Hedvigsoppa och populära smörgifflar

Igår lagade jag en soppa. Perfekt för ruggiga höstdagar! 

Jag hade sett soppan i nån matblogg och googlade på namnet - Hedvigsoppa. Jag har ingen aning om varför den heter så. Men som många andra rätter så fanns den i väldigt många varianter. Det som var gemensamt var nötfärs, vitkål, morötter, lök och krossade tomater. Min gjorde jag ungefär såhär:

HEDVIGSOPPA 

500 g nötfärs 

0,5 litet vitkålshuvud

4 morötter

1 stor gul lök

4 medelstora potatisar

1 burk krossade tomater

2 msk tomatpuré

vatten så det täcker och lite till

ca 2-3 msk kalvfond

Salt, svartpeppar och paprikapulver 

Färsk persilja 

Hacka vitkålen och löken fint. Riv morötterna grovt. Skala potatisen och tärna i drygt 1*1 cm stora bitar.

Fräs grönsakerna i olivolja i en stor gryta. När de börjar mjukna, lägg i nötfärsen och rör om. Låt färsen bli genomstekt. 

I med tomatpuré och paprikapulver, låt fräsa med ett tag innan du häller i den krossade tomaten plus vatten och fond.

Rör om ordentligt och låt koka upp, sänk värmen och låt sjuda utan lock i ca 20 minuter eller tills potatisen är mjuk. Smaka av med salt och peppar, och vill du runda av smaken så ta en gnutta socker.

Servera gärna soppan med en klick creme fraiche, lite hyvlad parmesan och färsk persilja. Och ett gott bröd! T ex mina smörgifflar? Fantastiskt goda till just soppa! Såhär bakar du dem:

FRASIGA SMÖRGIFFLAR (24 st)

50 g jäst
en knapp dl rapsolja
3 dl mjölk
2 dl vatten
2 msk vit sirap

1,5 tsk salt
ca 14 dl vetemjöl

Fyllning:
ca 130 g mjukt smör
lite persillade (en kryddblandning)
några nypor flingsalt
ägg till pensling


Smula ner jästen i bunken. Värm olja, mjölk, vatten och sirap i en kastrull så det blir knappt fingervarmt (bara lite rumstempererat är egentligen det bästa tycker jag).
Häll ner degvätskan i bunken och vispa så jästen löser sig. Tillsätt salt, och sen mjöl - lite i taget medan maskinen går. Var försiktig på slutet - degen ska vara lagom lös, absolut inte för torr och hård.

Låt jäsa övertäckt i ca en halvtimme. Ta upp på mjölat bakbord och knåda lite hastigt. Dela i två delar.

Kavla varje del till en tunn fyrkant, ca 45*30. Bred på smöret (jag skar det i små bitar först, mikrade i några sekunder och vispade sen ihop med elvispen så smöret blev helt slätt och mjukt).
Pudra över lite persillade. Eller om du har färska örter, kör på det! Jag hade inga hemma idag så det fick bli persillade, men det blev supergott! Strö över lite lite flingsalt.

Rulla ihop från långsidan, som med kanelbullar. Skär sen i ca 3 cm breda bitar, och lägg på plåt (med skarven neråt) med bakplåtspapper. Ta något tunnt och avlångt (jag tog en grillpinne) och tryck ner varje bulle på översidan ända ner, så sidorna liksom väller ut.

Låt jäsa i en halvtimme till under duk. Pensla med uppvispat ägg, strö över vallmofrön och grädda sen i 225 grader i mitten av ugnen i ca 10 minuter. Låt svalna lite under bakduk innan servering.

Vår lille Snobben...

Jag satt här i  lördags eftermiddag och hade precis börjat författa ett blogginlägg om att folk redan dömt ut 2021 som ett dåligt år. Konstigt, och onödigt negativt tänk, tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande. Även om det har varit mer än jobbigt sen dess..

För när jag satt här och skrev så var allt lugnt och fint till en början. Andreas satt mittemot vid sin dator. Sonen var uppe på sitt rum. Hundarna låg i sofforna och på golvet här inne i tv-rummet. Det var tyst och stilla, bara knapprandet från datorerna hördes. 

