Jag tänkte göra en favorit i repris

till middag idag - nämligen pulled pork i pitabröd.
Men väldigt sent igår kväll upptäckte jag att jag hade glömt att lägga köttet i marinad nu igen. Så jag la ner projektet innan jag ens påbörjat det och ändrade dagens meny till egengjorda grillade hamburgare (som ju är en annan favorit i repris).
Sist orkade jag inte baka egna hamburgerbröd, och det orkade jag inte den här gången heller. Men brödet kvittade faktiskt, det var hamburgerbiffarna som fick all uppmärksamhet - SÅ satans goda är de!
Såhär görs de:

Nötfärs (från KRAV-ko, som bodde hela sitt liv på samma gård som vi - föddes här och dog här)
Salt
Svartpeppar

Det var allt! :) Men vilken smak.....

Jämför gärna med t ex Scans frysta hamburgare, innehållsförteckningen där. Såhär står det på Scans hemsida: "Svenskt nötkött, vatten, potatis, potatismjöl, potatisflingor, druvsocker, animaliskt protein av nöt, salt, kryddor, kryddextrakt".
Undrar vad det där "animaliskt protein av nöt" är för nåt?... Och de där potatisflingorna förhöjer ju kanske inte direkt smaken. Jag gillar Scan annars, men nog blir det godast hemmagjort. 

Gammalt och nytt

Det här med heminredning...alltså, jag gillar att göra fint hemma. Men vad som är fint är ju vääääääldigt mycket en smaksak :). Och jag är inte typen som gillar att bo i en heminredningstidning.

Vårt hem är allt annat än en heminredningstidning. Men nästan varenda grej har en historia. Det finns en förklaring till varför just den grejen finns där. Sen om det inte alltid matchar och passar så himla bra, det är en annan sak ;). 

Jag ska visa ett par grejer som jag gillar extra mycket här hemma just nu. 

Brickan på vardagsrumsbordet. Själva brickan köpte jag på Jysk av alla ställen. Det var när jag låg på sjukhus i vintras. Det var bara nån vecka efter att jag fått min stroke. Andreas och barnen (inklusive Albert) kom och hälsade på, och vi drog iväg från avdelningen som jag var less på och åkte och käkade pizza. Sen en tur till Jysk, för jag hade ett presentkort dit. Då köpte jag bl a den här brickan.
De två färgglada ljuslyktorna fick jag av Petter i julklapp ett år. Det fanns även en turkos, men den har spruckit och slängts. Den tredje, en Orrefors-ljuslykta, fick jag också av Petter. De hade loppis på skolan, och med sina surt förvärvade små slantar hade han köpt den här lyktan till sin gamla mor <3. Min påg.....

Hjärtat vet jag faktiskt inte var det kommer ifrån. Tändsticksasken har jag fått av mina barn. Och vasen är ett loppisfynd. Grenarna i är äppelkvistar från vår trädgård :). 

Under har jag förresten en virkad duk, som ni ser. Den hängde med i någon auktionslåda som jag köpte. Fin, tycker jag! Virkad duk är tantigt, säger många. Men jag är ju tant, så det passar. 

Mitt cementägg!
Höns är ju mig väldigt kära. Det här ägget köpte jag på en rolig och fin liten butik som heter Hilda Matilda, som finns här i närheten. De gör jättefina cementgjutningar själva, plus en massa annat roligt, både gammalt och nytt.
Det här ägget har man gjort decoupage på, i form av en tupp som ser ut som vår förra tupp, Tulle.
Krukan i bakgrunden gillar jag också, och tycker att den passar ihop med ägget. Krukan köpte jag på Estenbergaboden i Gullspång en gång. Den butiken var fantastisk, men har tyvärr lagt ner nu.

Duken under är från en auktionslåda. Ingen i familjen gillar den, förutom jag :). Jag tycker att den är så ful så den blir fin. 

Här syns duken lite bättre. Fulsnygg, tycker jag som sagt. FUL, säger familjen. Men jag bestämmer.

