Fredagsmiddag

På fredagkvällar vill man (jag) ju ofta ha något gott, lite festligare än blodpudding, hyfsat lättlagat.
Då har jag lösningen: Kycklingwok!
Det hade vi idag. Det här blir en jättestor gryta med kycklingwok, funkar att värma dagen efter till lunch.

Kycklingwok

Hacka två gula lökar och 2-3 vitlöksklyftor. Fräs i olja. När löken är lite mjuk, häll i en påse wokgrönsaker. Låt fräsa ihop ordentligt på hög värme så allt är varmt. Salta och peppra.
Under tiden skär du ett kilo kycklingfiléer i strimlor och fräser i olja så strimlorna blir genomstekta. Salta och peppra. Koka även lagom mycket äggnudlar.
Blanda ihop alltihopa i jättegrytan du fräst wokgrönsakerna i. Häll i några rejäla stänk vinäger, lite coloritsoya (för färgen), nån tesked eller två av röd currypasta, och så sweetchilisås på flaska efter smak.
Rör ihop ordentligt, smaka av och fyll på med det som fattas.
Klart! :)

Jag försöker länka till en bra fb-grupp.Det här är länken till receptsamlingen för "Vad lagar du till middag idag?"

Fredag!

Fredagar är min bästa dag. Då har man hela helgen framför sig.

Igår kväll tjyvstartade helgen när jag var på samkväm med kollegor på tidningen där jag varit ständig vikarie sen sju år tillbaka. Det är så himla rart, för jag är som sagt bara en simpel vikarie - men ändå blir jag alltid medbjuden på julfester och pysselkvällar och samkväm av olika slag. Ingen anar nog hur glad det gör mig. Jag kan inte alltid vara med, men bara att jag blir tillfrågad gör mig jätteglad! :)
Igår var jag i alla fall med. Vi hade haft en rar praktikant på tidningen, och nu skulle hon sluta. Därför samlades flickorna på redaktionen hemma hos en av dem för att äta räkmacka och umgås och prata sånt man liksom inte alltid hinner på arbetstid. Och då var jag medbjuden, och det var en himla kul kväll! :)

Men innan det hann jag och Andreas åka och handla, och då hände det en himla konstig grej som jag bara måste skriva om (och som jag bara var tvungen att berätta om på gårdagens samkväm, men äsch, om nån av er läser det här så får ni hoppa över det här stycket då! :)).
I alla fall, vi var och handlade, på "vårt" ICA i den lilla köpingen. Där vi alltid handlar. Där vi spenderar åtskilliga sköna tusenlappar varje månad.
På listan stod bland annat "rökt skinka på bit". Det har jag köpt förr i charken flera gånger. Vanlig rökt skinka, sån de skivar för smörgåspålägg, men jag vill ha den på bit. Nu skulle jag ha den till broccoligratäng.
Sist jag skulle ha det, sa tjejen i charken att "Egentligen säljer vi den inte på bit, men ok då...den här gången får du köpa den på bit då.". Och jag tänkte inte så mycket på det, konstigt tyckte jag väl att det var men ok, jag funderade inte över det.
Så igår när jag skulle ha det igen så gick jag till charken, tänkte att det kanske var nån annan där som inte visste om den där konstiga regeln.
Men nädå, det var samma tjej igen. Och då hände det här:

Jag: Jag skulle vilja ha en bit rökt skinka. Jag vet att du sa sist att ni inte säljer den på bit?..
Hon: Nej, precis. Vi har den bara skivad.
Jag (ser att skinkan ligger hel och fin där i charkdisken): Ok...men varför är det så?
Hon: Näe...näe, vi säljer den bara skivad.
Jag: Ok, jo jag vet det, men jag funderar på varför?
Hon:...tja...vi säljer den bara skivad.
Jag: Jo, jag hörde ju det. Men varför är det så?
Hon:.....jaa...jag vet inte...men vi säljer den bara skivad.
Jag: Jo, du sa ju det. Men jag funderade över anledningen - _varför_ säljer ni den bara skivad?
Hon:...nä..alltså..vi säljer den bara skivad?

Och alltså, hittills hade jag varit vänlig i tonen, väldigt pedagogisk och talat långsamt och stillsamt. Men nu blev jag rätt irriterad.

Jag: Men jag VET att ni bara säljer den skivad. Och jag kan köpa det, men jag skulle gärna vilja veta _varför_?...
Hon:..nämen..det bara är så. Vi säljer den bara skivad!
Jag: Men alltså, det finns alltså ingen anledning till det? Det vore ju enklare för er om jag köper en hel bit så ni slipper skiva den? Det måste ju bli billigare för er?
Hon: Jo...men vi säljer den bara skivad.

Och då blev jag jätteirriterad. Jag fattar om man som butik har regler och så. Det har jag största respekt för. Men om jag vill köpa skinka på bit och charkbruden står där och låter som en hackig skiva så blir jag jäkligt sur. Jag vill ha en anledning, men jag fick inte det, så jag blev jättesur.

Jag: Ok, men det är ett jäkligt bra sätt för er i så fall att få mig att börja handla i en annan affär! Jag handlar här för flera tusen varje månad men om du inte kan förklara för mig varför du inte kan skära upp en bit skinka till mig så får väl jag börja handla i en affär där man vill vara lite mer serviceminded!

Sen gick jag därifrån. Utan skinka.
Men jag kunde inte släppa det så jag letade reda på butikschefen och frågade honom istället varför de inte säljer skinkan på bit. Och han bara skrattade när jag berättade det som hänt.
- Såklart säljer vi skinkan på bit. Det finns ju ingen anledning till att vi inte skulle göra det? sa han.
Sen gick han och tog ett snack med tjejen i charken.

Så nästa gång jag handlar och den tjejen står i charken, tänker jag köpa en bit skinka vare sig jag behöver eller inte. Jag ska be henne skära upp en bit åt mig, och sen ska jag be om en bit till. Bara för att jag kan :).

För jag fattar inte - hur dum är man om man står och vägrar skära skinka när man jobbar i en chark? Och om hon nu _trodde_ att de inte sålde skinkan på bit - varför reflekterade hon inte över _varför_ de inte gjorde det? Varför ifrågasatte hon inte?

Men men - nu är jag nöjd. Och jag tänker fortsätta handla där. Tack vare den snälle butikschefen :).

Livet på landet

Livet på landet ger ofta en väldigt tydlig bild av liv och död. Djur föds och djur dör, och det blir liksom en vardag av det med.
Fast såpass mycket vardag har det inte blivit än att jag kan nacka mina höns/tuppar själv vid behov, så det överlät jag idag med varm hand till vår granne, nu när Korpungen till slut skulle till hönshimlen. Sorgligt förstås, såklart, för Korpisen var en snäll och kelig liten höna. Men ändå det mest barmhärtiga mot henne, så det kändes ändå bra.

Men så har det kommit nytt liv! I natt föddes det tre små lamm i lagårn. Jag och barnen var och tittade på dem idag. Tre små söta trillingar :). Det finns inget gulligare än ett lamm som säger "BÄ!" och viftar med sin lilla svans!

Tre små bebisar! :) Och en övervakande mor som ser till så Johanna inte gör hennes barn illa.

En av dem låg och sov först. Det är tröttsamt att komma till en ny värld!

Hur söt kan man bli??

Mmm, en spene?...

Den söta lilla glada rumpan som viftar när de äter :)

Ingen gosegris - ett goselamm :)

I lagårn finns också en liten kalv som går lös, med sin mamma. Jättenyfiken och glad!

Och hönsen börjar lägga ägg. Nu är det vår! :)

Gott och blandat

Jag är en ovanligt lyckligt lottad människa, det känner jag rätt ofta. Mest med tanke på vilken familj jag faktiskt har, det är helt sjukt hur fina de är...och det är sannerligen inget sånt fejsboktrams som det kan bli ibland. Mina barn och min sambo är mig så kära så jag knappt kan prata om det utan att bli tårögd, helt på riktigt.

Sen har jag ju annan nära familj, jag har vänner. Jag har mitt hem som gör att jag blir en gammal stugsittare innan 45 år fyllda, för jag vill inte åka iväg, bara vara hemma för mitt hem är det bästa stället att vara på.

Men så har jag också ett jobb. Eller jag har många jobb. Jobb som kräver att jag har självdisciplin och är kreativ och tar tag i saker. Något som jag ibland fejlar på, men som jag faktiskt blir bättre och bättre på.
Det bästa med mina jobb är att de dels är fantastiskt roliga - till stor del väljer jag själv när och hur och med vad jag ska jobba. Jag kan anpassa jobben efter varandra, och framförallt efter när och hur mina barn behöver mig. Och till viss del också efter hur jag själv mår och känner mig just för dagen - vilken fördel!!
Nackdelen är förstås det där då att det blir väldigt ojämn inkomst. Men det blir bättre, det med. Jag lär mig.

Idag har jag jobbat. Jag har ringt en massa samtal, pratat med folk, mejlat, skrivit lite. Och så har jag lekt - för ja, det är så det känns. Men hallå, jag fick ju en ny jättefin kamera när jag fyllde år, såklart måste jag lära mig funktionerna på den! Jag måste bli kompis med den, för den ska följa med mig på jobb ibland. Då gäller det att vi känner varandra.
Så den har jag lekt lite med idag.

Som när dottern kom in med det här ägget! Ett skrynkligt ägg. Ja, ägg som kommer från våra höns är inte sådär perfekta och jämna och lika stora och exakt lika i formen. De är lite sådär hipp som happ, ibland pyttesmå, ibland stora som två vanliga ägg. Ibland helt runda, ibland avlånga som en korv. Och ibland skrynkliga - som det här :).

Barnen har två studiedagar nu, idag och imorgon. Sonen är hos en kompis och sover över, men jag och dottern tog en tur till stan för att hjälpa min mamma med en grej. Sen slank vi in på Kyrkornas Secondhand, där jag fyndade gamla fina påskkort. Kanske kan man glädja någon i påsk med ett kort? :) Fina är de ju i alla fall! Gamla kort är finast!

Jag hann med att vila lite när jag bäddat rent i sängen på eftermiddagen. Sånt här tycker en del som jobbar hemifrån är lite jobbigt - just att man blandar ihop jobb och fritid. Men jag älskar det! Jag kan jobba jätteintensivt i ett par timmar, sen kan jag bädda sängen, sen jobba intensivt igen, sen sätta en bröddeg på jäsning, sen jobba igen, sen baka ut degen, sen jobba igen, sen slänga i en maskin tvätt, sen ta ut finfina limpor ur ugnen, sen ringa ett samtal innan jag svänger ihop middagen. Jajaja, prata om kvinnofällor den som vill, den här kvinnan har inte hamnat i nån fälla i alla fall - jag _trivs_ såhär, jag vill inte ha det på annat vis :) Dessutom har jag en sambo som ändå gör mer än jag i hushållet - eller rättare sagt, han gör de tråkiga sakerna. Han städar och skurar och han torkar rent i kylskåpet, och han klipper gräs och städar hos hönsen och drar ut spisen och städar bakom och tvättar bilar och torkar av köksluckor och sånt som jag aldrig skulle komma mig för. När jag lagar mat går han efter och plockar iordning så jag får göra det jag gillar bäst - att laga själva maten! Att diska och torka av köksbänkar efter mig är inget jag gillar. Men det fixar han :). Så nej, kvinnofällegnatet kan ni spara till nån annan om tanken ens dök upp.

På tal om matlagning så kom vår granne och hyresvärd hem från Indien häromdan. Med sig till mig hade han finfina kryddor! ÅH så roligt! Det var vaniljstänger, och så var det en ask med äkta saffran (enligt paketet, jag tror på paketet :)), och så var det två kryddpåsar - en som ska funka till fisk eller kyckling, och en som funkar till kött. Det här måste vi givetvis prova nån dag framöver! De doftade i alla fall gudomligt...

Andreas och Johanna städade hönshuset idag. Här har en del av gänget kommit in efter städningen, för att gå och lägga sig för kvällen. Det är ett evigt hallå varje kväll om vem som ska få sitta bredvid Tulle (tupp, han är till höger i bild). Hönorna kivas och kliver över varandra, och Tulle pratar med dem och försöker medla. Men sen när alla är på plats så sitter de och tittar på solnedgången innan de somnar. Sött! :)

En skön söndag

Andreas försvann iväg med nån birdnördkompis för skådning i morse, men jag fluffade mina kuddar och kröp lite djupare ner under täcket när han pussat hejdå. Är det söndag så är det! Och sovmorgnar är min bästa gren, så jag förspiller inte ett tillfälle till det.

Framåt lunchtid började jag laga mat. Tanken var burgundisk köttgryta. Men när vi handlade i fredags så hittade jag en fin bit fransyska i fulkorgen. Perfekt - förutom att det egentligen var en för liten bit.
Men man tager vad man haver, tänkte jag käckt. Och så köpte jag lite kryddig korv och ett paket bacon som jag hade med i grytan idag. Plus lök, vitlök, gul och röd paprika, morotsslantar, rödvin, tomatpuré, fond...ja, det var nog allt? Det fick koka så köttet var helt mört. Det blev en finfin gryta :). Åts med kokt potatis och en sallad. Och räckte till och blev även två matlådor!

Förresten, det här med tulpaner. Jag älskar ju tulpaner. Andreas har fattat det, och varje vecka hela året har han kommit hem med nya tulpaner till mig, i regnbågens alla färger snart.

Men den här veckan kom det inga tulpaner. Av nån anledning. Så jag köpte en bukett till honom igår. Rosa och vita, den färgen tycker ju jag...eller jag menar HAN om. :)

Ny familjemedlem

En vän hörde av sig för ett par veckor sedan. Visste jag möjligtvis någon som kunde ta hand om en kattunge, 8-10 månader, som behövde ett hem? Familjen (inte min väns familj, utan en annan familj) som hade den hade tagit den kanske lite väl mycket utan eftertanke när den var liten, men familjens schäfer ville helst av allt bara sluka kissemissen i ett enda stycke så kissemissen fick bo antingen på toaletten, eller ute i kylan i smällkalla vintern.
Sedan hade familjen flyttat, och bestämde sig för att inte ta med kissen. Dock åkte de dit och gav den mat ibland, sa de, medan de samtidigt hoppades på att hitta ett nytt hem åt den.
- Hon är så kelig, och hon är så pytteliten i växten och så fin! garanterade min vän.

Och alltså, när man gillar djur och har många djur så får man ofta såna här förfrågningar. Det är katter som behöver nytt hem, hundar som behöver omplaceras av olika anledningar, hästar som ska avlivas nästa dag om ingen tar den under sina vingar.
Och jag lider med varenda litet djur, men inser också att jag inte kan ta hand om alla världens djur bara för det.
Och katter hade vi ju tre redan, så även om det den här gången var en röst inom mig som tyckte att jag skulle hämta hem kissen, så sa jag nej. Jag berättade om kissen för Andreas, och han sa också som jag - nej. Men jag tyckte det såg ut som att han i hjärtat skrek "JAAA!"
Och den där rösten inom mig, den tystnade inte. Och vännen smsade igen - visste jag verkligen ingen? Kissen är så otroligt kelig och blir nästan manisk med sitt gosande när man kommer dit.

Jag pratade med Andreas igen. "Vi åker dit och hämtar hem den" sa han. Och jag tänkte (för att stilla mitt sunda förnuft) att ja, vi måste förstås hämta hem kissen, men vi kan ju alltid försöka hitta ett _riktigt_ hem åt den. Sen.

Kissen var borta när vi kom dit, men vi hittade den i en lada. Hon kom fram och kelade, och vi tog henne och åkte. Hon var så rädd i bilen så hon bajsade på sig i buren.
Och vi kom hem, och allt var nytt, och många nya djur, och lilla kissemissen visste varken ut eller in. Men hon var nyfiken, och bara på några dagar blev hon så hemma som hon nånsin kunde bli.

