I alla fall. Ibland unnar man sig ju sånt.
Men snabbmat är ju inte så värst nyttigt. Man vet inte vad det är i. Man vet inte hur det är tillagat, vad det är för hygien i köket (även om jag inte är av den klökmagade sorten men ändå). Och det är dyrt! Det var dit jag ville komma egentligen. För jag tänkte på det häromveckan - att ibland hittar man ju nån finfin köttbit i affären, t ex en fin, färsk, svensk oxfilé. Och kilopriset närmar sig 300 pix, och man tänker att "Njaaaa, det är ju faktiskt lite väl dyrt!". Och så struntar man i det och köper någon billigare bit av kon eller av en gris istället. För vad skulle det kostat till vår familj? Kanske 150-200 pix för köttet? Och säg en femtilapp för tillbehör (potatisgratäng och grönsaker eller vad man nu tänkt sig till). Men ok, vi säger att det går på 250 pix inalles, en riktig finmiddag för hela familjen.
Det tycker man (jag) är dyrt. Det är sällan jag/vi unnar mig/oss det.
Men när man är sugen på pizza, så kan man lätt säga "Äh, vi drar och köper pizza istället va?". Och så åker man dit. Pizzorna kostar 70-90 pix styck, men vi säger 70 för att inte räkna för högt. Fyra gånger sjutti, det blir 280. Plus dryck - ofta dricker vi helst vatten, men någon kanske tar en cola eller öl. Säg en tjuga till. Det blir - trehundra!! Och då tänker man inte så mycket på det, hur dyrt det faktiskt är. Och man tänker inte på hur många hundra gånger godare det hade varit med oxfilén....
Fast oxfilé är förstås ingen snabbmat, oftast. Den kräver åtminstone lite finess. Men det är det värt, tycker jag.
Idag gjorde jag däremot snabbmat - en enkel pastarätt med räkor, spenat, vitlök och grädde, och en stänk pressad citron. Smakar av med salt, rosépeppar samt en gnutta socker. Vansinnigt gott, och vääääldigt billigt jämfört med pizza ;) Och tar kortare tid än att åka och hämta pizzan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar