Tappad ork och borttappad laddare

Min energi under vår och sommar har gått åt till en massa saker. Alltså den lilla energi som ens finns. Så typiskt att det finns så lite av den och så mycket som en borde göra, och framför allt skulle vilja göra!
Min mamma har flyttat och då gick all ork och lite till åt till det. Det är inte klokt vad mycket det blir kring en flytt fastän hon faktiskt inte hade alls så mycket saker som de flesta äldre har! Men det är allt runtomkring. Logistiken ska funka. Det är bara att göra det.
Och det gick ju, och nu trivs hon finfint, lilla mamma :).

Sen var det det där med min lilla pudel som sög en del must ur mig. Att hon inte finns längre är konstigt. Om jag ska se något positivt i det alls så är det att de två andra hundarna, Igge och Wilmer, har blivit bättre vänner efter det. Nu finns ingen pudelflicka att rivalisera över. En dag lekte de till och med, grabbarna, ute i trädgården! Har aldrig hänt förut. De jagade varandra och såg glada ut. Och en annan dag gick Wilmer och la sig bredvid Igge i sängen, och så sov de ihop en stund. Under kan ske!

Sen har jag också haft stor brist på kamera. Eller kamera har jag ju - men jag lyckades slarva bort batteriladdaren till den! Jag tycker mig ha letat i hela huset, men den kan ju vara var som helst eftersom jag ibland gör saker tvärtom mot vad jag ska. Den kan för all del ligga i frysen, eller underst i tvättkorgen, eller ute i förrådet eller ja, var som helst. Den kan även ligga på soptippen, vem vet. Borta är den i alla fall.
Så jag beställde mig en ny till slut. Jag låg en natt och kunde inte sova och då googlade jag fram en så kallad "universalladdare" (funkar till alla möjliga kamerabatterier) och klickade på "KÖP". Glad som en speleman gick jag från brevlådan två dagar senare (alltså de postade dan efter att jag beställt på natten, sen kom laddaren dagen efter det), med min alldeles nya laddare.
Men inte fullt lika glad var jag när jag testade den och den lyste BLÅTT hela tiden - den ska lysa rött när den laddar, och blått när det är klart stod det i instruktionen. Och inte blev batteriet det minsta laddat.
Så i måndags ringde jag stället jag köpt laddaren ifrån och frågade vad som var upp med det. En jättetrevlig karl (jag tror han hette Åge?..) tyckte att det lät konstigt och instruerade mig att prova med ett annat batteri, t ex ett mobilbatteri - bara för att se om det är laddaren det är fel på. Jag lovade att testa och så la jag på. Och testade - och *FJONG* så flög pyttesmå plastdelar och fjädrar, och hela laddaren var paj :(.
Jag ringde upp igen och berättade om min klåfingrighet, den här gången svarade någon som hette Henrik.
- Ajdå, sa Henrik lite bekymrat, men fortsatte sen:
- Men vet du, släng den där! Så skickar jag en ny åt dig!

Och jag, själaglad förstås, tackade med stora ord. Fast sen kom jag på att jag kanske lika gärna kan ta en som är anpassad till det batteri jag har. Och det lovade Henrik att skicka mig.
Det här var alltså typ strax innan 16 i måndags.
Igår gick jag och hämtade posten, och döm om min förvåning när det faktiskt ligger ett paket i lådan! Min laddare! :)

Alltså maken till trevlig service och snabb leverans! Så ska ni tjacka batterier eller laddare av nåt slag, så testa hos Batteriexperten tycker jag! Dem rekommenderar jag gladeligen!
(Och ok, jag kan tacka Postnord också för den ovanligt snabba leveransen - men de gör så många andra tokigheter så dem länkar jag inte till!)


Ja, så idag har jag glatt mig åt min nyuppväckta kamera. Jag gick ut för att fota, och då kan jag ju passa på att visa hur våra små kycklingar har vuxit :).
Kommer ni ihåg hur de såg ut då i typ maj?
Såhär: 

 Vilka pluttar va? För nu - nu är de ena stora bjässar. Åtminstone svarta, brahmorna. Men även de vita som är av rasen Sussex.


