Skrivkramp som släpper

Kolla. Jag har inte bloggat alls sen i augusti i fjol. 

Det har liksom inte funnits tid. Eller jo, tid har jag ju massor, så där ljög jag. Orken är det ofta värre med, men det kan jag nog inte heller skylla på för nog har det funnits stunder under det här snart-halvåret som jag hade orkat skriva några rader. Så nä, det gills inte heller. 
Det har helt enkelt varit lusten. Skrivglädjen har varit som bortblåst. På sin höjd har jag skrivit lite uppdateringar på facebook och insta. Det har känts mer lagom. 
Och det är ju helt ok! :) Bloggat har jag alltid gjort bara för att jag har velat och känt för det. Blir det inga inlägg så blir det inga. Så är det ju. 
Men jag undrar lite vad det där med skrivkramp kommer sig?...Fast å andra sidan är jag ju periodare även när det gäller att läsa eller brodera eller ja, allt möjligt. Så för ett par veckor sen började jag känna lite lust att skriva igen. Inte såpass så jag skred till verket - nejnej! Det var så mycket annat som lockade. Jag broderade när jag hade ork och tittade på tv-serier och jag bara njöt av decembermörkret och advent och jul och så. Men lusten för skrivandet spirade i alla fall, och sen slog det ut i blom häromdan när jag fick ett mejl från en person som jag ser som en kär vän. Vi brukar aldrig ses numera, men vi mejlar då och då och rapporterar läget och småpratar och filosoferar. Hennes mejl kickade igång mig och idag skrev jag ett långt svar. Och sen har det kliat i fingrarna hela dan efter det! :) Så här sitter jag nu. 
Och under de här veckorna som skrivlusten har spirat, har jag funderat över om jag kanske skulle skriva lite mer personligt ibland. Det har jag ju gjort nån gång då och då, men inte så ofta. Men kanske skulle jag vilja skriva lite mer sånt här på bloggen? Det vore ju kul, å ena sidan. Men å andra sidan känner jag att jag gärna vill vara lite återhållsam med sånt. Typ som när folk frågar "Hur är det?" och man svarar det klassiska "Jomen det är bra, lite trött men annars finfint!". Det räcker så. 

Men å tredje sidan behöver jag ju inte vräka ur mig sånt som sjukdomar och privata, känsliga ämnen. Man kan ju vara personlig utan att bli privat, tänker jag. Och jag tänker att även om det är en del läsare på bloggen varje dag (även när jag inte är aktiv, jorå!) så har jag den ju mest som en receptbok för mig själv. Kanske kan den bli lite av en dagbok också? Inte en så väldigt ingående dagbok, men lite ändå åt dagbokshållet. Som när jag lägger upp saker på fb och insta - det är så himla roligt att gå tillbaka till och se bilderna och läsa och minnas "aah, JUST det, det var ju då som vi..." o s v. Kanske kan bloggen bli lite så, men med mer text än på fb och insta? 

Jag får prova mig fram. Så får det bli. Imorgon ska jag börja.