Men plötsligt började Snobben skrika. Jag hann se i ögonvrån att han satt och tvättade sig eller kliade sig på mattan på golvet, när han plötsligt bara skrek rakt ut. Jag var framme på en sekund. Inte för att jag blev rädd att det var något allvarligt egentligen - Snobben är en lite pipig kille som gärna skriker i högan sky om t ex en klo har fastnat i pälsen eller så. Men jag ville ju såklart ta loss honom, om han nu hade fastnat. 
Men han satt inte fast. Jag höll honom i famnen och pratade lugnt med honom tills han hade lugnat sig. Det tog kanske tio sekunder eller så. Sen höll jag en stund till så han skulle lugna ner sig helt så jag skulle kunna se efter vad som hänt. 
Jag satte ner honom, men han ville inte använda sitt högra bakben. Han vinglade även med det vänstra. Men eftersom Snobben har patellaluxation (ett fel på knät, kort beskrivet, något som inte har besvärat honom innan men vi vet att det är där) så tänkte jag att knät kanske hade hoppat ur led. Eller så kanske det var kramp, tänkte jag. Något som går över om en stund. Så jag bar med honom till sängen och låg och kelade lite medan jag googlade på vad mer det kunde vara. 
Men ganska snart kunde han inte använda det vänstra bakbenet heller. Det var ju lördag, så vår vanliga veterinär hade stängt. Jag ringde istället en jourveterinär. Hon tyckte att vi skulle komma in så hon kunde kolla och eventuellt ge smärtstillande om han behövde det. 
Halv sex var vi där, på utsatt tid. Veterinären kände igenom honom och anade att det kunde vara diskbråck. Eftersom han var förlamad i bak så tyckte hon att vi skulle åka upp till Strömsholms djursjukhus utanför Västerås, för var det som hon anade så var förmodligen operation nödvändig. 

Ja, vad gör man. Såklart åkte vi iväg, efter att Snobben fått smärtstillande och veterinären ringt Strömsholm och kollat så vi kunde komma in. 

Efter en sväng hem för att hämta nödvändigheter åkte vi, och var framme strax efter halv tio på kvällen. Det gjordes en första undersökning, Snobben kändes igenom och de kom fram till ungefär samma som jourveterinären - diskbråck, med största sannolikhet. Det bestämdes att det skulle göras en röntgen på söndagsmorgonen, och när man sen visste var felet satt så skulle man operera om det var möjligt, när han redan var sövd för röntgen. 
Det tog rätt lång tid, det var många sjuka djur inne och det var helgkväll och därför lite kort om personal. Vi fick sitta med Snobben till klockan ett ungefär. Han hade svårt att få ro, men somnade då och då i min famn eller lutad mot husse som lutade sig fram över britsen och somnade till. 
I slutet, innan vi skulle åka, satt Snobben i min famn och då tittade han plötsligt upp på mig med sina snälla ögon. Och så pussade han mig på näsan. Igen och igen. Så mjukt och fint. Och jag lovade honom att allt skulle bli bra. 
Sen var vi tvungna att åka. En djursjukvårdare höll Snobben i famnen, och vi fick säga hejdå. Jag sa det snabbt. Jag ville inte att Snobben skulle se mig gråta så han skulle bli mer orolig. Han såg så liten och ynklig och förvånad ut när vi försvann ut. I bilen grät jag och kände mig som det värsta svinet nånsin som kunde lämna honom där, ensam och sjuk....

Vi kom hem vid tre på natten. Och söndagsförmiddagen gick långsamt när vi väntade på samtal om hur operationen hade gått. 
Och så kom samtalet. Men det hade inte blivit någon operation! De hittade inget diskbråck, så det fanns liksom inget att operera. Men Snobben var fortfarande förlamad i bak, och de visste inte vad det berodde på. Vi fick veta att man kan göra en magnetkameraundersökning och se om det är en blödning i ryggraden, och i så fall var och hur utbredd den är. Men dels kunde inte det ske förrän på måndagen, och dels skulle det inte ändra behandlingen - var det en blödning så kunde man bara vänta och se om förlamningen släppte och han kunde tränas upp igen med tiden, och återfå rörligheten. Dessutom är magnetkameraundersökning en ganska kostsam historia (15-20000) och därför en försäkringsfråga. 
Men kirurgen som ringde (och som hade hand om Snobben) ingav ändå ett visst hopp. Han hade varit med om det här många gånger förut, och det var möjligt att Snobben skulle bli bra igen. Inte säkert, så klart, men möjligt. Vi bestämde oss för att avvakta till måndagen för att se om det kanske vände. 

På måndagen ringde en veterinär och sa att det tyvärr inte blivit någon förbättring. Vi diskuterade magnetkameraundersökning, men kom fram till att det ger ju inte Snobben något, så det struntar vi i. Istället blev vårt beslut tillsammans med veterinären att vi avvaktar till tisdag. 

På tisdagen ringde samma veterinär igen. Tyvärr ingen förbättring än. Men ingen försämring heller. EN dag till, tyckte vi. Och veterinären hade inget att säga emot, hon sa att Snobben har lite ont men han får smärtstillande och han verkar lugn och tillfreds ändå, så han fick en dag till. 

Men på onsdagen ringde hon igen, veterinären. Ingen förbättring, utan istället verkade Snobben ha mer ont. Så tillsammans beslutade vi att vi inte skulle låta honom plågas mer. 

Och nu hade ju vår tanke varit att åka dit och vara med honom när han somnade in. Såklart!!! Jag har alltid varit med mina hundar den stunden. Då om någonsin vill man ju vara där. 
Men...det är ju det där med covid-19. På tisdagen hade Andreas fått svar på sitt coronatest. Positivt. Han var inte speciellt sjuk, och i lördags hade vi såklart inte en susning om att han skulle vara smittad, för då hade vi ju fått ordna veterinärbesöken på annat vis. Men nu var det så. Smittad. Och smittskyddet pratade med mig också då på tisdagen efter att han fått sitt besked, och tyckte att jag också skulle testa mig på onsdagen. Och då är jag givetvis inte välkommen in på Strömsholm, vilket jag förstår mer än väl. 

Så vi kunde inte åka dit. Men Snobben kunde inte vänta. 
Jag var så ledsen, så ledsen. Jag ville vara med honom. Han är ju en av mina bebisar. Ingen fattar nog hur viktiga de där små stollarna är för mig, för oss. Det plågar mig så väldigt att jag inte kunde vara där. Jag skulle ju ha varit det. 
Men det var inget att göra. En liten tröst i det hela var ju att Snobben nu hade varit där i några dagar och därför kände personalen som tog hand om honom. Som veterinären, Sofie. Hon hade haft honom som patient hela veckan. Hon skulle även ta hand om avlivningen, och lovade att göra det fint för Snobben och att ringa efteråt och berätta. 

Och hon höll vad hon lovade. Hon ringde på eftermiddagen och sa att Snobben hade somnat in lugnt och stilla, invirad i en filt och med huvudet i hennes hand. 

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva mer. Snobben flyttade till oss så sent som 1 maj i fjol, så han hann inte bo här så länge. Men han kom från ett hem där han var väldigt älskad, och här blev han inte mindre älskad. Han blev en i flocken direkt, och han älskade sina "syskon". Och han älskade oss, och vi älskade honom från första stund. En sån snäll, lite lågmäld, lite mesig men så väldigt rolig och gullig liten hund. 
Bröli är nog den som förstår mest att Snobben är borta. Om jag pratar med honom om Snobben så springer han och tittar ut genom fönstret för att se om Snobben kanske kommer hem snart. De var såna vänner, de där två. 

Jag hoppas att Snobben i sin himmel förstår hur älskad han var, och att vi gjorde vad vi kunde för honom. Det blir några jobbiga dagar än. Och vi kommer aldrig att glömma honom <3

Med syskonen i soffan. Snobben längst fram, längst ner. 

En skön sommarkväll på kullen. Snobben längst fram. 

Snobben har hittat kylmattan när det var som varmast i somras. 

Lille gubben...<3

Med alla syskonen i sängen. Snobben sitter och tittar in i kameran. 

Snobben (längst fram) och Algot

Alltid så snäll...<3

Kelar med pappi

Prinsen på ärten

Han älskade att sova i en hög med sina syskon. Snobben längst fram till vänster. 

Snobben (sittande) och Kajsa

I pappis famn hos jourveterinären i lördags

I mammis famn på Strömsholm i lördags

Skrivkramp som släpper

Kolla. Jag har inte bloggat alls sen i augusti i fjol. 

Det har liksom inte funnits tid. Eller jo, tid har jag ju massor, så där ljög jag. Orken är det ofta värre med, men det kan jag nog inte heller skylla på för nog har det funnits stunder under det här snart-halvåret som jag hade orkat skriva några rader. Så nä, det gills inte heller. 
Det har helt enkelt varit lusten. Skrivglädjen har varit som bortblåst. På sin höjd har jag skrivit lite uppdateringar på facebook och insta. Det har känts mer lagom. 
Och det är ju helt ok! :) Bloggat har jag alltid gjort bara för att jag har velat och känt för det. Blir det inga inlägg så blir det inga. Så är det ju. 
Men jag undrar lite vad det där med skrivkramp kommer sig?...Fast å andra sidan är jag ju periodare även när det gäller att läsa eller brodera eller ja, allt möjligt. Så för ett par veckor sen började jag känna lite lust att skriva igen. Inte såpass så jag skred till verket - nejnej! Det var så mycket annat som lockade. Jag broderade när jag hade ork och tittade på tv-serier och jag bara njöt av decembermörkret och advent och jul och så. Men lusten för skrivandet spirade i alla fall, och sen slog det ut i blom häromdan när jag fick ett mejl från en person som jag ser som en kär vän. Vi brukar aldrig ses numera, men vi mejlar då och då och rapporterar läget och småpratar och filosoferar. Hennes mejl kickade igång mig och idag skrev jag ett långt svar. Och sen har det kliat i fingrarna hela dan efter det! :) Så här sitter jag nu. 
Och under de här veckorna som skrivlusten har spirat, har jag funderat över om jag kanske skulle skriva lite mer personligt ibland. Det har jag ju gjort nån gång då och då, men inte så ofta. Men kanske skulle jag vilja skriva lite mer sånt här på bloggen? Det vore ju kul, å ena sidan. Men å andra sidan känner jag att jag gärna vill vara lite återhållsam med sånt. Typ som när folk frågar "Hur är det?" och man svarar det klassiska "Jomen det är bra, lite trött men annars finfint!". Det räcker så. 

Men å tredje sidan behöver jag ju inte vräka ur mig sånt som sjukdomar och privata, känsliga ämnen. Man kan ju vara personlig utan att bli privat, tänker jag. Och jag tänker att även om det är en del läsare på bloggen varje dag (även när jag inte är aktiv, jorå!) så har jag den ju mest som en receptbok för mig själv. Kanske kan den bli lite av en dagbok också? Inte en så väldigt ingående dagbok, men lite ändå åt dagbokshållet. Som när jag lägger upp saker på fb och insta - det är så himla roligt att gå tillbaka till och se bilderna och läsa och minnas "aah, JUST det, det var ju då som vi..." o s v. Kanske kan bloggen bli lite så, men med mer text än på fb och insta? 

Jag får prova mig fram. Så får det bli. Imorgon ska jag börja. 

Mycket sommar kvar

Det känns som det. Sommaren bara fortsätter och fortsätter :). Stundtals suckar jag över värmen och släpar med mig fläkten vart jag än går. Men många andra stunder är jag glad för värmen. Inte minst är ju kvällarna fantastiska! 
I fredags hade vi ett par gamla kära vänner över på kalas. Jag orkade inte ens laga mat (pga trötthet och lathet och värme) så de plockade med sig mat från restaurang på vägen hit. Och så spenderade vi hela kvällen i paviljongen, och det var lika roligt som alltid när vi ses :). 
Jag hade dukat väldigt modernt, på Corona-vis. Ett bord till mig och Andreas, ett eget till våra gäster. Och handsprit på båda borden! 

Igår hände det en annan sak som jag är glad över - min påg flyttade hem igen! *yay*
Han har bott inneboende hos en kompis i ett år, men nu inför sista året på gymnasiet flyttade han hem igen. Han har planer på att flytta iväg igen om ett år, till en stad väldigt långt bort från sin gamla mor (inte just för att komma ifrån mig hoppas jag, utan för att han vill ut i världen och plugga vidare :)). Så jag får passa på att njuta av hans närvaro nu ordentligt! Han har installerat sig i ett av gästrummen, och jag höll på att säga att ingen är gladare än jag. Men det hade varit lögn, för gladast av alla är nog Wilmer som inte vet till sig av lycka över att lillhusse är hemma igen. Wilmers favorit! Mammi är inte vatten värd mer. 

Jag har även fortsatt mina relationsövningar med Arga Snick-Ann. Det går framåt! Han försöker, och jag försöker också. Vi ska nog hitta varandra igen. 

Igår kom även Angelik-Ann och ville vara med och skapa relation. Angelik-Ann har på sig en fin liten väst för att om möjligt hindra tupparna från att kopulera med henne. Hon är alltför poppis. 

Idag började vi dagen med att åka till mamma en sväng. Hon var glad över besöket och när jag frågade om hon önskade sig nåt så stod ett par nya sommarskor högt upp på listan. Det är ju lite bekymmersamt nu i Corona-tider att ta med henne ut i affärer. Men jag lovade att gå och köpa skor åt henne och ta med nästa gång så hon får prova. Passar de inte så får vi väl lämna tillbaka och köpa nåt nytt...

När vi kom hem hann vi också sitta i hammocken lite. Alltså denna hammock... Vi har den på kullen bakom huset. På kvällen har vi solnedgången mitt framför oss när vi sitter där, och på dagen skuggas den av den stora lönnen som står bredvid. Och eftersom den är på en liten kulle så fläktar det skönt också. Wunderbar! Och en lika wunderbar utsikt, över hagar och åkrar och långt bort ser man landsvägen med bilarna som små prickar. Annars händer det absolut inget, om det inte råkar vara några kor som går förbi. Annars helt stilla. 

Kajsa ville också ha hammockshäng, i husses knä.

Vår lilla Bröli förresten, det yrvädret, den stollen. I torsdags åkte vi till veterinären med honom och han blev kastrerad. Nu går han med tratt och ser ännu stolligare ut än vanligt. Men han verkar trivas med den! Vi berömmer honom flitigt och säger att han är jättefin i tratt, och han suger åt sig av uppmärksamheten och verkar rätt så nöjd. Effekten av kastreringen kan ju dröja vad jag har förstått, hormoner finns ju kvar i kroppen ett tag även om det inte produceras nya. Men jag tycker faktiskt att han har ändrats en del redan nu. Han är liksom mildare. Inte så på tå hela tiden. Inte ledsen heller, som tur är, utan glad som vanligt men inte så hysterisk. Och han humpar inte de andra hundarna som han gjorde förut. Så vi får väl hoppas att det blir bra det här!