Det hände förresten en sorglig grej, eller nej, två sorgliga grejer.
Hönan Flick-Ann fick ju en fin liten kyckling som fick heta Pytt-Ann (se tidigare inlägg om det kliar i fingrarna av lust att veta mer om Pytt-Ann ;)). Till vår stora glädje såg vi när tiden gick, att Pytt-Ann faktiskt var en höna och vi jublade.
Men en morgon hörde jag ett himla liv från hönsgårn. Det var Flick-Ann som skrek. Inget ovanligt med det, hon skrek väldigt ofta vid den tiden eftersom hon var lite less på att gå mammaledig i kaninburen. Men den här gången skrek hon på ett annat vis. Helt förtvivlat.
Så jag gick ut och kollade, och såg då två kråkor lyfta från hönsgårn. Och när jag kom fram hittar jag Pytt-Ann, sönderhackad av kråkorna :(... Hon dog precis där och då.
Och stackars Flick-Ann hade sett alltihop. Pytt-Ann hade smitit från buren, jag hittade ett litet hål i nätet senare. Men Flick-Ann kom inte ut och hon kunde bara se på när kråkorna gav sig på hennes barn :(... Fy så hemskt!

Sen hade vi ju också tre av varje, Brahma och Sussex, alltså kycklingarna på bild. En av Sussexarna visade sig rätt tidigt vara en tupp. Och han fick nån knöl/bula vid ena ögat, som gjorde att han inte kunde öppna ögat ordentligt.
Men han var inte ledsen för det utan lika glad och yster som sina syskon. Men väldigt lätt att fånga, om man kom från rätt håll så han inte såg. Och det gjorde ju jag förstås och tog med honom in så han fick lite extra godsaker och blev väldigt mammig. Vi kallade honom, av naturliga skäl, för Ögat.
En morgon när jag var ute med dem så tänkte jag att stackars Ögat är nog lätt byte för rovdjur eftersom han bara ser på ena ögat. Jag tänkte att jag måste vara lite mer uppmärksam på honom.

Men det hann jag inte vara, för nästa gång jag kom ut så kom alla småtjejerna (jag kallar kycklingarna så, de kommer springande som skjutna ur en kanon när jag ropar "SMÅTJEJERNAAAA!" :)). Alla utom Ögat. Och de brukar ALLTID vara tillsammans, alla sex.
Så jag letade efter Ögat och ropade, men han kom inte.
Andreas kom ut och hjälpte mig att leta, och då hittade han honom...uppe på kullen, utan huvud. Kråkorna igen :(.

Ja, så sorgligt kan det bli att ha kycklingar.
Men de andra har klarat sig fint! Och nu ska ni få se hur stora de har blivit!

Kolla Stef-Ann!! Störst av alla. Helt solklart en tupp!

En Jenny/-i/-ie. Vi var övertygade om att de båda kvarvarande Sussexarna var hönor båda två. Men de senaste dagarna har den här olycksbådande nog börjat kraxa som tupparna gör innan de lär sig gala. Så nu heter den Benny istället. 

Johannas och Alberts brahma, som utan tvekan är en höna. Hildemor heter hon. Superfin! <3

Ja, och här då...den enda Jennyn kvar... Jag kan inte  bestämma mig för hur hennes namn ska stavas, jag gillar ju både Jenny, Jenni och Jennie. Så hon får nog heta Jennyie-Ann :). 

Och här - Tov-Ann och Stef-Ann. Tov-Ann är också en tupp. 

Fina va? :)
Hönsen njuter nu förstås, av vädret och att kunna vara ute så mycket. Nytt hönshus har de ju fått också! 

Nu när jag var ute så låg de och hade siesta i skuggan av äppelträden..

En annan bild som jag passar på att visa är mina självsådda prästkragar. Jag ÄLSKAR prästkragar och har i flera år tänkt så såna i trädgården, men aldrig kommit mig för.
Men i år kom de upp ändå - mellan plattorna :).

Och jag avslutar med en lite gullig bild på vår Igge Piggelin. Han fyller tio år i år. Det kan man ju inte tro, så pillemarisk som han ser ut :). 

 Gött att blogga igen! Jag hoppas att jag kommer igång nu när jag har kamera och allt.