Jag hänger på några matlagningsgrupper på facebook. Jättekul och bra sätt att få tips och inspiration på maträtter och kombinationer och så! :)
Däremot inte så jättekul och bra beteende hos en del medlemmar. Eller så är det jag som är överkänslig.
För varje dag, VARENDA dag, när folk har bemödat sig att laga nåt gott och göra snygga uppläggningar och fota och lägga ut en bild, så är det nån (antagligen helt ouppfostrad, i avsaknad av sociala färdigheter) som skriver "Recept!". Eller möjligtvis "Recept?". I värsta fall "RECEPT!!!".
Alltså GÖR man så? Har folk glömt bort hur man ber om saker? Det där låter ju mer som order från nån som inte ens ids skriva en fullständig mening men menar att personen hen beordrar, ska bemöda sig att skriva receptet eller länka eller så. Vad är det för nåt??
Jag har dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig mer svara på såna order. Jag tänker helt enkelt ignorera. Jag har inga som helst problem att dela med mig av mina recept, men jag gör det inte på order, eller till nån som inte har vett och sans.
Det behövs inte att folk kommer med mössan i hand eller skriver en hel avhandling. Men kanske "Kan jag få receptet?" eller kanske till och med "Oj, det såg gott ut! Kan jag få receptet?".
Behave, helt enkelt! Uppför er, ni som gör sånt!
Likadant är det förresten på olika säljgrupper. Om någon ska skänka bort något och lägger ut bild och i sin godhet inte tar en endaste spänn, så är det jätteofta som nån bara "Vill ha". Eller lite nådigt, "Jag kan ta den.". Ungefär som att de gjorde givaren en tjänst.
Det finns t o m de som förväntar sig hemleverans. På gratisgrejer!
Har folk alltid varit såhär ouppfostrade eller har det kommit med facebook? Det verkar liksom så vanligt!
söndag 13 januari 2019
lördag 12 januari 2019
En trivsam lördag
I morse ringde klockan redan vid åtta trots att det är lördag. Dags att gå upp! Vi skulle nämligen iväg på loppisrunda med dottern och svärsonen.
Och visst hittade jag lite roligheter! En kudde med kattmotiv, lite retro sådär (glömde ta bild i dagsljus och nu blir ju bilden lite trist så jag hoppar över det). Och så hittade jag två tesilar att ha istället för de oändligt trista varianterna från IKEA som vi har sen tidigare. Se bara:
Och visst hittade jag lite roligheter! En kudde med kattmotiv, lite retro sådär (glömde ta bild i dagsljus och nu blir ju bilden lite trist så jag hoppar över det). Och så hittade jag två tesilar att ha istället för de oändligt trista varianterna från IKEA som vi har sen tidigare. Se bara:
Jag köpte även lite broderigarn - en toppengrej att köpa just på loppisar om en är broderinörd! För en påse med 34 dockor (som "nystanen" heter när det är broderigarn) i olika kulörer betalade jag ynkliga 20 kronor. Typ gratis ju!
Men det allra finaste och roligaste som jag köpte, det var den här:
Men det allra finaste och roligaste som jag köpte, det var den här:
:D. Så himla rolig och fin! Den är gjord i keramik och känns lite 50-60-tal, men jag vet inte när den är ifrån. Men jag satte upp den i köket och när min lille påg inte beter sig så ska jag peka på den där tavlan så han minns att det är bäst att uppföra sig om en inte ska få smisk.
(För den som inte vet så är min "lille påg" snart 18, och uppför sig alldeles utmärkt :). Vi har bara en lite intern jargong om det där med att uppföra sig.)
I alla fall, det var det allra finaste idag! Egentligen var den lite för dyr för min smak och en tavla var ju egentligen inget jag behöver, men det GICK bara inte att lämna den där! Och så himla dyr var den ju inte. En hundring fick jag ge. Jaja... Jag ångrar mig inte en sekund!
Sen kom vi hem, ungdomarna följde med oss hit. De gick ut och gick med hundarna, och jag vilade lite innan jag satte igång med maten. Medan maten blev klar i ugnen bjöd jag sen på gårdagens aioli tillsammans med färsk baguette och röd pesto och kapris, och så drack vi en hel mängd rödvin till (ja, alla utom min lille påg då :)).
Middagen var en pastagratäng med kyckling och en massa ost av olika slag. Och rosmarin! Jag tror att alla blev mätta.
Och sen somnade jag, som den Törnrosa jag är... Somnar lite då och då. Ett par timmar senare klev jag upp, och då satt övriga och kollade på nån vampyrfilm. Det gör de fortfarande, Andreas hade glömt att berätta för ungdomarna att filmen är tre timmar lång :).
Men så himla mysigt att ha dem här! Nu är mammi glad.
fredag 11 januari 2019
Lunch eller bara som snacks!
Halloumi är ju så otroligt gott, tycker jag.
Friterad halloumi - det är till och med typ hundra gånger godare!
Så idag friterade jag halloumi till lunch. Den alldeles perfekta lunchen om en vill vara sparsam med kolhydrater, och nästan onödigt gott!
Och enkelt är det också. Man hettar upp rapsolja i en gryta (gärna med en frityrkorg i). Typ vid 150 grader la jag i stavar som jag skurit av halloumin. Lät fritera tills de fått ordentlig färg undertill (rapsoljan täckte inte hela stavarna), och då vände jag dem med en stekpincett och lät fritera lite till. Jag hade koll på värmen - vid 180 grader drog jag ner på plattan.
När halloumistavarna fått fin färg på båda sidorna, plockade jag upp dem och la på en tallrik med hushållspapper och lät rinna av.
Hela läckerheten serverade jag med sallad, tomat, gurka och så en egengjord chiliaioli.
CHILIAIOLI
2 äggulor
1 msk äppelcidervinäger
1 msk Colmans senapspulver (man kan ta dijonsenap också, men det hade jag inte)
2½ dl rapsolja
salt, vitpeppar, cayennepeppar, lite chiliflakes
1 pressad vitlöksklyfta
Vispa ihop äggulor, vinäger och senapspulver lite i en glasskål. Häll i rapsoljan, lite i taget i en tunn stråle, medan du hela tiden vispar. När oljan är i så vispar du lite till om du vill ha lite fastare aioli.