Lägg till bildtext

Och så en till sak som gjorde mig glad. En vän till mig gjorde en liten egen loppissida på facebook, där hon la ut saker hon inte behöver längre, till väldigt rimliga priser. Jag blev förtjust i några terrakottakrukor, och hon erbjöd sig t o m att köra hem dem till mig. Idag kom hon. Se så fina!! Älskar när de har patina och att det syns att de är använda. Och inte fick jag betala dem heller, trots hemkörning och allt. Tänk vilken snäll liten pärla! 

Dem ska jag fylla med de finaste blommor. Kanske inneväxter nu eftersom det faktiskt ändå blir höst och vinter framöver. Men till våren ska jag ha dem ute. 

Tupptämjardag

Jag skrev ju senast igår om lille Arga Snick-Ann. Mammis lille älsklingstupp. Och om vår lite ambivalenta relation - det är hat och kärlek om vartannat. 

Jag har tänkt ett tag att jag måste börja jobba på vår relation igen. Verkligen lägga in själ och hjärta! För jag VILL ju att han ska vara en snäll tuppis som kan vara kvar. Jag tänker att han är nog inte elak egentligen, han är bara lite frustrerad och vet inte riktigt hur han ska uttrycka sina små tuppkänslor. 

Så idag började jag. Jag lämnade hundarna inne så vi inte skulle ha en massa störningsmoment, jag och Snick-Ann. Jag tog med mig lite torrfoder för katter ut, det gillar han och det är så små och behändiga godisar som han kan svälja i ett nafs. 
Och så satte jag mig ute och ropade på honom. "TUPPIIIIIIII!" ropade jag, för det brukar jag kalla honom. Och då kom han rusande, som vanligt. När han såg att jag satt där vid utemöblerna så kom han in under bordet och kollade lite. 

Efter lite godis hoppade han upp på stolen bredvid mig. 

Och ett par godisar senare var han uppe på bordet. 

Sen kom även vår gammeltupp Estelle och gammelhönan Prill-Ann och ville ha godis. Jag kanske kan tämja alla på en gång? :)

Sen avbröt jag träningen för idag. Man ska inte göra för mycket på en gång. Snick-Ann satt och tittade besviket efter mig när jag gick in igen. Men han ska få längta efter sin mammi! Imorgon kör vi igen! :)


Jag har även haft besök av min påg idag. Han flyttade ju hemifrån för drygt ett år sen, och har bott med en kompis. Men nu, inför sista året på gymnasiet, så flyttar han hem igen för att kunna koncentrera sig bättre på betygen. Han har planer för högskolestudier och betygen är väl helt ok, men han vill ändå göra ett sista ryck nu. 
Och ingen är ju gladare än den här mamman, som får ha sin påg hos sig i ett år innan han flyger ut i världen och bosätter sig på främmande ort, långt från sin mor...:/
På lördag flyttar han hit. 

En ungersk blomkålssoppa

En ungersk blomkålssoppa. Det låter ju inte superupphetsande. 

Men den här ungerska blomkålssoppan är, om inte upphetsande så i a f väldigt, väldigt god och matig! Lättlagad dessutom. Och billig. 
Den heter Karfiolleves och tipset fick jag av dottern, som ibland skickar mig finfina tips på bra mat! När hon rekommenderade den här så tog jag för givet att den är god. Men när jag testade att laga den så var den faktiskt VÄLDIGT god, överraskande god!
Jag har som vanligt ändrat lite i proportionerna o s v, men såhär gör jag:

KARFIOLLEVES

1 gul lök
2-3 morötter
ett mellanstort blomkålshuvud
olivolja att steka i
3-4 tsk paprikapulver 
1-2 msk grönsaksfond (koncentrerad)
7 dl hett vatten
3 dl creme fraiche
1-2 msk vetemjöl
salt, grovmalen svartpeppar
färsk persilja att strö över

Hacka löken ganska fint. Skala och slanta morötterna. Fräs i olja tillsammans med paprikapulver i 3-4 minuter. Under tiden delar du blomkålshuvudet i små bitar. Lägg i blomkålen, häll på vatten och grönsaksfond, lägg på locket och låt puttra på medelvärme i en kvart ungefär. 

Under tiden vispar du ihop creme fraiche med vetemjöl. När det gått en kvart så tar du ca 1 dl av vätskan i grytan och vispar ihop med cremefraichen med mjölet i. Sen tillbaka ner i grytan, rör om och låt puttra utan lock i 3-4 minuter. Smaka av med salt och peppar. 

Ja, det var det hela! Strö över persiljan sen bara vid servering. Och servera gärna lite bröd och ost till dem som vill ha. 

