Rosmarinkotletter

När jag skrev den här veckans matsedel var jag nog lite väl ospecifik angående dagens mat.
"Fläskkotletter i sås" stod det. Jag tror att jag tänkte (när jag skrev matsedeln) att "Äsch, det fixar jag den dan..."

Och jodå, det fixade sig :).
Jag brynte kotletterna först i smör. Inte genomstekta, utan bara gav dem en fin färg.
Sen la jag dem i en smord ugnsform.
Mer smör i stekpannan, och sen ett par-tre matskedar tomatpuré som fick fräsa med.
Så på med kanske 3-4 dl grädde (man kan blanda med mjölk, men är det söndag så är det) och vispa ihop.
Sen hade jag i en matsked dijonsenap, och en tesked sambal oelek. Lite köttbuljongpulver, och en nypa socker. Och så - kanske 3 matskedar torkad rosmarin.
Vispa runt ordentligt, och låt sen såsen stå och puttra lite sakta en stund. Smaka av och se om det behövs mer av det ena eller andra.

Sen hällde jag såsen över kotletterna i ugnsformen, och ställde in i ugnen - 225 grader medan riset kokade. När riset var klart rörde jag ner lite hackad persilja i det.


Serverades med sallad och lite vitlöksbröd.
En jättefin söndagsmiddag! Och gillar man inte rosmarin så går det ju att ta sin favvokrydda istället :). 

En rysk soppa

Undrar om det var förra vintern, eller vintern innan det?... I alla fall, vi var bjudna till några "grannar" längre bortåt vägen, för att äta lunch.
Lunchen var jättetrevlig och kul, och maten var gudomligt god. Det bjöds nämligen på en soppa från Georgien (tror jag det var?...det KAN vara mitt minne som spelar mig ett spratt. Ryskt-ish är det i alla fall.). Soljanka, hette soppan. Alternativt Solyanka, jag har sett båda stavningarna.

I alla fall, en köttsoppa med lite allt möjligt i - kött (såklart), korv, skinka, oliver, saltgurka...ja, lite av varje. Och smaken var fantastisk.

Jag gjorde soppan nån gång strax efteråt själv här hemma. Men sen föll den liksom i glömska?
Men idag blev det av att jag gjorde den igen :). Det är några moment i den, det är inget man svänger ihop på en kafferast. Men resultatet gör det värt besväret, jag lovar!

Det finns många olika varianter på recept på nätet, men jag använde det här:

http://www.tasteline.com/Recept/kottsoppa_soljanka

Men som vanligt kunde jag ju inte hålla mig till "reglerna", eller receptet då, så jag ändrade lite. Dels gjorde jag inte så med köttet som det stod att man skulle göra - jag skar den i små tärningar först, brynte i en gryta, hällde på vatten och buljongpulver och vitpeppar, och lät koka nån timme.
Sen stekte jag på lök och rotselleri i smör och olja, tillsatte tomatpuré och saltgurka, och sen hällde jag helt enkelt över köttet (och buljongen som köttet kokat i) i grytan med grönsakerna.

Och korven bytte jag ut från wienerkorv till salsiccia.
Men i övrigt gjorde jag efter receptet :).

Prova den här, det är en matig och god soppa som det blir mycket av! 

Bare dra på, bare stann´ int´!

Ja, så sa drängen Alfred till pigan Lina i Emil-böckerna, när de stod och slipade knivar eller vad de gjorde. Lina vevade slipen, Alfred slipade. Och då kom han med den uppmaningen - "Bare dra på, bare stann´ int´!".
Och det där sa jag till mig själv idag när jag var ute och gick.

Det är ju nämligen så (för den som inte känner mig eller så tänkte jag), att i och med min stroke för snart ett år sen, så har det varit lite si och så med min förmåga att gå. Jo, GÅTT har jag ju gjort. Redan några dagar efter stroken var jag uppe och gick några steg med rullator, och sen rullade det på rätt fort där i början - efter ett par veckor kunde jag gå 200 meter utan stöd. Lite vingligt och ostadigt och bara på plant underlag, men ändå.

Sen har jag fortsatt att gå. Att gå korta sträckor, typ på ICA eller till brevlådan eller så, det har funkat ok de flesta dagar. På ICA har jag alltid haft kundvagn för säkerhets skull, som en rullator in disguise :). Ute på gatorna har jag ofta gått armkrok med Andreas, då känner jag mig stadigare och dessutom ser jag inte ut som ett fyllo då :).

Men mina längsta promenader har varit en sisådär 4-500 meter. Sen har kraft och ork tagit slut, både fysiskt och psykiskt. Det har liksom fastnat där.

Men så för ett par veckor sen bestämde jag mig. I helsike heller att jag tänker bara kunna gå en halv kilometer resten av livet.
Jag tänkte att jag skulle öka på sträckan bara lite åt gången. Inte ge mig. Det MÅSTE ju gå?...

Så jag laddade ner appen RunKeeper till min telefon, och så började jag gå.
I början var jag helt slut efter rundan här ute på gården - ungefär 350 meter. Bara anspänningen att mäta hur långt jag går, och hur fort (nåja, fort och fort...), sög musten ur mig. Jag kom in varje gång och stupade i säng. Somnade ofta en liten stund.

Men nu kan jag gå längre! I veckan sprängde jag kilometergränsen. Och idag gick jag 1,6 km. Benen var som stolpar, och det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen, och jag stupade i säng även den här gången. Men 1,6 kilometer!! Det är 1600 meter! Jag är jätteglad. Och imorgon tänker jag ge mig på det igen. Jag ska stanna vid ungefär en och en halv kilometer nu ett tag, det har liksom gått så fort och jag är rädd att jag springer på en vägg (inte bokstavligen då, mer bildligt talat) och blir besviken på mig själv om jag bara ökar och ökar. Nu ska jag gå ungefär såhär ett tag, tills jag känner mig stabil i det.
Någon maratonlöperska lär jag aldrig bli. Men till jul - ja, till jul ska jag kunna gå ända till Bäck och hem igen. Det blir typ 2½ km.
Det ska jag kunna till jul.
Och till påsken ända bort till Nolåsen och hem. Det är 6 km. För nu jävlar ska här dras på, och här ska inte stannas!

Bild från dagens promenad. Till och med solen tittade fram :). 

Köttfärspaj

Pajer känns lite fånigt att ens skriva recept på. För i pajer kan man ju lägga precis vad man vill. Anything goes.

Men vill man ändå ha recept på en riktigt saftig köttfärspaj så kan man testa den här som jag gjorde ikväll, för den blev faktiskt riktigt bra :).

LÄCKER KÖTTFÄRSPAJ

Pajdeg:
125 g smör
3 dl vetemjöl
3 msk kallt vatten

Köttfärsröra:
smör att steka i
1 gul lök
10 cm purjolök
800 g blandfärs
köttbuljongpulver
½ dl chilisås
1 tsk chiliflakes
salt och svartpeppar

Äggstanning:
3 dl creme fraiche
3 ägg
salt, vitpeppar

Garnering:
valfria grönsaker, jag hade röd paprika och rödlök
Persilja att strö över innan servering

Sätt ugnen på 200 grader. Nyp ihop mjöl och smör till degen. Tillsätt vattnet, jobba snabbt ihop till en deg. Tryck ut i en rund springform, även upp på kanterna. Ställ in i frysen medan du gör det andra.

Hacka lök och purjolök, fräs i smör en stund i en gryta. Tillsätt köttfärsen och bryn den. Tillsätt buljongpulver, chilisås och kryddor. Smaka av.

Vispa ihop creme fraiche och ägg, tillsätt lite salt och vitpeppar.

Ställ in formen med pajdeg i ugnen, låt förgräddas i ca 10 minuter. Ta ut, och häll i köttfärsröran. Häll äggstanningen över, och strö över garneringen.
In i ugnen igen i ca 30-35 minuter.

Låt stå en stund innan servering. Bjud en sallad till!

Vegetariskt och soppa på en endaste dag

Vi kör vidare med vårt "en vegetarisk dag i veckan".
Idag ville jag koka soppa. Men trots att det är torsdag blev det inte ärtsoppa - nej, nej, nej som Maria Montazami skulle sagt :).
Nej, istället blev det en potatis- och purjolökssoppa.
Jag brukar göra den med bacon i, men det funkar ju inte på vår vegetariska dag. Så jag var lite rädd att det skulle bli "mesigt" och inte så matigt.
Men nej, den blev jättegod! :)

Ungefär såhär gjorde jag: 

KRÄMIG POTATIS- OCH PURJOLÖKSSOPPA

6 potatisar
20 cm purjolök
2 grönsaksbuljongtärningar
vatten
½ dl hackad gräslök
2 dl creme fraiche
salt, svartpeppar

Skala potatisarna och skär i ca 3-4 mm tjocka skivor. Strimla purjolöken.
Lägg potatis och purjo i en gryta, fyll på med vatten så det nästan täcker. Häv i buljongtärningarna.

