Jag har haft en så härlig helg! Jag och Andreas åkte till Karlstad och såg Pernilla Wahlgrens show "Kort, glad och tacksam", och så sov vi över på hotell och var ute och åt på kvällen och allt. Allt var precis så härligt och fint och bra som det låter!
Och dan efter åkte vi till IKEA där jag gick loss på grejer till min påg som flyttar hemifrån om ett par veckor. Det känns fint i mammahjärtat att i alla fall bistå med lite av sånt som kommer att behövas när mitt minsta lilla barn (som ju föddes typ för ett år sen...) flyttar ifrån mig....*andas fyrkant*
Och jag orkade med allt, även om jag var som en trasa efter IKEA och sov i bilen halva vägen hem.
Men sen... Ja, allt har sitt pris, kan jag bara konstatera. För igår och idag har jag varit helt ur funktion.
Och det är lite dubbelt det här. För egentligen gillar jag inte att prata om mina krämpor. Egentligen skulle jag bara låta bli att prata om dem helt, i alla fall såhär offentligt.
Men det skulle ju också kunna innebära en himla massa missförstånd och felaktiga slutsatser. Att människor blir besvikna på mig. "Mäh, hon är väl inte så himla sjuk - så varför orkar hon inte umgås med/ringa till/hälsa på MIG för??". Jag vet faktiskt inte om nån tänker så, jag vet inte, men bara tanken gör mig ledsen. Att någon jag bryr mig om ska tro att jag inte vill vara mer social med hen.
Så ibland känner jag bara att jag vill förklara hur jag fungerar numera. Ibland förklarar jag för folk ändå, när jag liksom känner mig dum och rätt så värdelös och taskig. Jag förklarar att det inte alls handlar om DEM, utan att det ligger hos mig. Att jag inte funkar alls som de flesta andra. Jag kan verka trög, lat, bekväm, tvär, instängd, introvert. Och allt det där är jag nog till viss del.
Men innan jag blev sjuk kunde jag ändå styra mer över det. Lägga min bekvämlighet åt sidan, inte vara så lat, ta tag i att ringa eller hälsa på. Men nu funkar det inte så längre.
I alla fall. Igår var jag helt som en trasa. Grät mycket, kände mig ledsen (utan att komma på varför egentligen), vilade mest hela tiden, orkade egentligen ingenting. Fräste och var otrevlig på kvällen. Ville bara gräva ner mig under en sten. Tappade ord, fick inte fram vad jag skulle säga.
Och idag har det fortsatt. Och jag blev nästan lite självdestruktiv när jag plötsligt i förmiddags fick för mig att börja titta på flygplanskrascher på Youtube. Alltså, flygplanskrascher är en sån där grej som jag haft noja för så länge jag kan minnas. Säkert hundratals gånger har jag drömt att jag sett ett flygplan krascha. Ibland har jag suttit i planet i drömmen, men oftast ser jag det utifrån. Jag vet numera exakt hur det kommer att kännas, låta, lukta den dagen jag ser det i verkligheten (för det känns som att jag kommer att göra det nån gång). Jag vet hur paniken känns i den situationen.
Och det här, det började jag titta på, i klipp efter klipp. Jag mådde dåligt, kallsvettades, fick ångest, kunde inte andas ordentligt - men ändå fortsatte jag att titta. Jag kunde liksom inte sluta.
Men till slut lyckades jag slita mig. Men då mådde jag redan jättedåligt. Jag smsade Andreas, han ringde upp mig och det kändes skönt att få berätta hur jag mådde. Sen somnade jag, en stund efteråt.
Men så himla dumt! Jag VET ju att jag inte ska titta på nåt sånt! Det är ju helt galet! Helt meningslöst! Men jag kunde inte låta bli. Det var nästan som att jag VILLE må dåligt, just då. Eller inte jag, men min hjärna.
Även idag har jag haft svårt att få fram många ord. Jag har varit frånvarande, trött, känt mig liksom utanför mig själv.
Men jag vet ju att det är tröttheten som gör mig såhär. Hjärntröttheten. Det är som att vissa delar av hjärnan stänger av när det blir "overload" som det kanske blev i helgen. Jag tänker inte som vanligt, reagerar inte som vanligt, funkar inte som vanligt. Och det tar några dagar att komma igen.
Det är inte ett dugg synd om mig, det är inte därför jag skriver det här. Det är långt ifrån synd om mig - herregud, jag hade en makalöst rolig helg! Jag KAN åka iväg! Det är ju inte givet för alla människor. Men jag kan!
Men jag vill bara förklara, för den som känner mig och som läser det här och som kanske undrar varför jag är så trög och sällan hör av mig.
Jag är ju inte alltid såhär mycket ur funktion. Men alltid mer eller mindre, aldrig helt på topp. Bara vardagen kräver så mycket av mig, fastän det utifrån kan se ut som att jag är världens lataste.
Imorgon hoppas jag på att vara piggare. Då ska jag absolut inte titta på några flygplanskrascher. "Titta på roliga kattklipp!" föreslog Andreas. Och det är nog exakt vad jag ska göra. Och så ska jag så lite frön, för det är fint och roligt och positivt och kreativt, och det hjälper nog min hjärna att byta varv, från den nedåtgående spiralen till den uppåtgående.
Och nu ska jag sitta i soffan och äta mango och titta på gårdagens Farmen VIP. Det är också roligt! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar