En tid för eftertanke

Jag känner att jag börjar gilla hösten mer och mer. Alla färgerna, och att det blir mörkt och man kan tända ljus och göra mysigt inne...ja, jag tycker om det.
För mig har hösten i många många år varit en tid för eftertanke och funderingar. En lite jobbig tid på många sätt, men ändå trygg på något sätt. Och sorglig. Men sorgligt är ju ofta också fint.

En av anledningarna till vemod är november. I november, igår för exakt 23 år sen, hände en svår och jobbig grej.

Jag gick första året på gymnasiet. Det var mycket nytt. Många nya människor.
Men på fritiden var jag mest som vanligt med min bästa kompis Monica. Just den sommaren, sista sommarlovet innan gymnasiet (för min del, Monica var ett år äldre än jag), hade hon och jag varit med våra hundar på läger ända uppe i Kiruna. En resa som gjort oss ännu tajtare och mer nära varandra.
Monica var en tramsemaja. Precis som jag. Men vi kunde också vara allvarliga, prata om sånt som man inte pratade med så många andra om. Vi älskade båda hundar, det var det viktigaste för oss. Jag hade min Nixon, min finaste lille vän, en cavalier king Charles spaniel. Monica hade våren innan fått sin drömhund, Questa, en beardedcollie. Monica hade stora planer för Questa.

Den 11 november -89 var en lördag. Monica kom hem till mig, vi hade bestämt oss för att ha en filmkväll. Vi åt godis och flamsade, bredde ut oss i min säng och fastnade framför en dramaserie i två delar. "Baby M" tror jag att den hette, och handlade om...ja, det var nog om en bebis som blev kidnappad på något vis. Jag minns faktiskt inte exakt.
I alla fall, vi tyckte att det var jättespännande, och vi kunde knappt vänta till helgen efter för då skulle andra delen sändas. Vi skulle ses hos mig då igen, bestämde vi. Ibland hade vi svårt att ses på veckorna, vi gick på olika skolor och Monica hade dessutom ganska lång resväg varje dag. Men vi ringde nästan varje dag.

Veckan gick, och på torsdagen ringde Monica. Några andra kompisar som vi båda kände skulle åka och titta på nån fotbollscup, eller om det var innebandycup, några mil hemifrån, på lördagen. Monica ville hänga med.
- Men...lördag? Då är det ju Baby M! sa jag.
- Jo, jag vet! Men vi kanske kan spela in? Kan vi inte åka på cupen ändå? Det vore så himla roligt..., bad Monica.
Men jag kände inte alls för att åka på cup. Däremot tyckte jag att hon kunde åka, för visst kunde vi spela in BabyM och titta en annan gång. Såklart ville jag inte hindra min fina kompis från att åka.
- Men blir du inte ledsen då? frågade Monica.
Men det försäkrade jag henne, att det blir jag inte.

Hon ringde en gång till på fredagen och bönade och bad om att jag skulle följa med. Men jag kände verkligen inte för det, så jag sa att jag hoppades att hon skulle få jätteroligt, så kunde vi höras på söndagen istället. Hon sa nåt som vi båda skrattade åt, sen la vi på.

På lördagkvällen spelade jag in Baby M, men jag tittade inte på det - det skulle ju jag och Monica göra sen!

Så kom söndagen. Det var min lillasysters födelsedag. Hon fick en hund i present - min ena hund hade fått valpar med Nixon, och en av dem blev min lillasysters egen. Stor glädje!
Till lunch hade mamma lagat ciderkotletter. Allt det här är glasklart i mitt minne. Jag minns hur jag tar för mig av maten, och ska precis börja äta när telefonen ringer. Jag suckar - det är ju ALLTID så att telefonen ringer precis när man satt sig för att äta. Men jag går och svarar.
Det är min äldsta syster.
- Hur är det? frågar hon.
- Det är bra, hur är det själv? säger jag.
- Du har inte hört då?..., säger hon.
- Nej, vadå? säger jag.
- Om Monica?.., säger hon.
Och då får jag nån slags fruktansvärd föraning om att nåt är väldigt fel. Fruktansvärt fel. Jag får blackout i huvudet.
- Vilken Monica? Jag känner ingen Monica, säger jag.
- Jo, Monica, säger min syster, och så säger hon Monicas efternamn.
- Jaha, vad är det med henne? frågar jag.
- Hon är död.

Jag har nån slags minne av att vi pratar helt kort, hon berättar som hastigast vad som hänt, och jag lägger på. Jag går ut i köket.
- Monica är död, säger jag till min familj.
Jag gråter inte, jag är helt förlamad känslomässigt. Jag går bara förbi dem alla, upp på mitt rum.
Sen är det som att jag minns lite klipp. Rätt vad det är ligger jag på köksgolvet och skriker ut min gråt. I klippet efter ligger jag i min säng, mamma sitter på sängkanten och stryker mig över pannan.
I klippet därefter går jag runt, runt i mitt rum, tårarna rinner och rinner men det känns ändå inte som att jag gråter. Sen minns jag att mamma ger mig en tablett att sova på.

Hur olyckan gick till är det olika bud om. Det blev aldrig riktigt uppklarat. Men det var på hemvägen från cupen, på natten. Monica var trött och skulle sova, men påminde först alla om att ta på sig bilbältet. Hon själv hade förstås sitt på.
Men hon tyckte att det var obekvämt med bältet som skavde mot halsen, så hon satte bältet under armen istället.
När hon sov blev det en frontalkrock. Inte i speciellt hög hastighet, vad jag förstår. Alla andra inblandade fick bara blåmärken på sin höjd.
Men Monicas bälte gjorde så hon fick hela trycket på magen. Hon var vaken och klar när ambulansen kom, verkade inte speciellt skadad. Men på sjukhuset dog hon.

Det finns så mycket att berätta. Både om tiden efter. Om begravningen, om hennes fina, fina familj som jag kom att tycka om så mycket och som jag kom så nära med tiden. Om Questa. Och en massa annat. Om sorgen och ilskan och tomheten.
Men det räcker såhär just nu.
Jag ville bara berätta för er om en fantastisk tjej som jag kände.

Upp och ner, ner och upp

Det är konstigt att när man liksom skulle kunna tro att man skulle vara jätteledsen så är man inte det. Sorgsen nånstans i hjärtat, förstås, men ändå tycks världen ljusare på nåt sätt. Kanske för att man inser att ens små bekymmer inte är något att hänga upp sig på, kanske?...

Gårdagen var tung, däremot. Ledsamheter och tråkiga besked i stort och smått hela dan.

Men idag - idag har det varit roligt mest hela tiden :). Roligt sms på morgonen, följt av ett positivt och bra mejl om en grej som kan bli riktigt riktigt bra. Sen en glad pojke som jag skjutsade till skolan. Sen positivt besked om ett reportage som jag ser fram emot att göra. Sen ett positivt telefonsamtal. Roliga jobbgrejer, jag fick lära mig nytt. Sen en glad pojke som jag hämtade från skolan.
Ja, så har det fortsatt :).
Och på mitt köksbord har jag fått nya tulpaner häromdan. De röda höll i sig en vecka - sen fick jag de här:

Polkagrisfärgade! :)

Ikväll är vi ensamma, jag och Andreas. P åkte till pappa över helgen eftersom pappa varit bortrest under veckan (som egentligen var pappavecka). J är i Göteborg med sin klass, ska hämtas i natt från bussen. Så under kvällen har vi roat oss med Dallas, och med god mat - ajuste, det tipset måste jag ge er! Vi åt smördegsinbakad kycklingfilé med ädelostsås och en sallad. Åååh så gott, det var verkligen en höjdare!
Gör såhär:

Tina kycklingfiléer, lägg i en form, salta och peppra. In i ugnen på 200 grader tills de är klara (tar nån halvtimme eller nåt). Ta ut, låt svalna lite.
Sen tar man smördegsplattor, jag tog sån på rulle. Skär till en lagom bit som funkar att slå in en filé i. Lägg i filén, bred på Creme Bonjour med blåmögelost, gör ett paket och tryck till skarvarna. Så lägger du paketen i en form, penslar med ägg och strör över sesamfrön. In i ugnen igen, 200 grader i 20 minuter (eller tills de har fin färg).

Ädelostsåsen gör du såhär: koka upp en liten burk creme fraiche under omrörning. Se upp så det inte blir bränt. Häll i 2 dl matlagningsgrädde (jag tog drygt 1 dl vispgrädde, resten mjölk). Smula i en sån där Kvibille ädelost, vispa tills det löst sig. Salta, peppra, klart!
Såsen är ingen smalmat :), dock LCHF om man gillar sånt, och så satans god! "Jag känner för att slicka tallriken!" utbrast Andreas efter att ha ätit upp :).

Till detta förstås en stor, fräsch sallad. Jag hade med tomat, gurka, sallad, färska champinjoner och strimlad rödlök.

Testa, det var verkligen något vi kommer att göra igen :).

Även en lantlolla har åsikter

Jag vaknar till nyheten att SD har gjort bort sig (igen).
Det handlar förstås om mobilinspelningen som var aktuell innan senaste valet. Ah, läs, se och lyssna här:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-toppens-attack-skit-i-den-lilla-horan/


På sin fb-sida skrev Erik Almqvist (som f ö har setts som Åkessons "kronprins") i nattas en lång, tårdrypande förklaring som givetvis gick ut på att det är hemskt synd om honom som blir så orättvist utpekad, för han minns ju ingenting av det där. Han skriver vidare "Det man bör förstå i sammanhanget är att detta hände för 2,5 år sedan, en tidigt morgon efter krogen när vi har ett flertal personer på oss som hetsar och kallar oss rasister och ger sig på oss fysiskt."

Käre Erik: Om du tycker att det är jobbigt att bli kallad rasist, så kommer här ett tips: Svara då inte med att kalla personen för blattejävel! Ett tips från mig till dig, i all vänlighet.


Men det man ser och hör på filmen gör mig inte så värst chockad. Det är inte som att jag trillar av stolen av häpnad.
Men jag blir förbannad. Egentligen inte så mycket för det som sägs och görs på filmen, som för lögnen efteråt.
Alltså, om nu Erik Almqvist och hans partikamrater tycker att det är en helt ok grej att kalla folk för "blattejävel" eller att säga "hora" till en ensam, okänd tjej - eller att för den delen attackera en person tre mot en. Jamen fine! Det är deras åsikt, och hur korkad den än må vara så har de all rätt att ha den åsikten.
MEN STÅ FÖR DET DÅ!! Sitt inte sen och klipp ihop en egen version av det som hände, och stå inte framför en kamera och en journalist och säg att du inte har sagt så för "jag är inte en sån person". Gör inte det! Säg då istället, "Jamen jag tycker att det är ett helt ok beteende. Jag tycker att det är ROLIGT att göra sådär ibland!" För det är ju vad de säger på mobilinspelningen. Att det är roligt!

Så håll inte på och för folk bakom ljuset med nåt tjusigt snack om att man ska rensa i partiet och att era åsikter inte alls är rasistiska eller främlingsfientliga. Stå upp för er åsikt, säg som ni tycker! Så får vi se sen om det blir några tio procent.

Som att inte kunna prata

Just nu har jag väldigt mycket tankar som..inte snurrar runt, men liksom trängs i huvet på mig.
Och som att jag förväntas vara ledsen och gråtig och prata som bara den om det som håller på att hända, men så är jag inte det (gråtig) och så vill jag inte det (prata). Det handlar inte om mig och inte ens om någon nära, men någon som jag ändå "känt" i över 10 år. Det är oerhört tragiskt och hemskt, men just nu känns det som att....nu är det såhär. Det är som ett lugn i det, hur känslokallt det än kan låta.

