Skrivlust och skrivkramp

 Jag är så sugen på att skriva. Har varit det länge nu, ja sen i vintras. Orden finns liksom där men kommer inte ut, i alla fall inte i skrift! Jag har ambitionen att blogga, men får liksom inte tummen ur. Jag går till och med omkring och fantiserar om att skriva en bok, men kommer liksom inte på DEN storyn. När jag var hos läkaren sist så fick jag träffa världens bästa läkare - en pensionerad herre (som jobbade lite ändå, uppenbarligen) som var väldigt bra och lyhörd och vi hade så mycket att prata om så mina sjukdomar hamnade lite i skymundan och det gillade jag. Men vi pratade bl a om böcker. Han berättade att han skrivit flera böcker, och han frågade mig om mitt skrivande (med tanke på vad jag jobbade med innan jag blev sjuk). Han frågade om jag inte har funderat på att skriva en bok jag med och jag sa att ja, jo...funderat har jag ju... Och han slog fast direkt att DET borde jag ju göra! Men det är ju det där med bristen på idé. Och det där med att jag tänker att det blir nog inte så bra ändå. Och en massa andra anledningar. 
Jag fick för ett tag sen äran att läsa igenom en bok som en väldigt kär vän skrivit, men som inte är utgiven (än). Jag har börjat, och den är så bra och jag hör hennes röst och jag blir gripen av storyn. Men den är svår att läsa eftersom min vän inte lever längre. Jag VILL läsa klart den, och jag SKA. Men i min egen takt... I alla fall, även det inspirerar mig till att skriva. Min vän sa många gånger att hon tyckte att jag ska skriva en bok. Det bidrar också till att jag vill ännu mer. 
Några personer har uppmuntrat mig att skriva en kokbok. Men DET blir det nog inte, herregud, nog för att jag gillar att laga mat och baka. Men jag är blott en glad amatör och har egentligen inte så mycket att lära någon annan i det ämnet. Nä, en skönlitterär bok i så fall. En feelgood-bok. Lättsmält chiclit. Så får det bli i så fall. Det är sånt jag gillar själv, och det är så jag skriver. 
Antagligen får jag aldrig tummen ur röven ändå och börjar. Men det är en kul sak att drömma om och fundera på :). 

Under tiden kan jag ju ha ett lite mer rimligt mål; att börja blogga regelbundet igen! Jag vet att det är bra för min hjärna och mitt sinne och dessutom gillar jag att läsa mina gamla blogginlägg, som en dagbok. Så jag gör väl försök att starta det igen och igen tills jag faktiskt kommer igång!

Det är ju full sommar fortfarande. Än är det sommar kvar, säger mor! :) Vi har haft en mer än härlig fyraveckors semester. Eller ja, Andreas har haft semester, jag har bara snikat mig med på ett hörn eftersom jag inte har någon egen :). 
Vi rivstartade med några sköna dagar vid sjön Gröcken i norra Värmland. Vårt stamställe dit vi alltid återvänder. Den lilla ön/udden med stuga utan el och rinnande vatten, men med vedeldad bastu, vedspis och utedass. Lugn och ro och bara vara, inte en människa i sikte om en inte åker in till ICA Indianen i Ekshärad för att proviantera. Eller till Torsby för att luncha och gå på loppis. Och det gjorde vi ju. Men övrig tid - väldigt, väldigt stillsamt. 
Nu har vi faktiskt bokat en hösthelg där också. Ska bli orimligt härligt!

Sista semesterveckan hade vi bokat en övernattning på närmare håll - bara en kvart hemifrån finns nämligen Norrqvarn, där det finns fina svampar och stubbar att bo i! Det här var vår stubbe:

Som i Trolltider! Och inuti var det verkligen jättemysigt:  

Enda tråkiga med den vistelsen var att folk verkligen inte kunde läsa eller respektera skylten utanför området, som tydligt sa att området bara är för de boende. På Norrqvarn finns restaurang och café och Göta kanal går förbi där, och de har "Barnens minikanal", så det är ju ett populärt utflyktsmål för barnfamiljer. Och såklart fattar jag att en kulle med stora stubbar och svampar med fönster och dörrar på ser jätteroligt ut för barnen! Men då borde kanske de vuxna ta sitt ansvar och säga att nej, dit kan vi inte gå för det är bara för dem som bor där. Men icke! Nej, här sprangs det runt vind för våg. Ett gäng typ 7-8-åringar var på väg in i vår stubbe när vi skulle gå ut, och blev väldigt häpna när vi sa att de inte fick gå in där. Några lekte på vår uteplats/altan... :/. 

Men förutom det - fantastiskt mysigt! :) De där svamparna och stubbarna hade jag planer på att sova över med barnen i när de fortfarande var barn på riktigt (inte bara MINA barn, utan småbarn). Men det blev inte av, av nån underlig anledning. Kanske ligger de för nära där vi bor. Man blir ju lite hemmablind och tror att man måste åka en bra bit för att uppleva nåt kul :). 

I alla fall, däremellan - mellan Gröcken och Norrqvarn - njöt vi av sommar och semester här hemma. Vi åkte på några dagsturer, men mest var vi bara väldigt nöjda med att vara hemma och göra vad vi ville. 

Såhär i efterhand kan jag tycka att vi kanske kunde haft några fler kvällar i hammocken. Varför hade vi inte det? För se så mysigt det är där uppe på vår kulle: 

Men å andra sidan är ju som sagt sommaren inte över än, så nog ska här hammockshängas fler gånger :). 

En som hängt efter mig (på gott och ont) hela sommaren är min lille tupp Arga Snick-Ann. Jag har berättat om honom på mina sociala medier.
Vår kärlek har gått upp och ner. Först var han ju väldigt mammig. Sen hamnade han i dåligt sällskap med en jättegrinig tupp och blev helt våldsam (mot mig!). Jag nackade den elaka och griniga tuppen, och då blev Arga Snick-Ann snäll igen. Han har följt mig överallt när jag är ute. Hänger jag tvätt så sitter han i trädet bredvid och tittar på mig och gal. Går jag omkring så springer han efter. Sitter jag vid utemöblerna så spatserar han omkring på bordet. 

Så fin med sin lilla roskam.. <3

På bordet för att umgås

Pratar med Bröli

Och han var snäll ett bra tag! Men så blev han våldsam igen när årets kycklingar kom ut och han fick för sig att han skulle försvara dem från mig. Då hackade han mig blodig några gånger. 
Men alltså...nu har han börjat skärpa sig. Han bryr sig inte så mycket om kycklingarna längre. Så han får leva ett tag till...

En kul sak som hände i början av maj var att vi fick hem en till hund. Det var ju inte direkt brist på hundar här hemma :D, men nu blev det så i alla fall. Snobben (japanese chin) behövde ett hem, och här fanns det plats och möjlighet. Så han kom hit, och blev kvar. 

Han är en liten pärla! Så snäll och vänlig och gudomligt söt. Och han hittade sin plats i flocken ganska så omgående. Första dagarna var Bröli hans livvakt mot Igge (som är snäll men också med ålderns rätt lite bestämd och sur). Om Igge morrade åt Snobben så ställde sig Bröli emellan och morrade åt Igge. INGEN fick vara taskig mot Brölis nye bror! 
De andra japaneserna verkade också tycka att det var helt rimligt och naturligt att det plötsligt dök upp en till. Men så älskar ju japaneser att vara i flock också. 
Se så fin vår japanesflock är nu! :)

Längst bak Kajsa. I mitten från vänster Wilmer, Bröli och Snobben. Längst fram Algot. 

Så. Omstart gjord (igen). Snälla skrivlust, håll i dig!