Kyckling på två sätt på en dag

Till igår hade jag tagit fram kycklingfiléer ur frysen. Det visade sig bli två olika rätter.

På dagen var jag hungrig här i min ensamhet. Så jag tog en kycklingfilé och tärnade den, och stekte på i en stor stekpanna på hög värme så den blev genomstekt och fick lite färg. Under tiden hackade jag vitkål och purjolök, och det hällde jag sen i stekpannan när kycklingen var nästan klar.
Alltihop fick steka på, på full värme, så vitkålen och purjon blev mjuka, och så hade jag i lite kinesisk soja samt en skvätt äppelcidervinäger. En liten skvätt (typ en halv matsked) honung hade jag i också, och så smakade jag av med salt och peppar.
En finfin kycklingwok blev det! Vitkålen var dock färsk så den blev inte sådär krispig utan krympte ner väldigt, men det gjorde absolut inget.
En enkel och smidig lunch!

Till middag hade jag planen att göra en krämig kycklingpasta, men närmare än så hade jag inte funderat. Men sonen kom med önskemålet att det skulle vara med curry och purjolök, så det körde jag på! Supersmidigt - medan pastavattnet kokade upp och pastan sen blev klar, så gjorde jag själva det "krämiga".
Kycklingfilé i tärningar, stekte på i olja precis som på dan. I en stor gryta smälte jag smör, och där i fräste jag ganska rejält med curry samt lite gurkmeja. Sen hade jag i rejält med finstrimlad purjolök och ett halvt grönt äpple, även det finstrimlat, och lät det puttra på tills purjo och äpple var mjukt och fint (dock inte så att det fick färg).
Sen hällde jag på lite grädde och creme fraiche, och lät puttra lite till innan jag hällde i de färdigstekta kycklingtärningarna. Och när sen pastan var klar efter ett par minuter, hällde jag av vattnet och hällde även pastan i grytan och rörde om.

Det blev en triumfkväll för mamman, det :). "Det här måste du göra fler gånger!" utbrast sonen. 

Men tänk på att själva såsen gärna får vara lite "för" smaksatt och saltad. Pastan i sig har ju inte så mycket smak, och kycklingen är ju inte heller kryddad, så det blir bra när man blandar ihop allt. 

Världens saftigaste rabarbermuffins

När Andreas kommer hem från jobbet på eftermiddagen har det blivit lite av en tradition att jag står redo med nåt att dricka och/eller äta. Det känns fint av flera olika anledningar. Dels är jag ju hemma hela dagarna, men har inte möjlighet att göra så mycket städning eller så. Mycket tid går åt till att ta det lugnt.
Men att fixa nåt gott och duka fint, det förmår jag ju :). Och när han då kommer hem efter att ha jobbat hela dan (och dessutom får göra en stor del av det som behövs göras här hemma) så känns det fint att han får sätta sig vid dukat bord och att vi har en stund att sitta och prata. 
Ibland finns det inte så mycket i skåpen (typ dan innan vi ska veckohandla), men t ex häromsistens fanns det en lite halvtrist brödkant bara, i brödväg. Då gjorde jag en fin ostmacka med massor av god ost och fräscha grönsaker på. 
Eller om jag har ork så kan jag baka nåt under dagen. Så får han komma hem till nybakt :). 

En del ser det hela kanske som en kvinnofälla - här står jag med dukat bord när han kommer hem, och när han har ätit upp så går han ofta och vilar (om vi inte ska iväg på nåt) medan jag lagar middagen. Det låter det...
Men grejen är ju att jag VILL göra det här. Det är ändå en så liten grej jämfört med allt han gör för oss och för mig. Och jag tycker om att få sätta mig med honom och prata om hur dagen varit och vad vi ska hitta på under kvällen, och jag gillar när han "mmm":ar och "aaah":ar och säger hur gott det är, det som jag dukat fram. Och jag gillar ju att greja i köket!

Idag gjorde jag en köttbullemacka åt honom. En stor en. Med sallad, köttbullar (Mamma Scans...), lite gurkmajonnäs, persilja, gurka och tomat.

