Jag ville vara med honom. Han är ju en av mina bebisar. Ingen fattar nog hur viktiga de där små stollarna är för mig, för oss. Det plågar mig så väldigt att jag inte kunde vara där. Jag skulle ju ha varit det. 
Men det var inget att göra. En liten tröst i det hela var ju att Snobben nu hade varit där i några dagar och därför kände personalen som tog hand om honom. Som veterinären, Sofie. Hon hade haft honom som patient hela veckan. Hon skulle även ta hand om avlivningen, och lovade att göra det fint för Snobben och att ringa efteråt och berätta. 

Och hon höll vad hon lovade. Hon ringde på eftermiddagen och sa att Snobben hade somnat in lugnt och stilla, invirad i en filt och med huvudet i hennes hand. 

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva mer. Snobben flyttade till oss så sent som 1 maj i fjol, så han hann inte bo här så länge. Men han kom från ett hem där han var väldigt älskad, och här blev han inte mindre älskad. Han blev en i flocken direkt, och han älskade sina "syskon". Och han älskade oss, och vi älskade honom från första stund. En sån snäll, lite lågmäld, lite mesig men så väldigt rolig och gullig liten hund. 
Bröli är nog den som förstår mest att Snobben är borta. Om jag pratar med honom om Snobben så springer han och tittar ut genom fönstret för att se om Snobben kanske kommer hem snart. De var såna vänner, de där två. 

Jag hoppas att Snobben i sin himmel förstår hur älskad han var, och att vi gjorde vad vi kunde för honom. Det blir några jobbiga dagar än. Och vi kommer aldrig att glömma honom <3

Med syskonen i soffan. Snobben längst fram, längst ner. 

En skön sommarkväll på kullen. Snobben längst fram. 

Snobben har hittat kylmattan när det var som varmast i somras. 

Lille gubben...<3

Med alla syskonen i sängen. Snobben sitter och tittar in i kameran. 

Snobben (längst fram) och Algot

Alltid så snäll...<3

Kelar med pappi

Prinsen på ärten

Han älskade att sova i en hög med sina syskon. Snobben längst fram till vänster. 

Snobben (sittande) och Kajsa

I pappis famn hos jourveterinären i lördags

I mammis famn på Strömsholm i lördags

Skrivkramp som släpper

Kolla. Jag har inte bloggat alls sen i augusti i fjol. 

Det har liksom inte funnits tid. Eller jo, tid har jag ju massor, så där ljög jag. Orken är det ofta värre med, men det kan jag nog inte heller skylla på för nog har det funnits stunder under det här snart-halvåret som jag hade orkat skriva några rader. Så nä, det gills inte heller. 
Det har helt enkelt varit lusten. Skrivglädjen har varit som bortblåst. På sin höjd har jag skrivit lite uppdateringar på facebook och insta. Det har känts mer lagom. 
Och det är ju helt ok! :) Bloggat har jag alltid gjort bara för att jag har velat och känt för det. Blir det inga inlägg så blir det inga. Så är det ju. 
Men jag undrar lite vad det där med skrivkramp kommer sig?...Fast å andra sidan är jag ju periodare även när det gäller att läsa eller brodera eller ja, allt möjligt. Så för ett par veckor sen började jag känna lite lust att skriva igen. Inte såpass så jag skred till verket - nejnej! Det var så mycket annat som lockade. Jag broderade när jag hade ork och tittade på tv-serier och jag bara njöt av decembermörkret och advent och jul och så. Men lusten för skrivandet spirade i alla fall, och sen slog det ut i blom häromdan när jag fick ett mejl från en person som jag ser som en kär vän. Vi brukar aldrig ses numera, men vi mejlar då och då och rapporterar läget och småpratar och filosoferar. Hennes mejl kickade igång mig och idag skrev jag ett långt svar. Och sen har det kliat i fingrarna hela dan efter det! :) Så här sitter jag nu. 
Och under de här veckorna som skrivlusten har spirat, har jag funderat över om jag kanske skulle skriva lite mer personligt ibland. Det har jag ju gjort nån gång då och då, men inte så ofta. Men kanske skulle jag vilja skriva lite mer sånt här på bloggen? Det vore ju kul, å ena sidan. Men å andra sidan känner jag att jag gärna vill vara lite återhållsam med sånt. Typ som när folk frågar "Hur är det?" och man svarar det klassiska "Jomen det är bra, lite trött men annars finfint!". Det räcker så. 

Men å tredje sidan behöver jag ju inte vräka ur mig sånt som sjukdomar och privata, känsliga ämnen. Man kan ju vara personlig utan att bli privat, tänker jag. Och jag tänker att även om det är en del läsare på bloggen varje dag (även när jag inte är aktiv, jorå!) så har jag den ju mest som en receptbok för mig själv. Kanske kan den bli lite av en dagbok också? Inte en så väldigt ingående dagbok, men lite ändå åt dagbokshållet. Som när jag lägger upp saker på fb och insta - det är så himla roligt att gå tillbaka till och se bilderna och läsa och minnas "aah, JUST det, det var ju då som vi..." o s v. Kanske kan bloggen bli lite så, men med mer text än på fb och insta? 

Jag får prova mig fram. Så får det bli. Imorgon ska jag börja.