Sen pressar du i vitlöken, blandar i en gnutta salt och vitpeppar, lite cayennepeppar, rör om och smakar. Mer salt kanske? En droppe mer vinäger? Smaka av tills det är gott. Toppa med lite chiliflakes.
Jamen visst ser det gott ut? Och jag lovar, det ÄR gott! Funkar fint som snacks också om en vill skippa chipsen.
Friterad halloumi - det är till och med typ hundra gånger godare!
Så idag friterade jag halloumi till lunch. Den alldeles perfekta lunchen om en vill vara sparsam med kolhydrater, och nästan onödigt gott!
Och enkelt är det också. Man hettar upp rapsolja i en gryta (gärna med en frityrkorg i). Typ vid 150 grader la jag i stavar som jag skurit av halloumin. Lät fritera tills de fått ordentlig färg undertill (rapsoljan täckte inte hela stavarna), och då vände jag dem med en stekpincett och lät fritera lite till. Jag hade koll på värmen - vid 180 grader drog jag ner på plattan.
När halloumistavarna fått fin färg på båda sidorna, plockade jag upp dem och la på en tallrik med hushållspapper och lät rinna av.
Hela läckerheten serverade jag med sallad, tomat, gurka och så en egengjord chiliaioli.
CHILIAIOLI
2 äggulor
1 msk äppelcidervinäger
1 msk Colmans senapspulver (man kan ta dijonsenap också, men det hade jag inte)
2½ dl rapsolja
salt, vitpeppar, cayennepeppar, lite chiliflakes
1 pressad vitlöksklyfta
Vispa ihop äggulor, vinäger och senapspulver lite i en glasskål. Häll i rapsoljan, lite i taget i en tunn stråle, medan du hela tiden vispar. När oljan är i så vispar du lite till om du vill ha lite fastare aioli.
Sen pressar du i vitlöken, blandar i en gnutta salt och vitpeppar, lite cayennepeppar, rör om och smakar. Mer salt kanske? En droppe mer vinäger? Smaka av tills det är gott. Toppa med lite chiliflakes.
Jamen visst ser det gott ut? Och jag lovar, det ÄR gott! Funkar fint som snacks också om en vill skippa chipsen.
Blomster, vårsol och broderier
Den som känner mig vet att jag älskar blommor.
Andreas känner mig, och blomkortet drar han rätt ofta. Och jag blir lika glad varje gång :).
Igår var vi i affärn och jag kunde inte bestämma mig mellan viva eller tulpaner - så då fick jag bägge!
Vivorna kommer ju såhär års, och jag tycker att de är så himla fina med sina olika färger. Så våriga! Så på vardagsrumsbordet står nu en vit viva med rosa stänk.
Andreas känner mig, och blomkortet drar han rätt ofta. Och jag blir lika glad varje gång :).
Igår var vi i affärn och jag kunde inte bestämma mig mellan viva eller tulpaner - så då fick jag bägge!
Vivorna kommer ju såhär års, och jag tycker att de är så himla fina med sina olika färger. Så våriga! Så på vardagsrumsbordet står nu en vit viva med rosa stänk.
De förra tulpanerna var torra som fnöske. Blåbärsriset som de stod i var dock fint, så det återanvändes. Och så valde jag rödgula tulpaner den här gången.
Mina stackars höns...de är helt ambivalenta nu. Ena dagen är det full snöstorm när jag öppnar, och då blir de bittra på sin mammi (mig) och stirrar på mig med besvikna miner i sina små ansikten.
Och nästa dag (som idag) när jag öppnar så är det full vårsol och snön har töat bort. Då blir de glada och springer ut, ystra och vårlyckliga!
Men det är ju fortfarande lite kallt, så de står gärna utmed förrådsväggen när solen ligger på. När solen försvinner bakom huset så skyndar de sig in till sig igen.
Mitt broderande, ja... Det går upp och ner. Eller inspirationen går upp och ner. Nu ett tag så har jag varit inspirerad, och det har blivit både nya broderier gjorda, och en del halvfärdiga som blivit färdigställda. Här är en del av det som är färdigt eller nästan färdigt. En del ska jag kanske dekorera mer, en del ska kanske få ramar.
Ett klokt citat som betyder ungefär, "Inte mina bekymmer". När man liksom tenderar att lägga energi på andras tjafs och drama, då kan man tänka såhär: "Not my monkeys, not my circus."
Ett vackert brunoranget, lite retroaktigt broderi med ett rimligt budskap.
Ja, så kan det gå. Plus att det är en av Facebooks bästa grupper som heter så.
Ungefär så har väl min uppfostran varit. Än så länge verkar budskapet ha gått hem!
En variant av "Man saknar inte kon förrän båset är tomt".
Ett bra citat från boken "Brusfilter" av Martin Blom. "Tänk efter före", kan en också säga.
Lite motvikt till alla jäkla "Carpe Diem". Det går bra att låta bli att fånga dagen. Skit i det, det blir bara stressigt om en ska försöka jämt.
För den introverte.
Den här har legat klar i nåt år. Den skulle egentligen vara till min fina Jenny som hade så svårt att säga nej. Jag försökte lära henne att säga "Tyvärr." istället - utan en förklaring eller ursäkt efteråt. Jag tänkte att hon skulle haft ett sånt här broderi på väggen på jobbet och när nån kommer in och förväntar sig orimligheter så skulle hon bara ha kunnat peka på tavlan och slippa säga något. Men kanske hittar jag nån mer som behöver lära sig att säga stopp.
Ja. I drömmarna är det fint, om inte annars...
Borde kanske ha lite mer dekorationer. Eller inte. Vi får se.
<3 Håkan <3
Åh, och så är det fredag! Andreas har redan kommit hem, och snart kommer även min påg. Och så har jag tagit mig en romåcola. Härligt!
torsdag 10 januari 2019
Palak paneer - en indisk favorit!
Mat med indiska smaker lagar jag ganska ofta. Gott, och det finns även mycket vegetariskt att välja på!
Idag gjorde jag en palak paneer. Palak betyder - i alla fall vad jag har kunnat läsa mig till - spenat. Paneer är en sorts ost. Så en spenat- och ostgryta kan man säga.
Fast jag kör med halloumi som ost. Och det blir så gott så! :)
PALAK PANEER med halloumi
2-3 vitlöksklyftor
3 schalottenlökar
2 stora tomater
1-2 msk riven ingefära
olivolja
2 msk tomatpuré
2 msk garam masala
en burk krossade tomater (jag brukar köra med Muttis)
en rejäl skvätt vitt vin (1 dl, lite drygt)
2-3 dl grädde
2 msk grönsaksfond
400 g bladspenat (jag använder fryst, hela blad)
200 g halloumi
salt
Hacka vitlök, klyfta schalottenlök och riv ingefära. Fräs med tomatpuré och garam masala i en het panna med olivolja i några minuter. Häll på tomaterna (hackade i tärningar), krossad tomat, vitt vin fond och grädde. Låt puttra ytterligare 10 minuter, och sen har du i spenaten.
Tärna halloumin och fräs i olja så bitarna börjar få lite färg. Häll över osten i grytan.
Under tiden har du kokat ris, och så är maten klar!
Jag körde dock med blomkålsris till mig idag. D v s färsk blomkål riven med grova sidan på rivjärnet, och sen fräst lite hastigt i en het panna med olivolja. Bara i nån minut eller så! Salta, och så är det klart.
Smaka av grytan med salt innan du serverar.
Till maten idag drack vi lite rött vin, för det var vi sugna på! Det här vinet rekommenderar jag. 95,- för en flarra.
Imorgon är det fredag, och min lille påg kommer hem! Det ska bli kul. Till middag tänker jag laga lite kycklingdelar med tillbehör.
Och på lördag ska vi på loppisrunda, jag och Andreas, dottern och hennes sambo. Och efteråt hänger de med oss hem, och jag har lovat att bjuda på något italienskt. Exakt vad har jag inte bestämt än. Mysigt att de kommer i alla fall :).
Idag gjorde jag en palak paneer. Palak betyder - i alla fall vad jag har kunnat läsa mig till - spenat. Paneer är en sorts ost. Så en spenat- och ostgryta kan man säga.
Fast jag kör med halloumi som ost. Och det blir så gott så! :)
PALAK PANEER med halloumi
2-3 vitlöksklyftor
3 schalottenlökar
2 stora tomater
1-2 msk riven ingefära
olivolja
2 msk tomatpuré
2 msk garam masala
en burk krossade tomater (jag brukar köra med Muttis)
en rejäl skvätt vitt vin (1 dl, lite drygt)
2-3 dl grädde
2 msk grönsaksfond
400 g bladspenat (jag använder fryst, hela blad)
200 g halloumi
salt
Hacka vitlök, klyfta schalottenlök och riv ingefära. Fräs med tomatpuré och garam masala i en het panna med olivolja i några minuter. Häll på tomaterna (hackade i tärningar), krossad tomat, vitt vin fond och grädde. Låt puttra ytterligare 10 minuter, och sen har du i spenaten.
Tärna halloumin och fräs i olja så bitarna börjar få lite färg. Häll över osten i grytan.
Under tiden har du kokat ris, och så är maten klar!
Jag körde dock med blomkålsris till mig idag. D v s färsk blomkål riven med grova sidan på rivjärnet, och sen fräst lite hastigt i en het panna med olivolja. Bara i nån minut eller så! Salta, och så är det klart.
Smaka av grytan med salt innan du serverar.
Till maten idag drack vi lite rött vin, för det var vi sugna på! Det här vinet rekommenderar jag. 95,- för en flarra.
Imorgon är det fredag, och min lille påg kommer hem! Det ska bli kul. Till middag tänker jag laga lite kycklingdelar med tillbehör.
Och på lördag ska vi på loppisrunda, jag och Andreas, dottern och hennes sambo. Och efteråt hänger de med oss hem, och jag har lovat att bjuda på något italienskt. Exakt vad har jag inte bestämt än. Mysigt att de kommer i alla fall :).
onsdag 9 januari 2019
Dagens brunch
Jag har fastnat helt maniskt i det här med bruncher känns det som. Så jag fortsätter väl lite på det spåret! :) Alla rätterna går ju liksom att göra till middag eller mellanmål eller kvällsmat eller så också.
Idag blev det ostpizza till brunch. Helt enkelt en pizza där en skippar pizzadegen och har ost som botten istället. Låter ju ganska så stabbigt och ofräscht. Och ja, stabbigt är det kanske (lite beroende på vad en väljer att ha på såklart), men ofräscht?...nej, inte ett dugg faktiskt.
På en plåt med bakplåtspapper lägger man ett lager med ostskivor, så stort som man vill ha pizzan. Sen lägger man på ett lager ost till. Och så in i ugnen, 225 grader, i 5-10 minuter (håll koll!) tills osten smält och börjat få färg på kanterna. Ut med plåten, och låt osten bubbla klart och börja stelna. Då kan du börja toppa pizzan.
Jag tog lite chilisås (men bara lite, jag ville inte att det skulle ta över helt) och penslade på. Och så klyftad rödlök, skivad tomat och tunna skivor av ugnsgrillad kycklingfilé.
Lite kapris på det, och bara pyttelite riven ost på (mest för att det blir snyggast så :)), och så in i ugnen igen. Höj gärna ugnen till 250-275 grader. Sen går det fort, så håll koll igen. När osten på toppen är fin i färgen så är det klart!
När jag tog ut pizzan ur ugnen så strödde jag över torkad oregano, och lite blandad grönsallad.
Låt pizzan stå till sig några minuter (så osten börjar stelna igen) innan du äter, då blir det godast.
Idag blev det ostpizza till brunch. Helt enkelt en pizza där en skippar pizzadegen och har ost som botten istället. Låter ju ganska så stabbigt och ofräscht. Och ja, stabbigt är det kanske (lite beroende på vad en väljer att ha på såklart), men ofräscht?...nej, inte ett dugg faktiskt.
På en plåt med bakplåtspapper lägger man ett lager med ostskivor, så stort som man vill ha pizzan. Sen lägger man på ett lager ost till. Och så in i ugnen, 225 grader, i 5-10 minuter (håll koll!) tills osten smält och börjat få färg på kanterna. Ut med plåten, och låt osten bubbla klart och börja stelna. Då kan du börja toppa pizzan.
Jag tog lite chilisås (men bara lite, jag ville inte att det skulle ta över helt) och penslade på. Och så klyftad rödlök, skivad tomat och tunna skivor av ugnsgrillad kycklingfilé.
Lite kapris på det, och bara pyttelite riven ost på (mest för att det blir snyggast så :)), och så in i ugnen igen. Höj gärna ugnen till 250-275 grader. Sen går det fort, så håll koll igen. När osten på toppen är fin i färgen så är det klart!
När jag tog ut pizzan ur ugnen så strödde jag över torkad oregano, och lite blandad grönsallad.
Låt pizzan stå till sig några minuter (så osten börjar stelna igen) innan du äter, då blir det godast.
Ute har vintern visat sitt kalla men vackra tryne. Hönsen vägrar gå ut och jag med (hönsen pga sura för att det är kallt, jag pga halkar lätt omkull). Men det går ju att fota ut genom fönstret :).
Nu ska jag bädda sängen och sen lägga mig ovanpå och glo på Sveriges Mästerkock. Säsongspremiär idag, och det finns redan ute på cmore! :)
tisdag 8 januari 2019
Brunch eller lunch eller...ja, tonfiskmacka helt enkelt
Nu är det vardag igen, och det innebär att jag är ensam hemma en stor del av dagen på vardagar. Andreas har börjat jobba (om än 75% just nu pga sjukdom).
Så nu är det in i rutinerna igen. Jag är ju rätt morgontrött. Inte sådär morgontrött som när jag var ung, att en blev liksom gnällig för att klockan ringde och en skulle till skolan/jobbet, och av bekvämlighet låg en kvar och snoozade. Numera är det mer att ögonen helt enkelt inte öppnar sig fast jag vill, eller att jag drömmer om att jag bestämmer mig för att vakna, men så vaknar jag inte. Mer medvetslös än vaken liksom.
Som tur är så har jag ju djuren. Hundarna bestämmer senast vid 10 att nu ska de upp, de vill ut och jag ska serva dem med mat och så. Och jag vet ju att hönsen vill ut (om det inte är snö, då glor de bara hatiskt på mig när jag öppnar). Så upp måste jag! Och det är ju för väl, för annars skulle jag nog ligga kvar där även när Andreas kommer hem framåt eftermiddan!
Idag gick jag upp redan vid nio. För jag ville förbereda lite ätbart eftersom min vän A skulle komma förbi. Jag hade tjackat upp mig på ett fint blombord i en fb-grupp. Blombordet fanns några mil härifrån, på orten där A bor. Så hon hämtade upp det åt mig, och när hon nu var här i mina trakter så kom hon hit med det :). Ja ni hör ju hur snäll!!
Så jag ville bju på lite te och nåt ätbart. Vilket passar helt utmärkt eftersom jag brukar äta nåt brunchaktigt framåt tolv, när jag är ensam hemma (jaja, bara andra dan för året som jag är det - men det fanns ju ett liv innan jul och innan Andreas blev sjuk också!)
Idag bestämde jag mig för tonfiskröra. Så enkelt att röra ihop, och så himla gott! Jag tog två burkar tonfisk i vatten, en stjälk med sparris, en liten gul lök, en liten rödlök. Hackade grönsakerna fint, blandade ihop med tonfisken och lite bostongurka i en skål, och så i med lite creme fraiche och majonnäs. Hackad dill, hackad persilja, en skvätt citron, lite salt och svartpeppar. Rör ihop noga, och så är det klart!
Till det kokade jag några ägg, och så skar jag tomater i skivor. Rågbröd på botten, lite smör, lite grönsallad, tomat, äggskivor, och så en rejäl klick tonfiskröra! Mättande och gott. Och tonfiskröran håller sig finfint i en burk i kylen i några dagar.
Så nu är det in i rutinerna igen. Jag är ju rätt morgontrött. Inte sådär morgontrött som när jag var ung, att en blev liksom gnällig för att klockan ringde och en skulle till skolan/jobbet, och av bekvämlighet låg en kvar och snoozade. Numera är det mer att ögonen helt enkelt inte öppnar sig fast jag vill, eller att jag drömmer om att jag bestämmer mig för att vakna, men så vaknar jag inte. Mer medvetslös än vaken liksom.
Som tur är så har jag ju djuren. Hundarna bestämmer senast vid 10 att nu ska de upp, de vill ut och jag ska serva dem med mat och så. Och jag vet ju att hönsen vill ut (om det inte är snö, då glor de bara hatiskt på mig när jag öppnar). Så upp måste jag! Och det är ju för väl, för annars skulle jag nog ligga kvar där även när Andreas kommer hem framåt eftermiddan!
Idag gick jag upp redan vid nio. För jag ville förbereda lite ätbart eftersom min vän A skulle komma förbi. Jag hade tjackat upp mig på ett fint blombord i en fb-grupp. Blombordet fanns några mil härifrån, på orten där A bor. Så hon hämtade upp det åt mig, och när hon nu var här i mina trakter så kom hon hit med det :). Ja ni hör ju hur snäll!!
Så jag ville bju på lite te och nåt ätbart. Vilket passar helt utmärkt eftersom jag brukar äta nåt brunchaktigt framåt tolv, när jag är ensam hemma (jaja, bara andra dan för året som jag är det - men det fanns ju ett liv innan jul och innan Andreas blev sjuk också!)
Idag bestämde jag mig för tonfiskröra. Så enkelt att röra ihop, och så himla gott! Jag tog två burkar tonfisk i vatten, en stjälk med sparris, en liten gul lök, en liten rödlök. Hackade grönsakerna fint, blandade ihop med tonfisken och lite bostongurka i en skål, och så i med lite creme fraiche och majonnäs. Hackad dill, hackad persilja, en skvätt citron, lite salt och svartpeppar. Rör ihop noga, och så är det klart!
Till det kokade jag några ägg, och så skar jag tomater i skivor. Rågbröd på botten, lite smör, lite grönsallad, tomat, äggskivor, och så en rejäl klick tonfiskröra! Mättande och gott. Och tonfiskröran håller sig finfint i en burk i kylen i några dagar.