Skrivlust och skrivkramp

 Jag är så sugen på att skriva. Har varit det länge nu, ja sen i vintras. Orden finns liksom där men kommer inte ut, i alla fall inte i skrift! Jag har ambitionen att blogga, men får liksom inte tummen ur. Jag går till och med omkring och fantiserar om att skriva en bok, men kommer liksom inte på DEN storyn. När jag var hos läkaren sist så fick jag träffa världens bästa läkare - en pensionerad herre (som jobbade lite ändå, uppenbarligen) som var väldigt bra och lyhörd och vi hade så mycket att prata om så mina sjukdomar hamnade lite i skymundan och det gillade jag. Men vi pratade bl a om böcker. Han berättade att han skrivit flera böcker, och han frågade mig om mitt skrivande (med tanke på vad jag jobbade med innan jag blev sjuk). Han frågade om jag inte har funderat på att skriva en bok jag med och jag sa att ja, jo...funderat har jag ju... Och han slog fast direkt att DET borde jag ju göra! Men det är ju det där med bristen på idé. Och det där med att jag tänker att det blir nog inte så bra ändå. Och en massa andra anledningar. 
Jag fick för ett tag sen äran att läsa igenom en bok som en väldigt kär vän skrivit, men som inte är utgiven (än). Jag har börjat, och den är så bra och jag hör hennes röst och jag blir gripen av storyn. Men den är svår att läsa eftersom min vän inte lever längre. Jag VILL läsa klart den, och jag SKA. Men i min egen takt... I alla fall, även det inspirerar mig till att skriva. Min vän sa många gånger att hon tyckte att jag ska skriva en bok. Det bidrar också till att jag vill ännu mer. 
Några personer har uppmuntrat mig att skriva en kokbok. Men DET blir det nog inte, herregud, nog för att jag gillar att laga mat och baka. Men jag är blott en glad amatör och har egentligen inte så mycket att lära någon annan i det ämnet. Nä, en skönlitterär bok i så fall. En feelgood-bok. Lättsmält chiclit. Så får det bli i så fall. Det är sånt jag gillar själv, och det är så jag skriver. 
Antagligen får jag aldrig tummen ur röven ändå och börjar. Men det är en kul sak att drömma om och fundera på :). 

Under tiden kan jag ju ha ett lite mer rimligt mål; att börja blogga regelbundet igen! Jag vet att det är bra för min hjärna och mitt sinne och dessutom gillar jag att läsa mina gamla blogginlägg, som en dagbok. Så jag gör väl försök att starta det igen och igen tills jag faktiskt kommer igång!

Det är ju full sommar fortfarande. Än är det sommar kvar, säger mor! :) Vi har haft en mer än härlig fyraveckors semester. Eller ja, Andreas har haft semester, jag har bara snikat mig med på ett hörn eftersom jag inte har någon egen :). 
Vi rivstartade med några sköna dagar vid sjön Gröcken i norra Värmland. Vårt stamställe dit vi alltid återvänder. Den lilla ön/udden med stuga utan el och rinnande vatten, men med vedeldad bastu, vedspis och utedass. Lugn och ro och bara vara, inte en människa i sikte om en inte åker in till ICA Indianen i Ekshärad för att proviantera. Eller till Torsby för att luncha och gå på loppis. Och det gjorde vi ju. Men övrig tid - väldigt, väldigt stillsamt. 
Nu har vi faktiskt bokat en hösthelg där också. Ska bli orimligt härligt!

Sista semesterveckan hade vi bokat en övernattning på närmare håll - bara en kvart hemifrån finns nämligen Norrqvarn, där det finns fina svampar och stubbar att bo i! Det här var vår stubbe:

Som i Trolltider! Och inuti var det verkligen jättemysigt:  

Enda tråkiga med den vistelsen var att folk verkligen inte kunde läsa eller respektera skylten utanför området, som tydligt sa att området bara är för de boende. På Norrqvarn finns restaurang och café och Göta kanal går förbi där, och de har "Barnens minikanal", så det är ju ett populärt utflyktsmål för barnfamiljer. Och såklart fattar jag att en kulle med stora stubbar och svampar med fönster och dörrar på ser jätteroligt ut för barnen! Men då borde kanske de vuxna ta sitt ansvar och säga att nej, dit kan vi inte gå för det är bara för dem som bor där. Men icke! Nej, här sprangs det runt vind för våg. Ett gäng typ 7-8-åringar var på väg in i vår stubbe när vi skulle gå ut, och blev väldigt häpna när vi sa att de inte fick gå in där. Några lekte på vår uteplats/altan... :/. 

Men förutom det - fantastiskt mysigt! :) De där svamparna och stubbarna hade jag planer på att sova över med barnen i när de fortfarande var barn på riktigt (inte bara MINA barn, utan småbarn). Men det blev inte av, av nån underlig anledning. Kanske ligger de för nära där vi bor. Man blir ju lite hemmablind och tror att man måste åka en bra bit för att uppleva nåt kul :). 

I alla fall, däremellan - mellan Gröcken och Norrqvarn - njöt vi av sommar och semester här hemma. Vi åkte på några dagsturer, men mest var vi bara väldigt nöjda med att vara hemma och göra vad vi ville. 