Koka upp och låt sedan puttra på låg värme i kanske 10-15 minuter. Då har du i creme fraiche och gräslök, och smakar av med salt och peppar.
Låt ev puttra lite till, så potatisen blir genomkokt.

Strö gärna över lite mer strimlad purjolök vid servering. 

Sen blev det förstås pannkakor till efterrätt. Är det torsdag så är det :). 
Jag är så glad, för jag har kvar jordgubbssylt som jag kokade på det jag fick över när jag kokade saft i somras. Lättsockrad gjorde jag sylten, och det är så himla mycket godare än den sötsliskiga, färdigköpta sylten!

Många minnen

Idag är det exakt 25 år sedan det hände. Varenda år den här dagen, i 25 år, har jag tänkt på det.
Fast kanske inte lika mycket på det som hände, men på Monica.

Jag skrev om henne för två år sen, om ni vill kan ni läsa det HÄR

Jag hade några fina bilder på Monica. Men efter flyttar och skilsmässa vet jag inte längre var de finns. Jag har så många gånger tänkt fråga hennes föräldrar om jag kunde få låna av dem och kopiera, men det har inte blivit av.
Men en bild som hängt med jämt av någon anledning, det är en bild på Monicas hund, Questa. Inte den bästa bilden på henne, inte alls - men den är från en tävling vi var på, där jag tog henne till en fotograf på plats. Hon ser helt ihopsjunken ut. Man ser inte alls det galna. Men det är ändå Questa. 

Jag och Monica träffades ju genom vårt hundintresse. Vi åkte ända upp till Kiruna på hundläger med våra hundar, bara ett halvår innan hon dog. Hon var så himla glad över sin Questa, det var verkligen hennes drömhund.
Och när Monica sen dog, fick jag lov av hennes föräldrar att hjälpa till att ta hand om Questa. Så himla fint, och vilken ära...jag är jätteglad och tacksam än idag att jag fick förtroendet!
För genom Questa var det som att jag ändå fick ha en liten bit av Monica kvar. De där två var som ler och långhalm, och de var faktiskt rätt lika. Man säger ju "Sådan husse, sådan hund". Och det stämde med Monica och Questa - sådan matte, sådan hund! Lika galna, lika glada, lika bitska, lika roliga, lika envisa, lika energiska. Och under allt det vilda - lika snälla.

Questa bodde kvar hos Monicas föräldrar, men jag åkte dit flera gånger i veckan oftast, för att gå ut på promenad och för att träna. Vi hängde på brukshundklubben, och vi åkte på tävlingar.
Ofta gick det åt skogen för mig och Questa ute på agilitybanorna. Questa gjorde lite som hon ville - hon var inte den som gick i andras ledband. Ja, det är ju det jag säger - sådan matte, sådan hund! :)

Jag såg direkt på henne hur ett agilitylopp skulle gå. Det såg jag redan på startlinjen. Det räckte med att jag mötte hennes blick så visste jag - antingen såg hon koncentrerat på mig. Peppad men koncentrerad. Då kunde det gå hur bra som helst.
Men oftast såg jag bara ett stort asgarv i hennes ögon. "HAHAHA, TRODDE du verkligen att jag kommer att lyda???". Och så gick startsignalen, och iväg for hon. Helt utan nån möjlighet för mig att påverka. Hon hoppade vilt över alla hinder hon såg, sprang fem gånger genom tunneln. Domaren blåste av, vi var diskade. Men det rörde inte Questa i ryggen. Hon fortsatte springa. Över hinder, genom tunnlar, över klätterhindren. Jag kunde bara stå och se på, tills hon självmant lugnade sig och kom till mig och satte sig snyggt fot, tittade upp på mig och gapskrattade - "FY SATAN VAD ROLIGT!!" sa hon med blicken.

Hon var hopplös att ha i bilen - hon skällde helt galet så man blev döv och nerverna krackelerade.
Och hon bet en om man inte var snabb nog in i bilen. En gång var vi på uppvisning på fängelset. När vi skulle hem var jag inte snabb nog in i pickupen som jag körde dit. Questa blev sur och högg efter mig (inte så att hon var folkilsk, hon blev bara lite frustrerad :)). Hon menade inte att bita mig, men en hörntand tog i mitt ögonbryn, och blodet började forsa. Det såg inte så snyggt ut att komma hem från fängelset med blod över hela fejset :).

Hon var så rolig, så himla härlig. Slår man upp ordet "livsglädje" i ett lexikon så är jag helt säker på att där finns en bild av Questa!

Nu finns hon inte kvar förstås, sen många år. Men fortfarande är hon mig kär. Och mina barn vet mycket väl vem Questa var. Jag har förstås berättat om henne många gånger, precis som om Monica.
Men nu är hon hos sin matte, där hon ska vara. Jag tror att det finns jättefina agilitybanor där de är, och jag tror att de där två alltid, alltid är tillsammans. 

Gröna ägg!

I våras köpte jag kycklingar av rasen isbar. Det speciella med isbar är att de värper gröna ägg. Så från att ha haft vita, beiga och mörkbruna ägg i repertoaren, tänkte jag att mina höns även skulle leverera gröna :).

Jag har EN isbarhöna. Hon var en av kycklingarna jag köpte i våras. Hennes tre "bröder" (alltså isbartupparna) blev finfina filéer häromveckan eftersom de var lite bråkiga.
Men lilla Greta, som hon heter, är en rar liten svart höna som blir mer och mer pratsam och tillgiven.
Enda felet har varit att hon inte lägger några ägg...
Men i morse upptäckte jag att det gör hon visst det! I hörnan utanför sovrumsfönstret, bakom humlen, hittade jag en liten gömma. Tre små gröna ägg låg det där.... Greta har blivit vuxen! :) 

Lilla Greta (bild tagen tidigare i höstas)

Lilla Gretas ägg! Se så gröna och fina :)

Mandelfisk idag

Jag har skrivit om den här fiskrätten förr, men den är värd att påminnas om. Mandeltorsk med citronsås!
Kryddburken (www.kryddburken.se) har ett recept på sin blogg, och det receptet har jag gjort om lite grann. Min variant finns HÄR.

Men se, visst kan fisk se väldigt, väldigt gott ut?

Saffransskorpor som jag vill ha dem

Saffransskorpor har jag aldrig bakat förut. Men det LÅTER ju så gott! 

Så idag gjorde jag det. Det är ju inte speciellt krångligt eller svårt alls, går på ett kick. Men åh så gott!

Jag hade hittat ett recept på nätet, jag tror det var på fb-gruppen Kakburken. Jag vet inte vems receptet är från början, men som vanligt kunde jag inte låta det vara som det var. Jag drog ner lite på sockret, och så tillsatte jag russin :). 
Såhär blev min variant:

FINFINA SAFFRANSSKORPOR

100 g smör
1 g saffran
2 ägg
1 dl strösocker
5 dl vetemjöl
1½ tsk bakpulver
1½ dl hel sötmandel
1 dl russin

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och vispa ner saffranet. 
Häll smöret i en bunke, och vispa ner äggen. 
Blanda socker, vetemjöl, bakpulver, mandel och russin i en annan bunke och vänd sedan ner det i smöret. Arbeta ihop till en deg som du delar i tre. 

Forma varje del till en "korv" som du lägger på en plåt med bakplåtspapper och plattar till en aning. 
Grädda i mitten av ugnen i 25 minuter. Ta ut, sänk ugnsvärmen till 125 grader. Skär i bitar (ca 2 cm breda). Sprid ut delarna på plåten, och ställ in i mitten av ugnen igen, i en kvart. 

Låt svalna utan bakduk, på plåten!

Makaroonilaatikko

Ja, eller makaronilåda om vi nu ska prata svenska :). Och jag har nog skrivit om just det här förut, men det skadar inte att upprepas.

Den svenska (?) makaronilådan/makaronipuddingen är inte alls som den finska, det ska man vara medveten om. De lirar inte i samma division, jag lovar.
Men kanske måste man vara uppvuxen med den finska varianten för att riktigt kunna uppskatta den?

Kollar man på recept på makaronilåda/makaronipudding hittar man en massa olika varianter. Det är med skinka och bacon och kassler och det är grädde och det är ostar och det är en massa fancy kryddor.
I den finska finns det här: Köttfärs (hårt stekt). Makaroner. Mjölk. Ägg. Salt. Eventuellt peppar (inget måste). Slut.

Man steker köttfärsen hårt, så all vätska kokat bort och man verkligen har brynt färsen. Salta.
Koka vanliga idealmakaroner (inte gammaldags, utan vanliga), men inte helt färdigt.
Blanda köttfärs och makaroner i en smord form. Blanda mjölk med ägg (typ 4 ägg till 5 dl mjölk). Salta lite, och vill du vara vild och galen - ta i lite vitpeppar.

Häll äggstanningen i formen. Ställ in i ugnen, 200 grader i kanske 15-20 minuter (tills det börjar få lite färg).

Äts med ketchup och riven morot. Bara så.