Nu bor hon här, och hon är vår lillkisse. Det är så hon kallas, "Lillkissen", även om vi bestämt att hon heter Lis-Ann (eftersom vår förra katt hette Lilly-Ann, och eftersom lillkissen är så lik Andreas föräldrars förra katt som hette Misan). Eller egentligen heter hon Elisabeth, men då blir ju Lis-Ann förkortning och...ja. Det är komplicerat det där med namn på katter i det här huset :).

När hon kom upptäckte jag att hennes ena örsnibb, kanske sista centimetern längst ut, var alldeles hård och torr. Jag började misstänka att hon förfrusit den, och mycket riktigt - efter några dagar till tappade hon den. Efter ytterligare några dagar tappade hon även halva andra örat. Stackars lilla kissen, så ont hon måste ha haft när hon förfrös sina pyttesmå öron..:(....

Men nu fryser hon aldrig mer. Och hetsätningen hon höll på med första dagarna i tron att det var sista måltiden varje gång, den har hon lagt av med. Hon vet att det kommer ny mat hela tiden. Och hon leker med Maj-Lis, och hon kelar hysteriskt varje gång man pratar med henne, och hon spinner så högt hon bara kan om man ens petar på henne. Hon är en glad katt nu! :) Vår lilla Lis-Ann.

(här har ena örat gått av, andra är bara lite viket på toppen)

(En bild från idag när hon låg här på fönsterbrädan bredvid mig när jag satt vid datorn)

*GÄSP*

Nä nu blommar löken!

Ja, det gör den faktiskt :). Överallt finns små söta minipåskliljor och krokusar och pärlhyacint att köpa.
Och när jag klev in på handelsträdgården idag så möttes jag av ett hav av penséer! Dessa fantastiska små blommor, så söta och fina och så sjukt billiga (jag betalade 7 kronor styck men de brukar ju bli ännu billigare framöver).
Jag vill egentligen ha dem inne, men då måste jag vänja dem lite sakta vid värmen. Jag får se om jag har tålamod till det, annars får de stå ute.

Planteras i krukor ska de i alla fall, kanske idag, eller också imorgon.

Snabbmat.

Jag har tänkt mycket på det där med snabbmat. Visst är det gott ibland med en pizza eller kebabrulle, eller det kan t o m vara gott med en McDonaldsburgare nån gång..(...eller..?...nja, eller jo, men kanske inget jag längtar efter.).
I alla fall. Ibland unnar man sig ju sånt.
Men snabbmat är ju inte så värst nyttigt. Man vet inte vad det är i. Man vet inte hur det är tillagat, vad det är för hygien i köket (även om jag inte är av den klökmagade sorten men ändå). Och det är dyrt! Det var dit jag ville komma egentligen. För jag tänkte på det häromveckan - att ibland hittar man ju nån finfin köttbit i affären, t ex en fin, färsk, svensk oxfilé. Och kilopriset närmar sig 300 pix, och man tänker att "Njaaaa, det är ju faktiskt lite väl dyrt!". Och så struntar man i det och köper någon billigare bit av kon eller av en gris istället. För vad skulle det kostat till vår familj? Kanske 150-200 pix för köttet? Och säg en femtilapp för tillbehör (potatisgratäng och grönsaker eller vad man nu tänkt sig till). Men ok, vi säger att det går på 250 pix inalles, en riktig finmiddag för hela familjen.

Det tycker man (jag) är dyrt. Det är sällan jag/vi unnar mig/oss det.

Men när man är sugen på pizza, så kan man lätt säga "Äh, vi drar och köper pizza istället va?". Och så åker man dit. Pizzorna kostar 70-90 pix styck, men vi säger 70 för att inte räkna för högt. Fyra gånger sjutti, det blir 280. Plus dryck - ofta dricker vi helst vatten, men någon kanske tar en cola eller öl. Säg en tjuga till. Det blir - trehundra!! Och då tänker man inte så mycket på det, hur dyrt det faktiskt är. Och man tänker inte på hur många hundra gånger godare det hade varit med oxfilén....

Fast oxfilé är förstås ingen snabbmat, oftast. Den kräver åtminstone lite finess. Men det är det värt, tycker jag.

Idag gjorde jag däremot snabbmat - en enkel pastarätt med räkor, spenat, vitlök och grädde, och en stänk pressad citron. Smakar av med salt, rosépeppar samt en gnutta socker. Vansinnigt gott, och vääääldigt billigt jämfört med pizza ;) Och tar kortare tid än att åka och hämta pizzan.

Lantlollan har vaknat ur vinteridet!

Ja, för nu är det vår! :) Hurra! Äntligen, det är verkligen inte en dag för tidigt! Och jag är verkligen inte den som brukar gnälla över vädret, men sista veckorna har jag nästan gett upp hoppet och tänkt att det är lika bra att lägga sig ner och om inte dö så i alla fall svimma av ett tag. Men nu så..

Igår hade vi vårt första söderväggshäng. En av vårens höjdare..

Vi tog ut romåcola och öl och DrPepper (don efter person) och lite skivad finkorv. Och sen njööööt vi - en hel del för att det var fredag, men mest för att det var vår tror jag :).



Och Johanna hämtade Korpisen, a k a Korpungen, a k a Viv. Vår fina svarta höna som är sjuk och ska åka till hönshimlen i helgen, förmodligen...:(... Men hon är inte ledsen för sin sjukdom, hon njöt också av vårsolen och av lite kel, men mest kanske av majsen hon fick att snaska på.

Nu hoppas jag att jag ska hålla bloggandet vid liv också :). Jag vet inte om det är någon annan som bryr sig, men JAG bryr mig, och det är så himla roligt att läsa tillbaka och se vad man gjort. Så för min egen skull ska jag försöka hänga i. Vi får se hur det går ;).

En riktig surpris

Ja, alltså en överraskning, "surprise" fast med redigt svenskt uttal - surrpriiis...
Det är vad jag väntar nu.
Det är nämligen så att lantlollan ska fylla jämnt. Inte 20, inte 30 och inte 50, men nåt annat.
På önskelistan stod för ett par år sen "En griffon". En sån här:



Ja, mest på skoj, herregud, en griffon kostar typ 14-15000. Men Andreas bara "Jaadå, klart du ska få en griffon när du fyller förti."
Men så hittade jag ju min lilla mopsgris för ett år sen och föll handlöst och blev så kär, lagom till min födelsedag, så då köpte han den istället åt mig.
Dessvärre blev ju inte mopsgrisens liv så långt :(...men ändå kommer hon alltid att vara den finaste födelsedagspresent jag nånsin fått.

Nåväl, då har jag ju förbrukat griffonkortet kände jag. Så när frågan har kommit upp, "Vad önskar du dig nu då, till din födelsedag?" så har kamera varit det enda jag kommit på. En riktigt bra och fin systemkamera. Fast det fattar jag ju också är dyrt, så jag har önskat mig bidrag till en.

Men så frågar en gammal kollega idag på facebook - "Hallå, nån som vill tjacka kamera?" och visar värsta fina kameran som bara får lovord i alla recensioner. Han hade köpt den för att fota med på sin fritid (han är fotograf så han fotar även på jobbet, men då med värstingkameror) men sen insett att han inte har nån fritid, så den är knappt använd och har bara legat och skräpat. Och det är två objektiv och den är enligt uppgift finfin och ganska liten i storleken (lätt att ha med sig).
Sån här:


Och ja, efter lite prat så blev jag lite sugen på den. Och så kom Andreas hem och jag pekade - titta, en sån vill jag köpa sen. Och då tyckte han att jag skulle säga att jag köper den. Så f d kollegan kommer att skicka den med paket imorgon. På måndag kommer den, jag testar den och om den är bra så ger jag den till Andreas som får slå in den i ett paket.
Sen ska jag göra mitt bästa för att få en minneslucka och glömma bort den. För när jag fyller år om några veckor så...*tadaaa* - då får jag ett paket :).

Jag känner mig som ett barn innan julafton. Nääääär är det min födelsedag?? Nääääär får jag paket?? Jag vill ha NU!