Jag hade en plan

Jag har ju inte varit ett under av sällskaplighet sista tiden, om en säger. Jag har inte haft vare sig ork eller inspiration att umgås så värst. Jag har känt mig som världens tråkigaste människa, och det gör ju inte att en blir piggare på att umgås direkt heller, så då umgås jag ännu mindre, och då känner jag mig ännu tråkigare - och så vidare, och så vidare.
Då gäller det att ha vänner som inte ger upp och som inte tar det personligt. För det har verkligen inget med dem att göra! Mina vänner vore inte mina vänner om de vore trista och hemska så jag tappade lusten att umgås med dem.
Nej, hela problemet ligger hos mig. Men jag vet ju att det antagligen bara är en fas som går över.

Min vän A är en sån som fortsatt höra av sig. Ett sms ibland, ett telefonsamtal, ett förslag att ses. Och hon har inte verkat lägga någon värdering i att jag säger "nej, jag orkar inte". Hon har förstått och låtit det vara, och sen hört av sig igen längre fram trots att jag själv är helt initiativfattig och nästan aldrig ringer tillbaka.

Men så häromdan så bestämde vi att vi ska ses, som idag då. Hon skulle komma hit och dricka lite te och prata. Oh så roligt! :) För jag kände att nu orkar jag nog!
Igår var det ju fullt vårväder ute. Solen sken, fåglarna kvittrade, inte en gnutta snö kvar.
Men när jag vaknade i morse var hela världen vit igen. Den vidriga snön var tillbaka, och det snöade fortfarande ymnigt. Jag tänkte tanken att kanske är det inte så fiffigt om A ger sig ut på vägarna (hon bor trots allt fyra mil bort) när det är så snöigt och moddigt, och det bara vräker på mer hela tiden. Men jag ville verkligen träffa henne så jag tänkte att äsch, det töar nog bort snart :). 

Men efter att ha väckt hönsen (som förstås blev rent hatiska mot mig för att det var snö igen..) och fixat hundarnas mat och grejat ihop ett par semlor som vi skulle fika på, ringde A. Hon hade tänkt samma som jag, och vi var rätt överens om att det är bättre att ses nån annan dag när det känns lite säkrare att köra. Det får ju inte hända henne nåt!

Så...ja. Det blev inget! Istället satte jag mig och drack te själv och åt upp min semla och tittade på Sofias änglar.

Notera förresten den fina temuggen! Den fick jag igår när jag fick besök av min systerdotter och hennes boyfriend. Bara att de kom var ju alldeles strålande roligt! Boyfrienden hade jag nämligen inte träffat förut, men hört mycket fint om. Och ja, alltså jag kunde bara konstatera att han verkar vara en pärla :). Mycket väl godkänt från moster.
Och att systerdottern dessutom kom ihåg att hennes gamla moster fyllt år nyligen och att jag därför fick en fin present, var ju en rolig bonus! Hon har full koll på vad jag gillar, så jag fick en mugg från Ernsts kollektion. En jättefin i en ljusgrå nyans, skön att hålla i och med en stansad text, "I det enkla bor det vackra".

Nu blev jag förresten sugen på att springa ut och ta bilder så jag kan jämföra. Jag tog bilder igår också nämligen. Och se bara!!

Igår: 

Ja, ni ser. Soligt, härligt, snöfritt, vackert. Hönsen är ute och är glada, Vivi-Ann sitter på altanräcket och solar sig.

Men idag:

Nej, jag blir inte supersugen på att sitta ute och sola näsan (finns inte ens nån sol att sola sig i). Hönsen vägrar gå ut, och Vivi-Ann ligger just nu i tvättstugan och sover på en ren tvätthög.

Hoppas att vintern töar bort helst redan idag.