Dessutom kom jag mig för att baka rabarbermuffins. Rabarbern är ju jättefin nu, perfekt att baka med!
Jag hade ett recept som jag lagt ut här på bloggen tidigare. Men i det stod det att det skulle vara lemoncurd i smeten. Någon lemoncurd fanns inte att uppbringa i det här huset, så jag fick improvisera. Hmm, något lite sådär kladdigt, inte rinnigt men alltså som krämigt. Och som smakar citron. Creme fraiche och pressad citron kanske? Och så ändrade jag lite annat också - bland annat hade jag i mer rabarber den här gången. 

Och ja, det blev en succé! ÄNNU saftigare än med det gamla receptet! Så här kommer det nya: 

VÄRLDENS SAFTIGASTE RABARBERMUFFINS 15 st

ca 5 dl skalade, hackade rabarber
1½ msk potatismjöl

3 msk strösocker

Smeten: 

150 g smör

2 dl strösocker

3 ägg
3 msk creme fraiche
1-2 tsk pressad citronsaft
1 tsk bakpulver
1½ tsk vaniljsocker
2½ dl vetemjöl

Börja med att skala och hacka rabarber. Jag hackade dem ganska smått, typ i ½-centimeterstärningar.
Blanda med potatismjöl och socker i en skål. Låt stå.

Skär smöret i tärningar och kör ev. i mikron i 10 sekunder för att smöret ska bli lite mjukt. Häll i sockret och vispa med elvisp till en slät smet. Tillsätt äggen ett i taget, rör om mellan varje.
Tillsätt creme fraiche och citronsaft och rör om. Till sist blandar du bakpulver, vaniljsocker och mjöl, och häller i smeten och rör den jämn.

Häll av ev. vätska från rabarberna, och tillsätt dem sedan i smeten och rör om bara så det blandar sig.

Klicka i smeten i 12 normalstora muffinsformar. Jag hade en sån där muffinsform i teflon som jag la pappersmuffinsformarna i.

Sen in i ugnen som ska vara 200 grader. Strax under mitten av ugnen.
Det tar ungefär en kvart, men håll koll!

Vill man så kan man pudra med florsocker vid servering, men det är mest för syns skull - de här  muffinsen är så himla goda precis som de är! 

Ett praktiskt fynd

Vårt kök är ganska stort, men avlångt. Ibland kan det kännas som att det saknas en avlastningsyta mitt på.
Och då är ju svaret såklart en köksö. Men en vanlig köksö skulle nog kännas lite otymplig där - det skulle nog kännas väldigt övermöblerat och trångt.
Men så hittade jag ett så fint gammalt bord på Marketplace på Facebook. Inte så stort, inte så högt, och med väldigt mycket patina. Perfekt, tyckte jag!
Och vi åkte iväg och köpte det för en billig peng, och vi tog hem det och ställde i köket och.....nja, jag visste inte vad jag skulle tycka. Det kändes inte klockrent på en gång, men jag tänkte att det får stå där så jag får vänja mig och vi märker ju om det mest är i vägen eller så. Då går det ju i så fall att använda till nåt annat. 

Pallen under har vi haft i köket länge - det är egentligen ett syskrin, men funkar också som en extrastol vid behov.

Men redan samma kväll började vi inse hur mycket vi hade saknat ett sånt bord utan att ens veta om det själva! Det var så praktiskt. T ex när man ska utfodra hundarna. Deras mat ska blötläggas och var man än har ställt deras skålar medan maten mjuknar, så har de stått i vägen har det känts som. Men på det här bordet stod de inte alls i vägen. Och igår när vi hade varit och veckohandlat, då var det jättekäckt att ställa kassarna på det lilla bordet. Kyl och frys är direkt till höger utanför bild, så placeringen är perfekt.
Och när jag grejar i köket lägger jag alltid ifrån mig mobilen på olika ställen, där det finns bäst plats för tillfället. Nu lägger jag mobilen på det nya bordet, och har alltid nära till att kolla receptet eller så :).

Så bordet blir nog kvar där det står! Och kolla vilken fin yta. Långt ifrån nyskick, men det är som det ska vara. 

Två små stollar syns uppe till vänster i bild...

Jodå, än finns det liv

i bloggen. Den har bara vilat lite i några månader. Eller - JAG har vilat lite i några månader. Typ ett halvår faktiskt, för att vara noga.
Och anledningarna till det har varit flera. Inget som är av intresse för någon egentligen, så vi kan ju säga att jag bara har behövt den lilla hjärnkapacitet jag har, till annat :).

Men nu har jag i ett par veckor känt att det skulle vara roligt att komma igång igen! Jag ser ju på besöksstatistiken att det är oväntat många som kommer in på bloggen varje dag ändå, fast jag inte skriver nåt. Det kanske är några gamla recept som ska letas efter och så. Och det gör mig glad! Kul när de kan komma till användning!
Men jag har också märkt när jag läst bakåt i bloggen, att jag gjort missar i en del recept. Skrivit fel ord eller glömt skriva när man ska ha i en viss ingrediens eller annat dumt. Så är något oklart så är det bara att hojta till i en kommentar. Jag ska se om jag kan ställa in så jag får mejl när någon skriver en kommentar. Annars glömmer jag lätt att kolla på kommentarer ibland, konstigt nog - jag tycker ju att det är kul när någon kommenterar!

Vintern ägnade jag mest åt att längta till våren, ärligt talat. Jag vet inte om jag nånsin behövt våren så mycket som i år. Och  nu är den här - och nästan förbi dessutom!! Hur fort går det inte? Helt underbara dagar i trädgården. Äppelträden har blommat som galna, och vi har sett en hel del bin och humlor så förhoppningsvis blir det ett bra äppelår. Det här t ex bländades jag av i nån vecka eller så, varje morgon när jag drog upp rullgardinen i sovrummet: 

Det är i o f s grannens träd, men våra såg likadana ut. Det skulle nog inte fått plats med en enda blomma till!

Hönsen njuter förstås också av våren. De är rätt sura på mig varje vinter för att vädret är så fult. Men när våren kommer är de nöjda.
Jag minns inte hur mycket jag skrev om dem i höstas. Men vi hade ju ett gäng kycklingar förra våren, varav en blev min gullegris. Lille Stef-Ann, döpt efter en f d kollega, nyhetschefen på tidningen där jag jobbat mycket. Han (ja, kycklingen då, inte nyhetschefen) var av rasen Brahma och var min ögonsten och jag var hans. Han kom alltid när jag ropade, och jag kunde ta upp honom och kela med honom. Han växte till sig och blev stor och var så gudasnäll och jag var så glad för det, för några elaka tuppar vill vi ju inte ha här hemma.
Men sen blev han vuxen. Jättestor. Och jätteelak. Han våldtog hönorna och började attackera mig och Andreas. Inte hårt eller så, men han kunde smyga på bakifrån och flyga på ens rygg på ett inte så vänligt sinnat vis.
Men den slutliga droppen som fick bägaren att rinna över kom när han slog en av de andra tupparna blodig. Då fick det vara bra. Då dräpte vi honom, jag och grannen. Ja, straffet är hårt här hemma mot våld och trakasserier.
Alla, både vi och hönsen och tupparna, kunde pusta ut. Ett tag.
Men för ungefär två veckor sen kläcktes två kycklingar, ruvade av hönan Flick-Ann. Först kom en liten svart, sen kom en liten gul. Supersöta!
Men den svarta börjar mer och mer bli misstänkt lik Stef-Ann. Båda kycklingarna har befjädrade ben, typiskt för rasen Brahma. Dessutom är våra två andra tuppar gamla, och förmodligen inte så fertila. Så vi misstänker att Stef-Ann är den ömme fadern till dessa två. Det KAN även vara så att äggen kommer från Berta, vår Brahmahöna. Men...ah. Den lille svarte blir mer och mer lik Stef-Ann för var dag. På pricken. Så antingen är nog han fadern, eller så är Stef-Ann återuppstånden från de döda.

Den lille svarte heter i alla fall Pingvi-Ann eftersom hen är väldigt lik en pingvin i färgen. Den gula heter Gul-Ann. Här är de, typ två dagar gamla, med sin mammi Flick-Ann:

Jaja, än så länge är hen ju väldigt liten och inte alls våldsam, så vi får väl se hur det blir. 

Nåt annat som ju hör mina vårar till är alla loppisar som poppar upp lite varstans. Det har hunnits med en hel del av den varan! Så himla roligt helgnöje!

Men ett av de bästa fynden hittills var inte på just loppis, utan på en köp- och säljsida på facebook. En fin gammal kryddhylla! Se så bra den blev på vedspisen (som vi inte använder, då skulle nog kryddhyllan stått i ljusan låga vid det här laget :)). 

Ja...vad mer. Jo men mat lagar jag förstås, i alla fall när jag orkar och kan. Som igår - då blev det en köttfärssoppa. Det roliga med såna soppor är ju att en kan slänga i typ vad som finns och det blir alltid bra ändå :). Igår slängde jag i nötfärs då givetvis, som jag brynte i en gryta. I en stor stekpanna bredvid fräste jag på finhackade grönsaker - stjälkselleri, gul lök, purjolök, röd paprika, morot och palsternacka, samt ett par potatisar i lite större tärningar. Allt fräst i riktigt smör givetvis.
Sen i med grönsakerna i grytan, i med kalvfond, tomatpuré och lite sambal oelek. Röra om, fräsa lite till och sen på med lagom mycket vatten. Smaka av med salt, peppar, paprikapulver och hackad färsk basilika.
Sen fick det koka en kvart eller så, och så var det klart! :). 

Brödet är det där busenkla som jag brukar servera till soppor. Hård skorpa och ett segt inre, och världens lättaste att baka. Såhär: 

PERFEKTA SOPPBRÖDET

3 dl vatten
3 dl mjölk
½ pkt jäst 
2 tsk salt
1½ msk honung
12 dl vetemjöl special

Värm mjölken och vattnet till fingervärme. Smula jästen i en bunke, lös upp med vätskan. Ha i salt och honung, och rör sedan ner mjölet. Det blir en kladdig deg, men det är så den ska vara. Pudra över mjöl och ställ att jäsa i en timme eller två. 
Häll ut rejält med mjöl på bakbordet. Häv på degen, häll på mer mjöl och klappa ut degen lite (inte knåda). Skär bara lagom stora bitar (det blir ca 10-12 bröd och de är kladdiga och mjuka men det är så det ska vara) med en degskrapa, lägg dem som de är på en plåt med bakplåtspapper och sen direkt in i mitten av ugnen, 250 grader i 15-18 minuter eller tills brödet är färdigt. 

Låt svalna utan bakduk, gärna på galler.

Ett annat tips som jag inte kan låta bli att skriva om är halloumisalladen som jag gjorde en varm dag förra veckan. En viktig del i den visade sig vara de marinerade bönor och linser som jag gjorde. Jag tog ett paket blandade bönor (tetrapack) och ett med linser (Zetas ekologiska, även de på tetra). Sköljde av dem i ett durkslag och lät rinna av.
Sen blandade jag i ett glas ½ dl rapsolja, 2 msk äppelcidervinäger, 1 msk flytande honung, pressade i en vitlöksklyfta och kryddade med lite salt och grovmalen svartpeppar. Detta hällde jag över linserna, och strödde också i lite hackad persilja.

Alltså HERREGUD vad gott! 
Utöver det serverade jag blandad grönsallad, små olikfärgade tomater, svarta oliver, strimlad rödlök, tärnad vattenmelon, halva gurkskivor samt då såklart stekt halloumi. Jag stekte även strimlad bacon till, men jag och Andreas var rörande överens om att det var rätt överflödigt - salladen funkade precis lika bra utan. 
Och så hade jag då på lite färsk basilika och pinjenötter.
Ja jädrar i min lilla låda. Det kommer att bli en återkommande favorit i sommar!

Mer roligheter som mitt lilla experimentväxthus och andra odlingar, det får jag berätta om en annan dag :). För nu tänker jag bli en flitig bloggare igen!