Fast kanske inte lika mycket på det som hände, men på Monica.
Jag skrev om henne för två år sen, om ni vill kan ni läsa det HÄR
Jag hade några fina bilder på Monica. Men efter flyttar och skilsmässa vet jag inte längre var de finns. Jag har så många gånger tänkt fråga hennes föräldrar om jag kunde få låna av dem och kopiera, men det har inte blivit av.
Men en bild som hängt med jämt av någon anledning, det är en bild på Monicas hund, Questa. Inte den bästa bilden på henne, inte alls - men den är från en tävling vi var på, där jag tog henne till en fotograf på plats. Hon ser helt ihopsjunken ut. Man ser inte alls det galna. Men det är ändå Questa.
Jag och Monica träffades ju genom vårt hundintresse. Vi åkte ända upp till Kiruna på hundläger med våra hundar, bara ett halvår innan hon dog. Hon var så himla glad över sin Questa, det var verkligen hennes drömhund.
Och när Monica sen dog, fick jag lov av hennes föräldrar att hjälpa till att ta hand om Questa. Så himla fint, och vilken ära...jag är jätteglad och tacksam än idag att jag fick förtroendet!
För genom Questa var det som att jag ändå fick ha en liten bit av Monica kvar. De där två var som ler och långhalm, och de var faktiskt rätt lika. Man säger ju "Sådan husse, sådan hund". Och det stämde med Monica och Questa - sådan matte, sådan hund! Lika galna, lika glada, lika bitska, lika roliga, lika envisa, lika energiska. Och under allt det vilda - lika snälla.
Questa bodde kvar hos Monicas föräldrar, men jag åkte dit flera gånger i veckan oftast, för att gå ut på promenad och för att träna. Vi hängde på brukshundklubben, och vi åkte på tävlingar.
Ofta gick det åt skogen för mig och Questa ute på agilitybanorna. Questa gjorde lite som hon ville - hon var inte den som gick i andras ledband. Ja, det är ju det jag säger - sådan matte, sådan hund! :)
Jag såg direkt på henne hur ett agilitylopp skulle gå. Det såg jag redan på startlinjen. Det räckte med att jag mötte hennes blick så visste jag - antingen såg hon koncentrerat på mig. Peppad men koncentrerad. Då kunde det gå hur bra som helst.
Men oftast såg jag bara ett stort asgarv i hennes ögon. "HAHAHA, TRODDE du verkligen att jag kommer att lyda???". Och så gick startsignalen, och iväg for hon. Helt utan nån möjlighet för mig att påverka. Hon hoppade vilt över alla hinder hon såg, sprang fem gånger genom tunneln. Domaren blåste av, vi var diskade. Men det rörde inte Questa i ryggen. Hon fortsatte springa. Över hinder, genom tunnlar, över klätterhindren. Jag kunde bara stå och se på, tills hon självmant lugnade sig och kom till mig och satte sig snyggt fot, tittade upp på mig och gapskrattade - "FY SATAN VAD ROLIGT!!" sa hon med blicken.
Hon var hopplös att ha i bilen - hon skällde helt galet så man blev döv och nerverna krackelerade.
Och hon bet en om man inte var snabb nog in i bilen. En gång var vi på uppvisning på fängelset. När vi skulle hem var jag inte snabb nog in i pickupen som jag körde dit. Questa blev sur och högg efter mig (inte så att hon var folkilsk, hon blev bara lite frustrerad :)). Hon menade inte att bita mig, men en hörntand tog i mitt ögonbryn, och blodet började forsa. Det såg inte så snyggt ut att komma hem från fängelset med blod över hela fejset :).
Hon var så rolig, så himla härlig. Slår man upp ordet "livsglädje" i ett lexikon så är jag helt säker på att där finns en bild av Questa!
Nu finns hon inte kvar förstås, sen många år. Men fortfarande är hon mig kär. Och mina barn vet mycket väl vem Questa var. Jag har förstås berättat om henne många gånger, precis som om Monica.
Men nu är hon hos sin matte, där hon ska vara. Jag tror att det finns jättefina agilitybanor där de är, och jag tror att de där två alltid, alltid är tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar