Att vara sjuk kan vara jobbigt i sig. Så mycket som man inte kan som man förut kunde. Att inte orka med sån man skulle vilja. Att känna sig som den sämsta mamman, sambon, vännen, kollegan, sämsta allting. Inte varje dag och hela tiden, men i vissa stunder.
Jag fattar ju att det är jobbigt för omgivningen också och svårt att alltid förstå hur jag känner det. Jag fattar att man kan bli frustrerad på mig, irriterad och arg.
Men samtidigt skär det djupt i mig varje gång någon som jag bryr mig om, visar att h*n inte förstår alls hur det är att vara jag just nu. När någon blir irriterad på mig, kanske tycker att jag sjåpar mig.
För visst sjåpar jag mig ibland. Men aldrig, aldrig inför andra. Det är bara i min ensamhet, på min kammare som jag kan sjåpa mig i onödan och komma på efteråt att det där var faktiskt rätt onödigt självömkande, hörru.
Utåt gör jag tvärtom mer än jag egentligen orkar. Även om det kanske inte alltid ser ut så för andra runtomkring.
Fast det allra mest ansträngande med hela sjukgrejen är allt runtomkring. Försäkringskassa, arbetsförmedling... Kontaktpersonerna jag haft där är bra på väldigt många sätt. Jag vet att de försöker och att de har regler att följa (och om jag nån gång glömmer bort det där med reglerna så upplyser de mig gärna - "Såna är våra regler!" har jag nog hört tusen gånger vid det här laget..).
Men ibland kan jag känna att reglerna kan väl inte vara till för sig själva? Poängen med reglerna kan ju inte vara att följa reglerna. Reglerna borde väl vara att hjälpmedel för att uppnå målet, d v s att t ex få såna som mig så friska som möjligt för att kunna må så bra som möjligt och då kunna jobba så mycket som möjligt? Fast så funkar det uppenbarligen inte. Reglerna ska följas, punkt. Om någon (eller ganska många vad det verkar...) faller emellan och t o m blir sämre av att reglerna följs, så får det vara så. Huvudsaken är att reglerna följs till punkt och pricka. Lite svinn får vi räkna med.
Det krävs saker av mig som egentligen inte går att kräva. Att jag ska göra saker punktligt varje månad, att jag ska sköta mängder av myndighetskontakter, ta reda på regler själv, hålla alla bollarna i luften, inte missa något för då blir det kanske efterverkningar av det. Det låter kanske som rätt enkla saker. Och det var det också, även för mig i allra högsta grad - när jag var frisk! Då kunde jag allt sånt. Jag var en mästare på sånt, och stolt över det. Jag funderade till och med att försöka jobba med sånt, alltså sköta sånt åt andra.
Nu kan jag inte ens sköta det åt mig själv alla gånger. När myndigheter förväntar sig såna saker av mig får de det att låta så enkelt. "Jamen, det är väl bara att göra det?". Det är ungefär som att de skulle säga till en förlamad person, "Den sista i varje månad ska du gå 50 meter. Jo, vi vet att du är förlamad, men femti meter?? Det är ju snabbt gjort. Jo, det måste du klara, annars kanske vi måste dra in din ersättning. Såna är våra regler.". Eller en som inte ens är förlamad, nån som kanske KAN gå 50 meter då och då, när det är en bra dag och man har sovit ordentligt och vädret är på topp och det inte är halt eller nåt. Då kanske personen kan gå 50 meter. Men vem säger att det infaller exakt när myndigheterna förväntar sig det?
Och idag ringde jag ett ställe som inte ens är en myndighet, utan en instans som jag liksom trodde skulle vara just för såna som mig. Jag försökte göra en sak på deras hemsida i förra veckan men misslyckades (ja, sånt är svårt ibland just nu..). Men jag trodde i min enfald att nu kan de hjälpa mig med det. De är ju TILL för exakt mig. De förstår. Så tänkte jag.
Och då möts jag av en person som börjar fråga mig om olika saker med hemsidan som jag inte har en aning om, för jag var där för första gången i förra veckan och jag har inte ens tillgång till hela, jag måste bli medlem först och det var det som krånglade förra veckan.
Hon frågade och frågade och jag sa "Jag vet inte, jag kan inte sånt.". Och jag sa "Alltså jag vet inte hur sidan funkar...jag vet inte.". Men hon fortsatte fråga, och så förklarade hon sånt hon VISSTE om sidan. Och mellan varven berättade hon att hon varit ledig i tre veckor och därför inte var inloggad. Flera gånger berättade hon det. Jag orkade inte ens ta upp mitt intresseblock för att anteckna.
Exakt sånt är sånt som människor som jag (som alltså hela hemsidan och instansen är till för) inte klarar. Det blir bara blackout i huvudet, jag fattar inte vad hon säger. Och jag skiter i hur sidan och hela systemet hos dem funkar, jag bryr mig inte om att hon har varit ledig och hur länge, jag bryr mig faktiskt inte. Jag ville bara bli medlem. Jag trodde inte att jag behövde vara dataexpert eller jourhavande medmänniska för att få bli det.
Hon verkade inte så intresserad av att jag skulle bli medlem, ärligt talat. Hon hade massor av medlemsansökningar att ta tag i, sa hon, nu när hon varit ledig i tre veckor. Kanske skulle hon hinna med mig den här veckan eller nästa. Kanske. Inte heller det var nåt jag brydde mig så mycket om, hennes arbetsbelastning. Jag ville bara bli medlem. Och till slut ville jag inte ens det, och jag ville inte prata med henne mer.
- Jaja, vi får se hur det blir då, vi får se när du hinner, sa jag och ville avsluta samtalet.
Då mjuknade hon lite och sa att hon kanske kunde ta tag i det redan idag. Men mitt intresse hade redan svalnat. Eller energin tagit slut.
- Ja, vi får se. Tack för hjälpen, hejdå, sa jag så vänligt jag kunde och la på.
Sen grät jag lite, för att jag var så trött.
Jag är så himla trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar