Förväntan och oro

Oro och förväntan.
Vår lilla pudel hade ju problem med ena bakbenet för ett par månader sen. Vi var till veterinären och han tippade på korsbandet, och hänvisade oss vidare till en annan veterinär som är bra på sånt.
Men innan vi ens hann ringa den andra veterinären, blev pudeln mirakulöst frisk i benet! Så ja, vi var glada och nöjda med det. Pudeln är ju trots allt rätt gammal så lite krämpor kan ju komma ibland. Men går de över så är det ju bra.

Men för nån vecka sen blev hon plötsligt lite vinglig på bakbenen. Hon sprang och var glad som vanligt, men vinglade till ibland. Jag tryckte och stretchade på benen men hon verkade inte ha ont alls. Hon var lika glad som vanligt, hon skällde och gapade åt allt som vanligt, hon åt och drack och kissade och bajsade. Det var bara bakbenen som inte följde med riktigt.
Sen har det gått upp och ner. Ibland viker sig bakbenen helt, ibland springer hon nästan som vanligt utmed staketet och jagar grannens hund.

Men trots att hon inte verkar ledsen över sitt tillstånd så tyckte vi ändå att det var nog nu. Så idag åkte vi till veterinären med henne. Vi var lite tvehågsna - det KUNDE ju sluta med att veterinären sa att det inte går att göra nåt åt, och att det här skulle bli pudelns sista dag.
Så i förmiddags tog jag lite bilder på henne. Jag vill ha fina bilder om hon inte finns kvar. 

Pudeln var glad som en speleman även hos veterinären och skällde argt på en stackars liten hund som kom ut från doktorn. Men att gå var värre, det var väldigt vingligt.
Doktorn konstaterade att hon hade tappat muskulatur i bakdelen, och en reflex (minns inte vad den hette) funkade sämre på vänster bak.
Han kunde inte säga exakt vad det handlar om. Det KAN vara en tumör i ryggraden, och då finns det bara en väg. Men det som talade emot det var att det kommit så snabbt, inte smygande.
Men det kan också vara en slags propp förklarade han. Ja, han förklarade förstås mer ingående än så, men jag har svårt att återge det. I vilket fall så finns i så fall hopp om att hon blir bra med tiden och lite träning. Och eftersom hon är glad och inte har ont så tyckte han att vi skulle avvakta ett tag och se om det blir bättre.
Så pudeln följde med hem igen :). Hurra! Även om vi förstås är oroliga för om hon skulle bli sämre...
Men det är ju det här som är den riktiga baksidan av att ha älskade små djur. Och hon är glad och hon har inte ont, jag får hålla fast vid det.


Ett annat djur som upptagit min uppmärksamhet senaste dagarna är lilla hönan Flick-Ann. Hon har i flera veckor velat ruva, och hon har varit oerhört upprörd när jag har tagit äggen ifrån henne. Hon har skrikit och gapat och attackerat mig och attackerat sina hönskompisar. Men det har liksom varit för kallt - vi vill inte ha små kycklingar mitt i kylan!
Men nu är det ju påsk om ett tag och värmen ska ju komma snart, så i söndags fick hon sex ägg att ligga på. Nu är hon nöjd.... Hon skulle nog inte rubba sig en centimeter ens om det slog ner en atombomb.

Så förhoppningsvis har vi små kycklingar igen till påsk! :) 21 dagar tar det för kycklingarna att bli klara. Söndag den 9 april it is.