Lantlollabloggen: Ny familjemedlem

En vän hörde av sig för ett par veckor sedan. Visste jag möjligtvis någon som kunde ta hand om en kattunge, 8-10 månader, som behövde ett hem? Familjen (inte min väns familj, utan en annan familj) som hade den hade tagit den kanske lite väl mycket utan eftertanke när den var liten, men familjens schäfer ville helst av allt bara sluka kissemissen i ett enda stycke så kissemissen fick bo antingen på toaletten, eller ute i kylan i smällkalla vintern.
Sedan hade familjen flyttat, och bestämde sig för att inte ta med kissen. Dock åkte de dit och gav den mat ibland, sa de, medan de samtidigt hoppades på att hitta ett nytt hem åt den.
- Hon är så kelig, och hon är så pytteliten i växten och så fin! garanterade min vän.

Och alltså, när man gillar djur och har många djur så får man ofta såna här förfrågningar. Det är katter som behöver nytt hem, hundar som behöver omplaceras av olika anledningar, hästar som ska avlivas nästa dag om ingen tar den under sina vingar.
Och jag lider med varenda litet djur, men inser också att jag inte kan ta hand om alla världens djur bara för det.
Och katter hade vi ju tre redan, så även om det den här gången var en röst inom mig som tyckte att jag skulle hämta hem kissen, så sa jag nej. Jag berättade om kissen för Andreas, och han sa också som jag - nej. Men jag tyckte det såg ut som att han i hjärtat skrek "JAAA!"
Och den där rösten inom mig, den tystnade inte. Och vännen smsade igen - visste jag verkligen ingen? Kissen är så otroligt kelig och blir nästan manisk med sitt gosande när man kommer dit.

Jag pratade med Andreas igen. "Vi åker dit och hämtar hem den" sa han. Och jag tänkte (för att stilla mitt sunda förnuft) att ja, vi måste förstås hämta hem kissen, men vi kan ju alltid försöka hitta ett _riktigt_ hem åt den. Sen.

Kissen var borta när vi kom dit, men vi hittade den i en lada. Hon kom fram och kelade, och vi tog henne och åkte. Hon var så rädd i bilen så hon bajsade på sig i buren.
Och vi kom hem, och allt var nytt, och många nya djur, och lilla kissemissen visste varken ut eller in. Men hon var nyfiken, och bara på några dagar blev hon så hemma som hon nånsin kunde bli.

Nu bor hon här, och hon är vår lillkisse. Det är så hon kallas, "Lillkissen", även om vi bestämt att hon heter Lis-Ann (eftersom vår förra katt hette Lilly-Ann, och eftersom lillkissen är så lik Andreas föräldrars förra katt som hette Misan). Eller egentligen heter hon Elisabeth, men då blir ju Lis-Ann förkortning och...ja. Det är komplicerat det där med namn på katter i det här huset :).

När hon kom upptäckte jag att hennes ena örsnibb, kanske sista centimetern längst ut, var alldeles hård och torr. Jag började misstänka att hon förfrusit den, och mycket riktigt - efter några dagar till tappade hon den. Efter ytterligare några dagar tappade hon även halva andra örat. Stackars lilla kissen, så ont hon måste ha haft när hon förfrös sina pyttesmå öron..:(....

Men nu fryser hon aldrig mer. Och hetsätningen hon höll på med första dagarna i tron att det var sista måltiden varje gång, den har hon lagt av med. Hon vet att det kommer ny mat hela tiden. Och hon leker med Maj-Lis, och hon kelar hysteriskt varje gång man pratar med henne, och hon spinner så högt hon bara kan om man ens petar på henne. Hon är en glad katt nu! :) Vår lilla Lis-Ann.