Som att inte kunna prata

Just nu har jag väldigt mycket tankar som..inte snurrar runt, men liksom trängs i huvet på mig.
Och som att jag förväntas vara ledsen och gråtig och prata som bara den om det som håller på att hända, men så är jag inte det (gråtig) och så vill jag inte det (prata). Det handlar inte om mig och inte ens om någon nära, men någon som jag ändå "känt" i över 10 år. Det är oerhört tragiskt och hemskt, men just nu känns det som att....nu är det såhär. Det är som ett lugn i det, hur känslokallt det än kan låta.

Ikväll ska jag i alla fall iväg och göra något som jag aldrig gjort förut. Jag vet inte om jag kommer att gilla det, om jag kommer att gråta eller skratta eller nåt alls, och jag vill inte berätta om det än mer än såhär lite kryptiskt :). Men det ska bli kul och spännande att se vad det blir av det! Kanske berättar jag sen. Kanske.


Ja, så otydlig och ospecifik kan man vara ibland när man bloggar. Så är det med det.