Såhär i efterhand kan jag tycka att vi kanske kunde haft några fler kvällar i hammocken. Varför hade vi inte det? För se så mysigt det är där uppe på vår kulle: 

Men å andra sidan är ju som sagt sommaren inte över än, så nog ska här hammockshängas fler gånger :). 

En som hängt efter mig (på gott och ont) hela sommaren är min lille tupp Arga Snick-Ann. Jag har berättat om honom på mina sociala medier.
Vår kärlek har gått upp och ner. Först var han ju väldigt mammig. Sen hamnade han i dåligt sällskap med en jättegrinig tupp och blev helt våldsam (mot mig!). Jag nackade den elaka och griniga tuppen, och då blev Arga Snick-Ann snäll igen. Han har följt mig överallt när jag är ute. Hänger jag tvätt så sitter han i trädet bredvid och tittar på mig och gal. Går jag omkring så springer han efter. Sitter jag vid utemöblerna så spatserar han omkring på bordet. 

Så fin med sin lilla roskam.. <3

På bordet för att umgås

Pratar med Bröli

Och han var snäll ett bra tag! Men så blev han våldsam igen när årets kycklingar kom ut och han fick för sig att han skulle försvara dem från mig. Då hackade han mig blodig några gånger. 
Men alltså...nu har han börjat skärpa sig. Han bryr sig inte så mycket om kycklingarna längre. Så han får leva ett tag till...

En kul sak som hände i början av maj var att vi fick hem en till hund. Det var ju inte direkt brist på hundar här hemma :D, men nu blev det så i alla fall. Snobben (japanese chin) behövde ett hem, och här fanns det plats och möjlighet. Så han kom hit, och blev kvar. 

Han är en liten pärla! Så snäll och vänlig och gudomligt söt. Och han hittade sin plats i flocken ganska så omgående. Första dagarna var Bröli hans livvakt mot Igge (som är snäll men också med ålderns rätt lite bestämd och sur). Om Igge morrade åt Snobben så ställde sig Bröli emellan och morrade åt Igge. INGEN fick vara taskig mot Brölis nye bror! 
De andra japaneserna verkade också tycka att det var helt rimligt och naturligt att det plötsligt dök upp en till. Men så älskar ju japaneser att vara i flock också. 
Se så fin vår japanesflock är nu! :)

Längst bak Kajsa. I mitten från vänster Wilmer, Bröli och Snobben. Längst fram Algot. 

Så. Omstart gjord (igen). Snälla skrivlust, håll i dig! 

Soliga bullar på en solig dag

Så himla härliga dagar nu! Solen skiner, alla blommor och växter bara skjuter iväg i raketfart. Jag vattnar varje kväll ute i trädgården. Allt är inte ens sått än men jag tar det lite allt eftersom. Det är ju några månader kvar av sommaren :).

Idag bakade jag bullar för första gången på länge! Solbullar blev det, eller solskensbullar som många kallar dem. Jag väljer solbullar, för de är ju som små gula solar.
Vet inte ens om jag bakat såna förut. Det har jag nog, men för väldigt länge sen.
Som vanligt plockade jag delar ur en massa andra recept på nätet och la till lite eget. Och det blev bra! :)

SOLBULLAR 24 st

50 g jäst
4 dl mjölk + 1 dl creme fraiche ihopvispat, rumsvarmt
1 dl strösocker
1 tsk salt
2-3 tsk malen kardemumma
150 g tärnat smör, rumsvarmt
ca 13 dl vetemjöl special

Fyllning:
4 dl vaniljkräm (man kan förstås koka egen och det är nog godast. Men idag tog jag vanlig marsankräm)

Pensling:
Smör
Strösocker

Smula jästen i bunken. Häll på mjölk- och cremefraicheblandningen och rör så jästen löser sig. I med socker, salt och kardemumma, rör igen. Sen kör jag i några deciliter av mjölet och låter maskinen gå medan jag stjälper i smörtärningarna. Sen på med mer mjöl tills degen blir lagom - absolut inte för hård, men inte heller för lös. Bara lite klibbig.
Låt maskinen gå tills degen släpper kanterna på bunken.
Pudra över lite mjöl och låt jäsa ca en timme.

Häll degen på mjölat bakbord och knåda bara lite grann. Dela degen i 24 delar och rulla varje del till en slät boll, lägg på bakplåt med bakplåtspapper. Låt jäsa under bakduk i minst 45 minuter.

Under tiden kan du vispa ihop vaniljkrämen och ställa i kylen så den stelnar. 


Fyll en sprits med vaniljkrämen. När bullarna jäst klart, tryck ett rejält hål i mitten på varje med tummen. Fyll med vaniljkräm.
Låt stå i ca 10-15 minuter till, medan ugnen blir varm - 250 grader ska den vara.

Grädda i mitten av ugnen i ca 5 minuter eller tills bullarna fått fin färg.

Låt svalna. Pensla sedan med smält smör och doppa i strösocker. 

Förspilld kvinnokraft

Jag är lite less. Läser och hör både här och där då och då om "förspilld kvinnokraft".
Då handlar det oftast om handarbete eller hushållsarbete eller så. Sånt som kvinnor av tradition gjort i alla tider men som nu ses som onödigt. Att sy, sticka, virka, brodera. Att mangla lakan och krusa örngottsband. Att sylta och safta, att väva mattor.

Det är förspilld kvinnokraft, sägs det av många.

Och jag blir så less. Det är inte så att jag tycker att just sånt där är sånt som kvinnor borde göra. Men jag tycker banne mig att det är sånt som både kvinnor och män KAN göra, och som inte är ett dugg förspillt!
Det är kreativt, det skadar ingen, det skapar trivsel och hemkänsla - det är t o m SUNT jämfört med allt färdigköpt!

Det är inte ett dugg förspillt. Det är väl investerade timmar och ork.

Däremot när folk (företrädesvis då MÄN) ställer till med våld och elände, då är det ingen som talar om förspilld mankraft. Män som beter sig som as kring en simpel fotbollsmatch som kräver enorma resurser av våra gemensamma tillgångar. Ingen snackar då om förspilld mankraft - för det är ju bara så det är! Män GÖR så (nej, inte alla män...*doh*). De dricker öl och skränar och slåss med varandra, och det är inget konstigt alls med att vi måste avsätta enorma samhällsresurser för att inte det ska urarta.
Eller män som gör än värre saker - trakasserar och våldför sig mot varandra och framför allt mot kvinnor. Det är bara så det är och det FÅR kosta, och sällan eller aldrig kallas det "förspilld mankraft". Trots tanken på allt gott som kunde komma ur om de männen istället kunde lägga sin energi och kraft på att brodera en tavla eller koka några liter sylt. Men förspillt kallas det inte. För det är ju bara så det är. Män GÖR så. Och det är måhända dumt, men inte någon förspilld kraft. I alla fall har jag aldrig hört någon kalla det för det.

Jag älskar mina broderier. Det är terapi för mig. Många hem pryds numera av mina alster. Sällan eller aldrig helt perfekta. Men de skapar stämning och väcker tankar, lockar fram skratt och eftertanke, kanske inspirerar någons kreativitet, väcker minnen. Jag har inte varit våldsam eller skadat någon medan jag broderat dem. 
Och jag stånkar gärna min egen korv och skulle gärna ysta min egen ost. Jag syltar och saftar, och jag önskar mig hett en egen örngottsbandskrusare, vad de nu heter egentligen. Jag skulle nästan ge min högra hand för att ha en egen mangel.
Och många ser det som onödigt.

Men nä, det ÄR inte onödigt, och absolut inte någon förspilld kvinnokraft. Våga inte påstå det. Inte så länge du inte i första hand pekar på allt skit som i huvudsak män ställer till med. 

En fisksoppa och en vårdag

Det var vinter igår. Snön låg i flera centimeter (!!!) på marken och det var minusgrader men ändå sol så det var en riktig sån där härlig vinterdag!
Jättehärlig för att vara vinter, alltså. Själv önskar jag ju att våren kunde komma nu (ja,  jag VET, det är februari och det är en vintermånad och våren ska inte komma än och yadayadayada, jag VET) så jag hoppas att gårdagen var det här årets vinter helt enkelt, och att våren är på gång nu.
Och det verkar ju faktiskt så! För idag hade snön smält bort nästan helt och solen sken (även idag) och fåglarna kvittrade och det var så skönt så skönt! Jag hängde till och med ut tvätt. Och hönsen var glada och ystra och ville nästan inte gå in igen.

Men igår, när det var vinter, så var det väldigt gott med soppa. Jag lagade nämligen en fisksoppa. Den kan man ju göra lite hur som helst, men såhär gjorde jag:


FISKSOPPA

ca 500 g lax (jag använde chumlax för jag har fortfarande inte hittat något negativt om den)
ca 400 g torsk
en bit kålrot, tärnad
en halv fänkål, hackad
2 små rödlökar, hackade
10-15 cm av det gröna på purjon, strimlat
1 stor vitlöksklyfta, hackad
1 liten röd paprika, hackad
fiskfond
2-3 dl creme fraiche
1 dl grädde
färsk dill, hackad
pressad citron efter smak
salt, svartpeppar

Tärna fisken, hacka/tärna/strimla alla grönsakerna.
Lägg grönsakerna i en gryta, fyll på med vatten så det precis täcker. Ha i lite fiskfond och koka upp. Låt puttra tills grönsakerna är nästan mjuka (kålroten tar längst tid).
Ha i creme fraiche, grädde, citron och dill, smaka av med salt och peppar. Sen kan du ha i fisken och låta sjuda lite i några minuter tills fisken är klar (det går fort).

Ja, sen är det klart! Toppa gärna med lite räkor, det gjorde vi. Och mer färsk dill, och lite mer citron.