Pelargoner!! Åh, jag älskar pelargoner. Egentligen mest Mårbackapelargon, men den här vita var så fin så den fick följa med hem från Granngården häromsistens.
Krukan ser ut att vara från 1800-talets mitt, men den har jag köpt för kanske 15 år sen på ICA Maxi i Kristinehamn :). 

Och så min lilla pudel. Min gapstare. Hon älskar att ligga på pläden på soffans ryggstöd och titta på sin mammi när mammi sitter vid datorn.
Och sofforna! Helt vanliga IKEAs Eketorp, men åh så jag älskar dem!

Ja, det var lite glimtar från vårt hem. Ingen heminredningsbutik, som sagt - men det bästa stället på jorden för mig!

Rektorns kycklingpasta

Vi har ett par goda vänner som vi umgås mycket med. När man kommer dit blir man förutom ett väldans trevligt sällskap, bjuden på himlans god mat.

En gång för många år sen lagade pappa P i familjen en väldigt god kycklingpasta. Den blev genast en favorit, och den har jag lagat många gånger sen dess. Den är helt hans eget påhitt, och eftersom han på den tiden jobbade som rektor och heter Hallén i efternamn så skrev jag "Rektor Halléns kycklingpasta" i min receptbok när jag skrev ner receptet då för många år sen :).

Det här är en rätt som är sådär SJUKT god, och som verkligen ALLA gillar! Alla som jag har bjudit har i alla fall tyckt att den var fantastisk. Och den passar både som lite festligare vardagsrätt, eller som bjudmat på kalas.

Men först gjorde jag en sallad. Isbergssallad, kruksallad, gurka, tomat, purjolök och fetaost. Finhackat ska det vara, anser jag.
Och så på (jag blandar inte ens ihop vinägretten i en skål först, bara häller ingredienserna över salladen och rör sen om noga): Olivolja, äppelcidervinäger, grovmalen svartpeppar, lite socker och så flingsalt. Enkelt, men så gott!

Och kycklingpastan då? Jo, såhär:

Rektor Halléns kycklingpasta (till 5 hungriga personer, men det blev en stor matlåda också..)

5 kycklingfiléer
1 gul lök
2 burkar passerad tomat

2 förp Creme Bonjour vitlök
3 dl rödvin

1 dl grädde

salt, peppar, rosmarin, basilika, dragon och socker efter smak

riven ost

Skär varje filé i 3-4 bitar. Bryn runt om i lite smör, så det får lite färg men inte blir färdigt i mitten. Det gör inget om det syns lite rosa på vissa ställen. Salta, lägg i en ugnsform.
Hacka löken och fräs i lite olja så den blir mjuk. Häll i den passerade tomaten, och rör sedan ner Creme Bonjour vitlök. Fyll på med vinet och grädden, och krydda så det smakar bra och mustigt.
Låt såsen småputtra ett tag så smakerna får sätta sig ordentligt.
Häll sedan såsen över kycklingfiléerna. Strö den rivna osten över, och ställ in i  ugnen, 225 grader i 20-30 minuter (så osten får fin färg, håll koll).
Under tiden kokar du pastan. Sen är det bara att servera!
Testa, jag lovar att det blir poppis :)

Sköna maj, välkommen!

Sköna maj kom med snö och rusk. Inte hemma hos oss, dock - men i många andra delar av landet.
Här vaknade jag till solsken, men ingen direkt värme. "Det är ingen värme i skuggan", som en bekant till mig alltid sa.

Andreas kom hem framåt morgonkvisten, efter att ha varit borta hela natten. Nej nej, inte springer han på krogen inte - han springer i skogen! Eller jag vet inte om det var så mycket skog just i nattas. Men det var nån fågel som skulle skådas i Västmanland nånstans, och det skulle tydligen göras nattetid.
Men han kom hem vid nio, påstod att han inte alls var trött, och däckade sen, ljudligt snarkande, i sängen :).
Jag gick upp men gick och la mig igen vid tolv. Klockan var nästan två när jag vaknade igen, och då sov Andreas fortfarande.