Ikväll ska jag i alla fall iväg och göra något som jag aldrig gjort förut. Jag vet inte om jag kommer att gilla det, om jag kommer att gråta eller skratta eller nåt alls, och jag vill inte berätta om det än mer än såhär lite kryptiskt :). Men det ska bli kul och spännande att se vad det blir av det! Kanske berättar jag sen. Kanske.


Ja, så otydlig och ospecifik kan man vara ibland när man bloggar. Så är det med det.

En lördagsfavorit

för mig är auktioner. Jag kan sitta där en hel dag, jag behöver inte ens köpa nåt - det är bara kul att se när andra fyndar och kanske hojta då och då på nåt för skojs skull :).

Idag åkte jag och min mamma på auktion. Det var kul, det var roligt, det var en bra auktion, och kul att umgås med lilla mammi en stund!

Hem kom jag med fyra adventsljusstakar. Fiffigt, för jag stod just häromdan och tittade på Clas Ohlsons och funderade över om jag verkligen ska kosta på mig att köpa adventsljusstakar. Jag har bara såna där stjärnor sen förut men önskade mig adventsljusstakar. Men jag blev lite snål och tänkte att det är ju faktiskt inte helt nödvändigt.
Men idag var det faktiskt nödvändigt - för fyra fina adventsljusstakar för en hundring kan man ju inte motstå! :)

En sån här:

(i metall, jättefin och lite gammeldags)

 

 

En sån här:



(i trä, såna där fula, plastiga manschetter - som tur är går de ju att ta bort :))

 

 

Två såna här:

(måste byta ut nåt ljus, de gick inte att tända...)

 

 

 

Jag är lite allergisk mot såna där plastiga manschetter, men jag ska sätta dit små fina rosetter eller så, vi får se - kanske gör jag fina manschetter själv.

 

Det var dagens fynd, det :). Jag var även sugen på en servis och ett jättefint litet bord. Men servisen blev dyr och jag insåg att jag inte har någon plats för bordet så det blev inget. 

 

 







Det regnar katter och hundar

som engelsmännen säger. Det har det gjort hela dan. Och min stackars lille P hade vandringsdag i skolan. Ryggsäcken var packad med kalla mammastekta pannkakor med sylt, och en termos med varm choklad. Glad i hågen hoppade han ur bilen när vi kom till skolan.
På eftermiddagen när jag hämtade honom, hoppade en dyngsur och genomkall pojke in i bilen. Det hade regnat på dem exakt hela dan och de hade vandrat sex kilometer, stackarna...:/
Men en kall och frusen pojke råder man snabbt bot på genom att tända en brasa i kakelugnen i sovrummet, plockar fram rena och torra kläder, sätter raggsockar på fötterna, virar in pågen i en pläd och kokar en stor kopp varm choklad åt honom :).
Så låg vi där i sängen och pratade, och så kom dottern också hem, och hundarna ville också värma sig vid kakelugnen. Casper satt rak i ryggen och tittade drömskt in i elden. Åh vilken fin och stämningsfylld bild, tänkte jag och plockade fram kameran och *KLICK*....och så visar det sig att blixten är på och dessutom vänder Casper sig så han sitter i profil.
Bilden blev ju VÄLDIGT stämningsfylld. Not.

Konst i arla morgonstund

I morse var jag och P lite stressade när jag skulle skjutsa honom till skolan. Men när vi kom ut i bilen så såg vi....inget. Det hade isat igen på vindrutan totalt, och det var så hårt så det gick inte att ens skrapa ett litet hål i.
Så jag och P fick sitta och glo på vindrutan i några minuter medan bilen stod på tomgång, helt miljöovänligt. Men vackert var det ju! Som riktig konst! :)

Och så kommer han hem

min darling. Efter att ha jobbat hela dan. Och med sig har han åt mig
1. nässpray (hej, jag heter Lantlollan och är Otrivinist och jag höll på att kvävas av nästäppa)
och
2. en bukett blommor. Tulipaner! <3

Åh vilken kinky!

Ja, det utbrast jag tidigare i eftermiddags när jag och dottern rotade i garderoberna i hallen, och jag hittade en låda som jag fyndat på auktion i somras. Den innehöll lite julgrejer, och jag hittade en ljusslinga från 70-talet som jag glömt bort att jag ens ropat in. De små blommorna i slinga lyste så fint i regnbågens alla färger när jag testade, och jag gick genast i barndom - liknande ljusslingor hade vi hemma, och jag minns känslan när hela huset var nystädat med gemensamma krafter inför jul, och vi hade pyntat och det lyste så fint från ljusslingorna....åh!

Men inte är det så värst stilrent med 70-talsljusslingor. Och kanske är jag lite trött idag, eller så var det nåt annat, men i alla fall blandade jag ihop orden. Det jag tänkte säga var "Åh vilken kitschig!"...

Men LITE kinky är den allt där den hänger på kakelugnen just nu :D

Lite bloggpaus

Ja, det har ni väl märkt, om det är någon som tittar in här ibland (och det är det, det ser jag ju i statistiken :)).

Men det har liksom varit så mycket. Många tankar som inte går att skriva om på en öppen blogg alltid. Tro mig, jag har försökt, jag skrev t ex ett långt inlägg om något som ändrade mitt liv för länge sen. Men insåg sen att det är alldeles för privat, alldeles för...mitt. Så det blev inget. Kanske gör jag ett nytt försök nån dag, för det jag ville berätta förtjänar att berättas! Men jag måste göra det på ett annat sätt.

Men så har det också hänt andra saker. Inte i min exakta närhet, men med människor jag faktiskt känt i över tio år. Jättejobbiga, fruktansvärt tragiska saker, som liksom suger musten ur mig stundtals. Fastän jag liksom inte ens är i det. Inte ens i den omedelbara närheten. Och bara det kan ge mig dåligt samvete - här sitter jag, i mitt rara liv, och mår dåligt. Men hallå, det är inte JAG som ska må dåligt! Jag känner mig gnällig när jag gör det. Medan fina, fina människor tvingas leva mitt i den sjuka, brutala verkligheten.

Men det händer roliga saker också. Mina barn verkar må bra. Det börjar röra sig så smått igen på jobbfronten. Det är snart jul!!(och mina barn ska vara hemma hos mammi på julaftonen :)). Och jag har tusen pysselidéer. Och Andreas visar gång på gång vilken klippa han är. Och...ja, livet är faktiskt väldigt bra för mig just nu. Oförskämt bra. Även om jag inte är mitt gladaste.

Förresten, dagens middagstips: Torsk med tomat och lök i ugn.

 

 

 

Till kvällens middag (som även skulle räcka till lunch imorgon) gjorde jag såhär:

Smörjde en form. Skar tre lökar i strimlor. Fyra tomater i skivor. Tinade två torskblock.

Sen varvade jag lök, tomat och fisk (i den ordningen, avslutade med tomat och lök) i en form. För varje lager fisk saltade och pepprade jag.

Avslutade med hackad dill och några rejäla klickar smör :) (Det behöver inte bli onyttigt för det om man inte vill, smöret rinner ju liksom ner på botten och blir en sky som man väljer själv om man äter eller ej).

In i ugnen, 200 grader, ca 45 minuter.

Under tiden skalar man potatis och kokar. Och så gör man en god, kall sås. Idag tog jag gräddfil, majonnäs, bostongurka, tomatpuré, och kryddade med salt och svartpeppar.

Till det hela bjöds gröna ärtor :).

 

En finfin och enkel middag! Rekommenderas.