Igår gjorde jag nåt annat gott - pannkakor! Jag gjorde dem utan mjöl, lite bättre för mig. Fyra ägg vispades ihop, i med 2 dl grädde och 1 dl kallt vatten. Lite salt, lite vaniljpulver, och knappt en matsked fiberhusk vispades i. Sen är det bara att grädda i smör.
Kring jul beställde jag mig en ny tekopp. En med blåbär på. Så inspirerad av den tinade jag lite blåbär till, och vispade grädde. Och så blåbärste i koppen också :). Väldigt blåbärigt, och väldigt gott!
Kring jul beställde jag mig en ny tekopp. En med blåbär på. Så inspirerad av den tinade jag lite blåbär till, och vispade grädde. Och så blåbärste i koppen också :). Väldigt blåbärigt, och väldigt gott!
Jag har fler goda brunchgrejer i åtanke, att ta tag i framöver! Passar ju även som frukost eller mellanmål eller så. Ska försöka skriva ner det hela inom kort.
torsdag 27 december 2018
Femårskalas (och tioårskalas, och åttaårskalas)
Nja, något kalas blir det kanske inte. Men skulle det ha blivit det så hade jag skrivit "STROKEN 5 ÅR" på tårtan.
För idag är det fem år sen som det hände sig att jag blev sjuk. För prick fem år sen låg jag fortfarande på akuten i Skövde och höll mig i sängkanterna för att det snurrade så jag höll på att trilla ur sängen. Jag kräktes och ögonen flög runt som pingpongbollar så att allt jag tittade på studsade upp och ner, fram och tillbaka. Jag var lite irriterad över att behöva ligga där. Men fortfarande kände jag mig trygg i att jag snart skulle bli pigg. Okok, kanske skulle det ta ett par dagar, men på söndagen (det här var en fredag) skulle jag jobba hade jag lovat, och det kände jag mig lugn i att jag skulle kunna. Herregud, en är väl finne, det här går väl snart över! Tänkte jag. Mitt arma våp.
För det gick ju liksom inte över.
Jag har blivit ganska anti vad gäller att skriva/prata om mina krämpor. Frågar nån hur jag mår så svarar jag oftast "Jomen det är bra!" eller möjligtvis (om det är nån jag känner väl) "Jo, jag är väl lite trött.". Andreas och ett par enstaka vänner är väl de som får höra den sanna versionen, om än inte alltid (men ändå alltför ofta, känner jag...kul för dem med en gnällig kärring som beklagar sig...not.)
Så att jag ens sitter och skriver det här känns konstigt och gnälligt. Men det är så ofta som någon frågar, så jag skriver lite nu.
Jag har varit på utredning under vintern. Många turer har det blivit till Borås, och där har läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och psykolog undersökt varenda millimeter av min kropp och själ. Testat mina eventuella förmågor, prövat mig till bristningsgränsen, och sen slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till ett resultat.
Jag har inte sett deras utlåtande med egna ögon än, men fått det återberättat (åtminstone delvis) för mig av läkaren per telefon. Och om man tänker sig olika områden som fysisk styrka, rörlighet och uthållighet, syn, balans, finmotorik, minne, koncentration, psykisk uthållighet och uttröttbarhet, så var det inte högsta betyg om en säger. Alltihop hamnade i kategorier av typen "omfattande nedsatt förmåga". Utom den psykiska uthålligheten och uttröttbarheten som fick omdömet "svårt nedsatt".
Men det jag bär med mig mest är att psykologen (efter att ha gjort en miljon tester för att bedöma min tankeförmåga, intelligens, minne, koncentration o s v) sa att resultaten låg på topp. Sen la hon till "...men bara i korta stunder, sen tar tröttheten över.". Så jag tänker att under det här stora täcket av trötthet så är jag i alla fall lite smart! Yay! :)
Det om det.
Jag funderade på att skriva nån slags årsberättelse, men kom på att jag inte minns så mycket. Det som stannat mest i minnet är den ofattbara sorgen efter Jenny. Årets första månader präglades väldigt mycket av det. Hon finns i mina tankar varje dag fortfarande, men oftast som fina (men också därför ibland väldigt smärtsamma) minnen, och många tankar runt hennes fina lilla mamma som jag vill så väl. Sorgen och tårarna kommer ibland med väldig kraft och bara smäller ner mig. Men inte som då i början, den där första tiden när jag var så lamslagen. Det är väl så sorg fungerar, har jag förstått. Eller det är så den fungerar för mig, just nu.
Jag minns också att jag saknade våren som liksom bara försvann. Ena dagen var det vinter, nästa dag var det sommar.
Och jag bär med mig stunder med min familj och fina vänner. Den varma sommaren, dagar och kvällar när jag och Andreas satt med iskalla fotbad för att om möjligt få ner kroppstemperaturen någon grad. Och fläkten som jag lyckades tjacka upp mig på innan alla fläktar tog slut i affärerna.
Just nu orkar jag inte minnas mer. För det är ju som psykologen sa där i sin bisats - "...men bara i korta stunder, sen tar tröttheten över.". Men jag vet att jag har många minnen. De finns där, och jag får ta fram dem nästa gång som jag presterar på topp igen :D
Imorgon är en annan jubileumsdag, lite roligare än strokedagen. Imorgon är det prick tio år sen som jag och Andreas träffades första gången, öga mot öga. Han kom hem till mig på en hastigt påkommen dejt. Och sen dess är han ju kvar, i princip. I mitt liv i alla fall - det dröjde ju innan vi kom på att man faktiskt kan bo ihop också.
Det är också prick åtta år sen som vi förlovade oss.
Vi börjar bli gamla.
För idag är det fem år sen som det hände sig att jag blev sjuk. För prick fem år sen låg jag fortfarande på akuten i Skövde och höll mig i sängkanterna för att det snurrade så jag höll på att trilla ur sängen. Jag kräktes och ögonen flög runt som pingpongbollar så att allt jag tittade på studsade upp och ner, fram och tillbaka. Jag var lite irriterad över att behöva ligga där. Men fortfarande kände jag mig trygg i att jag snart skulle bli pigg. Okok, kanske skulle det ta ett par dagar, men på söndagen (det här var en fredag) skulle jag jobba hade jag lovat, och det kände jag mig lugn i att jag skulle kunna. Herregud, en är väl finne, det här går väl snart över! Tänkte jag. Mitt arma våp.
För det gick ju liksom inte över.
Jag har blivit ganska anti vad gäller att skriva/prata om mina krämpor. Frågar nån hur jag mår så svarar jag oftast "Jomen det är bra!" eller möjligtvis (om det är nån jag känner väl) "Jo, jag är väl lite trött.". Andreas och ett par enstaka vänner är väl de som får höra den sanna versionen, om än inte alltid (men ändå alltför ofta, känner jag...kul för dem med en gnällig kärring som beklagar sig...not.)
Så att jag ens sitter och skriver det här känns konstigt och gnälligt. Men det är så ofta som någon frågar, så jag skriver lite nu.
Jag har varit på utredning under vintern. Många turer har det blivit till Borås, och där har läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och psykolog undersökt varenda millimeter av min kropp och själ. Testat mina eventuella förmågor, prövat mig till bristningsgränsen, och sen slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till ett resultat.
Jag har inte sett deras utlåtande med egna ögon än, men fått det återberättat (åtminstone delvis) för mig av läkaren per telefon. Och om man tänker sig olika områden som fysisk styrka, rörlighet och uthållighet, syn, balans, finmotorik, minne, koncentration, psykisk uthållighet och uttröttbarhet, så var det inte högsta betyg om en säger. Alltihop hamnade i kategorier av typen "omfattande nedsatt förmåga". Utom den psykiska uthålligheten och uttröttbarheten som fick omdömet "svårt nedsatt".
Men det jag bär med mig mest är att psykologen (efter att ha gjort en miljon tester för att bedöma min tankeförmåga, intelligens, minne, koncentration o s v) sa att resultaten låg på topp. Sen la hon till "...men bara i korta stunder, sen tar tröttheten över.". Så jag tänker att under det här stora täcket av trötthet så är jag i alla fall lite smart! Yay! :)
Det om det.
Jag funderade på att skriva nån slags årsberättelse, men kom på att jag inte minns så mycket. Det som stannat mest i minnet är den ofattbara sorgen efter Jenny. Årets första månader präglades väldigt mycket av det. Hon finns i mina tankar varje dag fortfarande, men oftast som fina (men också därför ibland väldigt smärtsamma) minnen, och många tankar runt hennes fina lilla mamma som jag vill så väl. Sorgen och tårarna kommer ibland med väldig kraft och bara smäller ner mig. Men inte som då i början, den där första tiden när jag var så lamslagen. Det är väl så sorg fungerar, har jag förstått. Eller det är så den fungerar för mig, just nu.
Jag minns också att jag saknade våren som liksom bara försvann. Ena dagen var det vinter, nästa dag var det sommar.
Och jag bär med mig stunder med min familj och fina vänner. Den varma sommaren, dagar och kvällar när jag och Andreas satt med iskalla fotbad för att om möjligt få ner kroppstemperaturen någon grad. Och fläkten som jag lyckades tjacka upp mig på innan alla fläktar tog slut i affärerna.
Just nu orkar jag inte minnas mer. För det är ju som psykologen sa där i sin bisats - "...men bara i korta stunder, sen tar tröttheten över.". Men jag vet att jag har många minnen. De finns där, och jag får ta fram dem nästa gång som jag presterar på topp igen :D
Imorgon är en annan jubileumsdag, lite roligare än strokedagen. Imorgon är det prick tio år sen som jag och Andreas träffades första gången, öga mot öga. Han kom hem till mig på en hastigt påkommen dejt. Och sen dess är han ju kvar, i princip. I mitt liv i alla fall - det dröjde ju innan vi kom på att man faktiskt kan bo ihop också.
Det är också prick åtta år sen som vi förlovade oss.
Vi börjar bli gamla.
(min favoritbild på oss. Från Sicilien oktober -14. Jag ville stå i Medelhavet, men höll på att ramla huvudstupa ner i det pga yrsel. Men då stod han där och höll mig stenhårt i handen.)
tisdag 18 december 2018
Ute i god tid
Min jul-todo-lista är rätt gles i år. Och tur är väl det eftersom jag just nu har nån slags helig julförkylning i full gång! Jag vaknade igår morse med ont i halsen och snoret rinnande, och febern på väg upp. Sen har det bara fortsatt.
Men det är ju sånt en överlever (även om det kanske inte känns så i ens sargade lilla självömkande själ just då...)!
Självaste julen ska vi fira redan den 23dje, alltså på söndag. Då är nämligen barnen här, och mamma kommer också. Fullt hus, och jag längtar! Idag har jag slagit in julklappar. Det är några kvar, men inte sådär så att jag sitter på julaftons morgon och slår in i panik, som vissa andra år....
Och på måndag, när alla andra äter julbord och kollar på Kalle Anka och umgås med släkten och öppnar paket, så kommer jag att sitta här i härlig, ljuvlig ensamhet och äta clementiner och läsa en bok som jag glömt bort att jag hade, och även (om ork finnes) påbörja ett broderi med ett viktigt budskap på! Kanske pratar jag i telefon med nån vän som liksom jag sitter ensam. Vi får se.
Och så har jag ju hundarna och katterna :).
Men det är ju sånt en överlever (även om det kanske inte känns så i ens sargade lilla självömkande själ just då...)!
Självaste julen ska vi fira redan den 23dje, alltså på söndag. Då är nämligen barnen här, och mamma kommer också. Fullt hus, och jag längtar! Idag har jag slagit in julklappar. Det är några kvar, men inte sådär så att jag sitter på julaftons morgon och slår in i panik, som vissa andra år....
Och på måndag, när alla andra äter julbord och kollar på Kalle Anka och umgås med släkten och öppnar paket, så kommer jag att sitta här i härlig, ljuvlig ensamhet och äta clementiner och läsa en bok som jag glömt bort att jag hade, och även (om ork finnes) påbörja ett broderi med ett viktigt budskap på! Kanske pratar jag i telefon med nån vän som liksom jag sitter ensam. Vi får se.
Och så har jag ju hundarna och katterna :).
Ensamhet ÄR härlig och ljuvlig om den är självvald. Jag är förstås bjuden till Göteborg, till Andreas bror med familj, dit Andreas ska åka. Men för mig blir det nog för mycket. Jag tycker om hans familj, jättemycket. De är gulliga hela bunten! Men JAG är inte så värst gullig när hjärnan lägger av, som den gör när det blir för mycket. Så jag besparar dem det och stannar hemma. Så gjorde jag förra året också och det gick så bra så.
Jag har mer att blogga om. Så himla mycket mer. Eller, jag har mycket som jag funderar på, och många recept som jag vill delge här, och en massa bilder som bara väntar på att få vara med på min blogg. Men det får bli sen eller så. Jag har inte riktigt den ron just nu.
Jag har mer att blogga om. Så himla mycket mer. Eller, jag har mycket som jag funderar på, och många recept som jag vill delge här, och en massa bilder som bara väntar på att få vara med på min blogg. Men det får bli sen eller så. Jag har inte riktigt den ron just nu.
söndag 16 december 2018
I baktagen
Ja eftersom det ju lider mot jul så är det ju många som blir sugna på att baka. Så också jag (även om jag ju bakar året runt, mer eller mindre).
Häromdagen bakade jag två sorter. Den ena var små havrerutor. En väldigt lättbakad kaka som till slut (när jag improviserade lite) blev nästan mer som små godisbitar. Kanske nåt för julgodisbordet?
Enklare bakning kan det i alla fall knappast bli.
SEGA HAVRERUTOR MED CHOKLAD
5 dl vetemjöl
5 dl strösocker
1 l havregrun
3 tsk bakpulver
250 g smör
1 dl ljus sirap
2 ägg
200 g mörk choklad
Smält smöret och låt svalna lite. Sätt ugnen på 175 grader, för nu går det undan. Häll mjöl, socker, havregryn och bakpulver i en stor bunke. Häll smöret, sirapen och äggen i bunken. Blanda ihop för hand till en smet.
Bred ut smeten i en långpanna, alltså plåten med kanter, som du har bakplåtspapper på. Det är lite segt men jobba på och försök få hyfsat jämna och fina kanter, nästan ända längst ut så plåten så gott som fylls. Se till så det blir jämntjockt.
Grädda kakan mitt i ugnen i ca 15-16 minuter. När du tar ut den kanske den inte ser helt färdiggräddad ut, men det är i sin ordning. Den stelnar när den svalnar.
När den har svalnat, smälter du chokladen i mikron eller över vattenbad. Ringla den över kakan med en sked. När chokladen stelnat lite skär du kakan i rutor. Jag skar den rätt smått, ca 3*3 cm. Det blev lagomt, och väldigt många :).
Sen bakade jag även klassikern hallongrottor. Det här receptet tycker jag blir bra för att det är vaniljsåspulver i - det gör kakan mör och god!
MÖRA HALLONGROTTOR
250 g smör
1½ dl socker
1 dl vaniljsåspulver (typ Marsan eller liknande, av typen som rörs ut i kall mjölk - men här ska du bara använda pulvret som det är, utan mjölk!)
2 tsk vaniljsocker
1½ tsk bakpulver
5 dl vetemjöl
1 ägg
hallonsylt
Tärna smöret och låt det bli rumsvarmt (funkar att köra i mikron en kortis också, inte så att det smälter men så att det mjuknar). Blanda med övriga ingredienser (utom hallonsylten då) till en deg. Överarbeta inte degen, när den är klar så är den klar.
Dela den i lagom stora bitar (lagom stora = beroende på vad du vill använda för formar - jag använde småkaksformar, men kan bli gott i små muffinsformar också!). Rulla varje bit till en boll och lägg i en form. Tryck ett hål med fingret, och fyll med en liten klick hallonsylt.
Grädda i 200 grader i ca 15 minuter.
Min lilla gumma kom och lämnade sin hund här i fredags, och då passade jag på att bjuda på te och kakor.
Den tredje sorten på fatet är prästgårdsnötter - jag tror inte att jag har bloggat om dem förut, men det får jag nog göra en annan dag när jag tagit lite mer närgångna bilder på dem :).
(Och lägg gärna märke till den fina duken! Den fyndade jag gratis på garageloppis i somras. De hade en hörna med gratisgrejer som en fick ta, och där hittade jag den här duken och en annan som också hade tryckt mönster, lite retro. Är folk galna på riktigt, ger bort så fina saker??
Och igår, då bakade jag det som jag tycker nästan är det godaste på julbordet - karelska piroger!
Kanske måste en vara uppvuxen med det, eller ha ett väldigt öppet sinne, för att gilla dem. Jag älskar dem i alla fall. Och de är enkla att baka också, om en bara har kokat gröten i förväg! :)
KARJALAN PIIRAKKA (12 st)
2 dl kallt vatten
1 tsk salt
2½ dl vetemjöl
2½ dl fint rågmjöl
Typ en halvliter risgrynsgröt, avsvalnat eller kallt
Rör ihop vatten, salt och mjöl till en deg. Det går kvickt med bara handkraft i en bunke, till och med för en reumatisk och orkeslös gammal tant som jag.
Ta upp degen (som är rätt stum och oelastisk och ser rätt grå och tråkig ut) på bakbordet. Dela i tolv delar.
Rulla varje del till en liten boll. Kavla ut till en tunn oval, typ 2-3 mm tjock.
Lägg en klick gröt på varje oval, bre ut nästan ut i kanterna. Vik sedan in kanterna och nyp ihop dem.
Grädda 10 minuter i mitten av ugnen, på 275 grader.
Pensla med smält smör så fort du tagit ut dem ur ugnen.
Låt svalna lite, och ät sen som de är eller med lite smör. Många gillar också äggsmör på, alltså kokt, mosat ägg blandat med smör.
Nu TROR jag att julbaket är så gott som klart. Men jag ska inte svära på det.
Nån som är glad trots kyla och grå himmel är i alla fall Bröli. Idag provade jag en stickad tröja på honom. Det är pudelns gamla, och den satt som en smäck! Och otroligt nog (Bröli verkligen _avskyr_ att ta på sig sin sele t ex...) så verkade han tycka att det här med stickad tröja när en är ute och leker var en toppenidé! Se så söt!
Jag är ju numera ett stort fan av listor. Så givetvis har jag gjort en todo-lista inför julen, för att liksom sortera upp och slippa tänka på vad jag vill hinna göra. Har jag ingen lista så spelas alla de där "vill göra"-grejerna upp i huvudet på mig som en evig slinga, och så blir jag trött innan jag ens börjat.
Och faktiskt ligger jag före min planering! Det ser inte ut att bli någon stress direkt. Gött!
Imorgon ska jag t ex bara slå in lite julklappar. That´s it.
Häromdagen bakade jag två sorter. Den ena var små havrerutor. En väldigt lättbakad kaka som till slut (när jag improviserade lite) blev nästan mer som små godisbitar. Kanske nåt för julgodisbordet?
Enklare bakning kan det i alla fall knappast bli.
SEGA HAVRERUTOR MED CHOKLAD
5 dl vetemjöl
5 dl strösocker
1 l havregrun
3 tsk bakpulver
250 g smör
1 dl ljus sirap
2 ägg
200 g mörk choklad
Smält smöret och låt svalna lite. Sätt ugnen på 175 grader, för nu går det undan. Häll mjöl, socker, havregryn och bakpulver i en stor bunke. Häll smöret, sirapen och äggen i bunken. Blanda ihop för hand till en smet.
Bred ut smeten i en långpanna, alltså plåten med kanter, som du har bakplåtspapper på. Det är lite segt men jobba på och försök få hyfsat jämna och fina kanter, nästan ända längst ut så plåten så gott som fylls. Se till så det blir jämntjockt.
Grädda kakan mitt i ugnen i ca 15-16 minuter. När du tar ut den kanske den inte ser helt färdiggräddad ut, men det är i sin ordning. Den stelnar när den svalnar.
När den har svalnat, smälter du chokladen i mikron eller över vattenbad. Ringla den över kakan med en sked. När chokladen stelnat lite skär du kakan i rutor. Jag skar den rätt smått, ca 3*3 cm. Det blev lagomt, och väldigt många :).
Sen bakade jag även klassikern hallongrottor. Det här receptet tycker jag blir bra för att det är vaniljsåspulver i - det gör kakan mör och god!
MÖRA HALLONGROTTOR
250 g smör
1½ dl socker
1 dl vaniljsåspulver (typ Marsan eller liknande, av typen som rörs ut i kall mjölk - men här ska du bara använda pulvret som det är, utan mjölk!)
2 tsk vaniljsocker
1½ tsk bakpulver
5 dl vetemjöl
1 ägg
hallonsylt
Tärna smöret och låt det bli rumsvarmt (funkar att köra i mikron en kortis också, inte så att det smälter men så att det mjuknar). Blanda med övriga ingredienser (utom hallonsylten då) till en deg. Överarbeta inte degen, när den är klar så är den klar.
Dela den i lagom stora bitar (lagom stora = beroende på vad du vill använda för formar - jag använde småkaksformar, men kan bli gott i små muffinsformar också!). Rulla varje bit till en boll och lägg i en form. Tryck ett hål med fingret, och fyll med en liten klick hallonsylt.
Grädda i 200 grader i ca 15 minuter.
Min lilla gumma kom och lämnade sin hund här i fredags, och då passade jag på att bjuda på te och kakor.
Den tredje sorten på fatet är prästgårdsnötter - jag tror inte att jag har bloggat om dem förut, men det får jag nog göra en annan dag när jag tagit lite mer närgångna bilder på dem :).
(Och lägg gärna märke till den fina duken! Den fyndade jag gratis på garageloppis i somras. De hade en hörna med gratisgrejer som en fick ta, och där hittade jag den här duken och en annan som också hade tryckt mönster, lite retro. Är folk galna på riktigt, ger bort så fina saker??
Och igår, då bakade jag det som jag tycker nästan är det godaste på julbordet - karelska piroger!
Kanske måste en vara uppvuxen med det, eller ha ett väldigt öppet sinne, för att gilla dem. Jag älskar dem i alla fall. Och de är enkla att baka också, om en bara har kokat gröten i förväg! :)
KARJALAN PIIRAKKA (12 st)
2 dl kallt vatten
1 tsk salt
2½ dl vetemjöl
2½ dl fint rågmjöl
Typ en halvliter risgrynsgröt, avsvalnat eller kallt
Rör ihop vatten, salt och mjöl till en deg. Det går kvickt med bara handkraft i en bunke, till och med för en reumatisk och orkeslös gammal tant som jag.
Ta upp degen (som är rätt stum och oelastisk och ser rätt grå och tråkig ut) på bakbordet. Dela i tolv delar.
Rulla varje del till en liten boll. Kavla ut till en tunn oval, typ 2-3 mm tjock.
Lägg en klick gröt på varje oval, bre ut nästan ut i kanterna. Vik sedan in kanterna och nyp ihop dem.
Grädda 10 minuter i mitten av ugnen, på 275 grader.
Pensla med smält smör så fort du tagit ut dem ur ugnen.
Låt svalna lite, och ät sen som de är eller med lite smör. Många gillar också äggsmör på, alltså kokt, mosat ägg blandat med smör.
Nu TROR jag att julbaket är så gott som klart. Men jag ska inte svära på det.
Nån som är glad trots kyla och grå himmel är i alla fall Bröli. Idag provade jag en stickad tröja på honom. Det är pudelns gamla, och den satt som en smäck! Och otroligt nog (Bröli verkligen _avskyr_ att ta på sig sin sele t ex...) så verkade han tycka att det här med stickad tröja när en är ute och leker var en toppenidé! Se så söt!
Jag är ju numera ett stort fan av listor. Så givetvis har jag gjort en todo-lista inför julen, för att liksom sortera upp och slippa tänka på vad jag vill hinna göra. Har jag ingen lista så spelas alla de där "vill göra"-grejerna upp i huvudet på mig som en evig slinga, och så blir jag trött innan jag ens börjat.
Och faktiskt ligger jag före min planering! Det ser inte ut att bli någon stress direkt. Gött!
Imorgon ska jag t ex bara slå in lite julklappar. That´s it.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)