Men sen blev det aktivitet! Vi åkte och veckohandlade, och sen åkte vi på vårmarknaden i Mariestad. Jag köpte inte så värst mycket. Marknadsnougat till min lille påg som han ska få till fredagsgodis imorgon, och så kunde vi inte motstå doften från alla donutsvagnar.
Så det blev fika när vi kom hem! Ute, för då hade det blivit en aning varmare. 

Middagen blev fantastiskt fin. Vi grillade igen, den här gången fläskytterfilé som jag lagt i marinad innan vi åkte på marknad.
Till det en potatissallad som är grymt god. Receptet hittar du HÄR. Det finns ju färskpotatis i affären nu (utrikisk men ändå), det använde jag till salladen.
Och så lite persiljesmör som var över från förra grillningen. Och så äta utomhus...åh så härligt! :)

Räkmacka med extra allt

Valborgsmässoafton...
Men vi orkade inte ta oss till någon eld. 
Istället blev vi kvar hemma. På matsedeln stod "Korvgryta" vilket kanske tyder på taskig planering - hur festligt är det med en korvgryta på självaste valborgsmässoafton?
Nej, istället gjorde vi räkmackor. Räkmackor deluxe. Räkmackor med extra allt. 

För nu är det så att när man gör räkmackor så ska man ta i. Det ska vara godaste tekakorna, mycket majonnäs, och det ska vara generöst med fina räkor! Det ska vara överdrivet mycket räkor. Och så finaste äggen (våra egna) och fräsch citron förstås, och sallad, och gurka. Och så öser man över dill! Då blir det gott. 

En bit kassler

låg och drällde i kylskåpet. På veckomatsedeln stod "Kasslergratäng".
Jag hade nån bra tanke där när jag skrev det, men jag minns inte vad det var.

Så jag fick hitta på igen :).
Jag är ju förtjust i ananas i mat. Kassler med ananas må vara väldigt åttital, men det är jädrarimig gott! Så det utgick jag ifrån. 
Sen gillar ju inte Andreas ananas i mat så värst, så det tog jag hänsyn till. Tomat gillar han däremot, så fram med några tomater också.
I ett annat hörn av kylskåpet hittade jag en ensam liten bit med Kvibille ädelost, efter en ostbricka i helgen. Den fick också hänga med. Och så den där slatten med det gröna på en purjo. 

En form smordes, kasslern skars i skivor, tomaten likaså. Ananasen var redan skivad, i burk. Purjon hackades.
Sen varvade jag kassler, tomat och ananas i formen lite snyggt. Purjon strödde jag över, likaså osten som jag smulade.
Sen vispade jag ihop grädde med chilisås, ett par teskedar sambal oelek, salt och peppar, och hällde över hela härligheten. 

Råris var gott till, och ärtorna satt som en smäck :). 

Sällskapssjuka

Som de flesta vet nu vid det här laget så har vi åtta små kycklingar i en kaninbur i köket just nu. Vi försökte ju kläcka fram en massa isbar-ägg, men bara två överlevde - Kristina och Mary-Ann.
Sen köpte jag två isbarkycklingar till, plus fyra brahmakycklingar.

Och vilka små personligheter! De två köpta isbarkycklingarna (de är svarta nu men kommer att bli grå) är flaxiga och blyga men nyfikna. Riktiga dramaqueens - de skriker i högan sky om man lyfter upp dem. Den ena av dem är så himla liten och har litet huvud och lång hals så den ser ut som en miniatyrstruts. Greta heter hon. Den andra har inget namn än.

Brahmorna är stora och ulliga - i alla fall tre av dem. Den fjärde är också ullig, men liten. Väger lättare än en fjäder. Birgit är en av de stora, och Tjocksmock (en väldigt tjock liten kyckling) är en annan. Den tredje, gigantiskt stor, har jag inget namn på än.

