En tid för eftertanke

Jag känner att jag börjar gilla hösten mer och mer. Alla färgerna, och att det blir mörkt och man kan tända ljus och göra mysigt inne...ja, jag tycker om det.
För mig har hösten i många många år varit en tid för eftertanke och funderingar. En lite jobbig tid på många sätt, men ändå trygg på något sätt. Och sorglig. Men sorgligt är ju ofta också fint.

En av anledningarna till vemod är november. I november, igår för exakt 23 år sen, hände en svår och jobbig grej.

Jag gick första året på gymnasiet. Det var mycket nytt. Många nya människor.
Men på fritiden var jag mest som vanligt med min bästa kompis Monica. Just den sommaren, sista sommarlovet innan gymnasiet (för min del, Monica var ett år äldre än jag), hade hon och jag varit med våra hundar på läger ända uppe i Kiruna. En resa som gjort oss ännu tajtare och mer nära varandra.
Monica var en tramsemaja. Precis som jag. Men vi kunde också vara allvarliga, prata om sånt som man inte pratade med så många andra om. Vi älskade båda hundar, det var det viktigaste för oss. Jag hade min Nixon, min finaste lille vän, en cavalier king Charles spaniel. Monica hade våren innan fått sin drömhund, Questa, en beardedcollie. Monica hade stora planer för Questa.

Den 11 november -89 var en lördag. Monica kom hem till mig, vi hade bestämt oss för att ha en filmkväll. Vi åt godis och flamsade, bredde ut oss i min säng och fastnade framför en dramaserie i två delar. "Baby M" tror jag att den hette, och handlade om...ja, det var nog om en bebis som blev kidnappad på något vis. Jag minns faktiskt inte exakt.
I alla fall, vi tyckte att det var jättespännande, och vi kunde knappt vänta till helgen efter för då skulle andra delen sändas. Vi skulle ses hos mig då igen, bestämde vi. Ibland hade vi svårt att ses på veckorna, vi gick på olika skolor och Monica hade dessutom ganska lång resväg varje dag. Men vi ringde nästan varje dag.

Veckan gick, och på torsdagen ringde Monica. Några andra kompisar som vi båda kände skulle åka och titta på nån fotbollscup, eller om det var innebandycup, några mil hemifrån, på lördagen. Monica ville hänga med.
- Men...lördag? Då är det ju Baby M! sa jag.
- Jo, jag vet! Men vi kanske kan spela in? Kan vi inte åka på cupen ändå? Det vore så himla roligt..., bad Monica.
Men jag kände inte alls för att åka på cup. Däremot tyckte jag att hon kunde åka, för visst kunde vi spela in BabyM och titta en annan gång. Såklart ville jag inte hindra min fina kompis från att åka.
- Men blir du inte ledsen då? frågade Monica.
Men det försäkrade jag henne, att det blir jag inte.

Hon ringde en gång till på fredagen och bönade och bad om att jag skulle följa med. Men jag kände verkligen inte för det, så jag sa att jag hoppades att hon skulle få jätteroligt, så kunde vi höras på söndagen istället. Hon sa nåt som vi båda skrattade åt, sen la vi på.

På lördagkvällen spelade jag in Baby M, men jag tittade inte på det - det skulle ju jag och Monica göra sen!

Så kom söndagen. Det var min lillasysters födelsedag. Hon fick en hund i present - min ena hund hade fått valpar med Nixon, och en av dem blev min lillasysters egen. Stor glädje!
Till lunch hade mamma lagat ciderkotletter. Allt det här är glasklart i mitt minne. Jag minns hur jag tar för mig av maten, och ska precis börja äta när telefonen ringer. Jag suckar - det är ju ALLTID så att telefonen ringer precis när man satt sig för att äta. Men jag går och svarar.
Det är min äldsta syster.
- Hur är det? frågar hon.
- Det är bra, hur är det själv? säger jag.
- Du har inte hört då?..., säger hon.
- Nej, vadå? säger jag.
- Om Monica?.., säger hon.
Och då får jag nån slags fruktansvärd föraning om att nåt är väldigt fel. Fruktansvärt fel. Jag får blackout i huvudet.
- Vilken Monica? Jag känner ingen Monica, säger jag.
- Jo, Monica, säger min syster, och så säger hon Monicas efternamn.
- Jaha, vad är det med henne? frågar jag.
- Hon är död.

Jag har nån slags minne av att vi pratar helt kort, hon berättar som hastigast vad som hänt, och jag lägger på. Jag går ut i köket.
- Monica är död, säger jag till min familj.
Jag gråter inte, jag är helt förlamad känslomässigt. Jag går bara förbi dem alla, upp på mitt rum.
Sen är det som att jag minns lite klipp. Rätt vad det är ligger jag på köksgolvet och skriker ut min gråt. I klippet efter ligger jag i min säng, mamma sitter på sängkanten och stryker mig över pannan.
I klippet därefter går jag runt, runt i mitt rum, tårarna rinner och rinner men det känns ändå inte som att jag gråter. Sen minns jag att mamma ger mig en tablett att sova på.

Hur olyckan gick till är det olika bud om. Det blev aldrig riktigt uppklarat. Men det var på hemvägen från cupen, på natten. Monica var trött och skulle sova, men påminde först alla om att ta på sig bilbältet. Hon själv hade förstås sitt på.
Men hon tyckte att det var obekvämt med bältet som skavde mot halsen, så hon satte bältet under armen istället.
När hon sov blev det en frontalkrock. Inte i speciellt hög hastighet, vad jag förstår. Alla andra inblandade fick bara blåmärken på sin höjd.
Men Monicas bälte gjorde så hon fick hela trycket på magen. Hon var vaken och klar när ambulansen kom, verkade inte speciellt skadad. Men på sjukhuset dog hon.

Det finns så mycket att berätta. Både om tiden efter. Om begravningen, om hennes fina, fina familj som jag kom att tycka om så mycket och som jag kom så nära med tiden. Om Questa. Och en massa annat. Om sorgen och ilskan och tomheten.
Men det räcker såhär just nu.
Jag ville bara berätta för er om en fantastisk tjej som jag kände.