Men de två "hemmakläckta", Kristina och Mary-Ann - vilka små gosegrisar!! Mary-Ann var lite emlig när hon var nyfödd. Henne fick jag hjälpa lite ur ägget och värma upp i bhn för att hon skulle vakna till liv. Men nu har hon växt till sig.
Men Kristina...ja jösses. Hon var bara dygnet gammal när hon stod och hoppade jämfota i buren för att kunna se över kanten vad jag gjorde vid spisen. Nyfiken i en strut! Och än idag räcker det med att man går förbi buren så SPRINGER hon fram och ska hälsa. Gärna bli kliad lite på halsen. Och allra, allra helst få komma ut ur buren och få springa fritt på bordet eller så. Det är livet, tycker Kristina!
Mary-Ann hänger med syrran och är också lite sällskapssjuk. Såhär ser det ut när man öppnar buren: 

Just det - Kristina och Mary-Ann framme direkt. 

Och man får passa sig, för de är flygiga de små liven! Och nedanför buren väntar ett hav av hundar och katter. Matte får vara med lite. 

Kristina gör ett dödsföraktande flax upp på burkanten. Tur att matte tog emot...
Den gula som tittar på är Tjocksmock.

Att tysta ner är kanske det enda?

Igår skrev jag om rasism, homofobi och annat vansinne.

Jag tänkte mer på det sen, och även på diskussioner jag haft med vänner om det. Och om åsikter jag läst och hört.
Det sägs ofta att lösningen på folks rasistiska (och nu använder jag bara rasismen som exempel, all annan liknande galenskap går att inserta för den som vill, istället för rasism) åsikter är en dialog.
Det är viktigt att man ger sd en möjlighet till dialog, säger man till exempel. 

Och jo, ja, kanske. När det t ex gäller unga sd-sympatisörer, och då pratar jag t ex högstadieungdomar, då tror jag stenhårt på dialog och framför allt ifrågasättande. "Varför tycker du så?", "Vad har du för källa på det?", "Hur tänker du nu, förklara lite mer?". En schysst dialog, men där man är tydlig med sina egna åsikter och framför allt ställer ungen till svars för hans/hennes. Åsikter får man ha, man SKA ha åsikter, men då ska man också ha på fötterna ordentligt. Källkritik är viktigt, det ska man vara tydlig med.

Men de vuxna, helt förtappade? De som redan bestämt sig. De som grundar det beslutet på "fakta" från Avpixlat och Fria tider. Det är dem jag tänker på. Och då tänker jag att ibland kanske dialog inte är vägen? Ibland kanske man, i alla fall som enskild individ, måste ta till annat?
Jag tänker att ibland kanske det ändå är läge att inte alls "föra dialog". Att helt enkelt vägra besvara, vägra befatta sig. Att tiga ihjäl galna åsikter. Att inte ge de personerna ännu en arena att kräkas ut sina åsikter på. Eventuellt nöja sig med att ge en kort och koncist kommentar som visar var man själv står, och sen sätta punkt.
Jag vill inte ha såna åsikter i mitt hem. Jag vill inte ha dem på min facebook-logg. Jag vill inte ha dem i kommentarer på min blogg, och jag vill inte ha dem nån annanstans heller, i min närhet där jag kan sätta stopp.

För en dialog lär inte ändra de personernas inställning. De får bara tillfredsställelse av att än en gång ha fått utlopp för sitt hat, sin ilska, sina aggressioner. Jag vill inte bjuda dem på det.

Det handlar inte om att jag inte tål åsikter som inte överensstämmer med mina. Det jag inte tål är fördomsfulla åsikter. Och jag tål inte korttänkthet, och inte åsikter som förminskar andra p g a deras ursprung eller sexualitet.
Lika lite som jag vill ha en pedofil, våldtäktsman eller djurplågare som orerar över sin sjuka läggning i mitt hem, på min fb-logg, i min blogg, lika lite vill jag ha en rasist eller homofob som gör det. Vissa saker ÄR bara fel, och jag tänker inte bjuda någon på tillfredsställelsen att få ännu ett tillfälle att vädra sina unkna värderingar.

Jag stänger av då. En handflata i ansiktet får de. "Talk to the hand, because the face ain´t listening". Jag sätter en munkavle, jag stänger av ljudet. Så får de sitta där och se dumma ut när munnen rör sig men inget hörs. 

Tråkigaste görat ever...

Det tristaste i matlagningsväg som man kan göra är nog att steka pannkakor.
Trots det gjorde jag det idag, i mitt anletes svett. Många pannkakor blev det... För dels ville jag stå där när min påg kom hem från skolan och att han skulle mötas av pannkaksoset redan i hallen och bli glad. För pannkakor är bland det bästa han vet!
Så blev det, och han tuggade i sig några till mellanmål.

Men så skulle jag ju ha en massa pannkakor till middagen också. För här skulle vankas crepes! Och det skulle vara med köttfärsfyllning. Såhär gjorde jag:

Crepes med köttfärsfyllning

12-14 pannkakor
1 kg nötfärs
1 stor gul lök
2 stor morötter
2 msk tomatpuré
en skvätt äppelcidervinäger
..och sen kryddor efter smak. Jag hade i Colmans senapspulver, paprikapulver, chiliflakes, salt, svartpeppar, worcestershiresås, japansk soya och lite socker.

Riven ost
Hacka lök fint och riv morötterna grovt. Fräs i lite olja så de blir mjuka. Tillsätt färsen, bryn den. Krydda.

Lägg en sträng med köttfärs på varje pannkaka, rulla ihop och lägg med skarven nedåt i en ugnsform, tätt ihop. Strö över osten, och så in i ugnen 225 grader i en kvart eller tills osten fått fin färg.
Servera med sallad och en klick creme fraiche.

Offerkoftor som stör mig

Överallt finns de, de berömda "Jag är inte rasist, men...". "Jag är inte homofob, men...". Ja, ni fattar. Folk som har åsikter som de inte tänkt igenom så noga, men som ändå rapar ur sig dem i tid och otid fastän de fattar att det är helt sjuka åsikter, men ändå måste de liksom få ur sig dem på nåt vis så därför lägger de till det där "Jag är inte blablabla, men...".
Ofta (inte alltid) är det samma personer som kommer med märkligheter som det himla genomtänkta "Man får ju inte ens diskutera invandring och flyktingpolitik längre!!". Dramatiskt och självömkande drar de sin offerkofta hårt omkring sig. 

Till dem vill jag säga: Hallå? Vem säger att man inte får det? Jag diskuterar det jätteofta och har aldrig blivit hindrad, någonsin. Jag får mothugg, det får jag (oftast av "Jag är inte rasist, men..."-personer). Men det är ju inte detsamma som att jag inte FÅR diskutera. Jag får diskutera precis hur mycket jag vill, och det får alla andra också, oavsett åsikt. Kanske inte i alla forum och på alla arenor, men det är det ju ingen som får. Oavsett åsikt.

Men har man rasistiska åsikter (eller åsikter som man själv kanske tycker är jättekäcka men som andra kan uppfatta som rasistiska, eller homofoba eller liknande avarter), då får man faktiskt räkna med att inte stå oemotsagd. Man får räkna med mothugg, man får räkna med att folk ser på dig som vore du en idiot. För det kanske du är.
För så enkelt är det, att resonerar du som en rasist eller homofob eller allmän idiot, då får du räkna med att folk SER dig som en rasist eller homofob eller idiot och att de säger det. Det är bara att tugga i sig!
Det betyder ju inte att du inte FÅR säga alla de där sakerna. Bring it on bara! Kräks ur dig hur mycket dumheter du vill!
Men räkna inte med att jag ska vara tyst.