Han är så supersöt

min lille Bröli. Lite enerverande ibland med sitt överväldigande behov av att vara exakt där hans mammi (jag) är varenda sekund. Men i det stora hela - supersöt.
Hans ögon är ju i en klass för sig. Omdömen som jag fått höra om hans ögon: "Ganska så stora". "Charmiga". "Uttrycksfulla". "Härliga".
I själva verket är de ju kanske snäppet för stora för hans lilla ansikte. De är alltid (när han är pigg och vaken) väldigt vitt uppspärrade. Han tittar på allt och ser ständigt ut som ett frågetecken.

Häromdagen visade jag ju när Bröli tittade på när mammi bakade tekakor.
Här är en bild på när Bröli tittar på mammi när hon tittar på tv: 

Och här är en bild på när han tittar på sin pappi:

Lite mer klassiskt "söt" när han tittar på sin pappi, tänker jag.

Jag är fascinerad av hans ögon. Jag tänkte att jag skulle ta bilder på när Bröli tittar på saker. Det här får bli en start. 

Min skräck för att göra bea

Jag gillar verkligen bearnaisesås. Ibland köper vi sån där kall på burk, sån som enligt Leif Mannerström inte ens får kallas bearnaisesås (men som kan vara god på sitt sätt ändå). Men godast är förstås en hemmagjord. Överlägset godast!
Jag har gjort hemmagjord bea TVÅ gånger i mitt liv. Eller ja, tre nu då, med dagens bedrift inräknat.
Första gången jag gjorde det var en gång när vi hade gäster på middag. Bean blev helt perfekt, supergod! Jag förstod inte alls vad alla pratade om, att bea skulle vara så svårt att slå själv. Det gick ju hur lätt som helst??
Så nästa gång jag skulle slå en bearnaise, var jag full av självförtroende. Det här var ju ingen match!
Men det var det, givetvis. Hela bean skar sig och jag var jättebesviken.
Sen dess har jag inte gjort nån mer bea. Inte förrän idag.

Jag hade en s k "fläskytterfilé", d v s en benfri kotlettrad i kylen. Den skulle bli en kryddig, helstekt historia i ugnen. Så i förmiddags förberedde jag den - jag blandade ett par matskedar paprikapulver, lika mycket flingsalt, lite svartpeppar, lite chiliflakes och ett par matskedar hackad färsk rosmarin. Blandningen klappade jag in i köttet (efter att ha putsat det), och så lindade jag in det hela i plastfolie och lät ligga över dagen.
På kvällen la tog jag bort folien och la köttet i en ugnsform och så in i ugnen på 200 grader (skulle hellre kört på 175 men tiden var lite knapp och det blev faktiskt bra och saftigt ändå!). Temperaturen fick gå upp i 70 grader, då tog jag ut köttet och slog in i ett bakplåtspapper och lät ligga och vila medan jag ställde in vanliga strips och kålrotsstrips i ugnen.
Och sen gav jag mig på bean. Fast besluten att lyckas. 
Det finns tusen olika recept på bea, men jag valde att följa den från Matgeek. Den var lättbegriplig och utförlig och bra!
Jag skriver upp den här också - klipper och klistrar, för enkelhetens skull. Men den är alltså från Matgeek.

• 2 schalottenlökar
• 3 msk vatten
• 3 msk vitvinsvinäger
• 1 kvist dragon
• 4 vitpepparkorn
• 1/2 tsk dijonsenap
• 1 krm cayennepeppar
• 500 g smör
• 5 äggulor
• Färsk persilja
• Mer dragon
• Salt & peppar

1. Hacka löken.
2. I en liten kastrull häller man vatten, vinäger, lök, dragon och vitpeppar.
3. Koka upp och reducera till hälften. Sila av och låt svalna.
4. Smält smöret och låt svalna en aning. En perfekt temperatur är 50-55 grader men det är inte så knussligt.
5. Häll äggulorna i en bunke. Tillsätt senapen samt den nedkokade vinägern.
6. Ställ bunken på ett vattenbad och vispa oavbrutet.
7. Efter ett tag börjar äggulorna och vätskan bilda en fluffig smet. Fortsätt vispa tills det är riktigt tjockt och fluffigt. Har du en termometer är 62-65 grader en alldeles lagom temperatur. Hettar man upp den för mycket kommer äggen koagulera och då blir det bara en grynig sörja.
8. När äggvispet är klart tillsätter man smöret i en tunn stråle under konstant vispande. Det är ofta här som det knyter sig men om man bara häller i en fin stråle, inte stressar och vispar hela tiden så blir det sällan några problem. Man kan öka tempot på hällandet efter ett tag. Risken för att den ska spricka är störst i början. Ju mer smör man har i, desto fastare blir såsen. Somliga gillar att ha i bottensatsen medan somliga tycker att det blir för mycket sälta. Testa och gör som du tycker blir bäst.
9. När allt smör är ivispat rör man i cayennepeppar, lite mer dragon, persilja, salt och peppar.

Ja, så gick det till. Och det blev jättebra! Och köttet blev också superfint, och även mina kålrotsstrips. Det blev som en festmåltid, fast väldigt billigt, på en vanlig torsdagskväll :). Och min skräck för bea är åter borta. 

Fluffiga tekakor

Jag upptäckte igår att brödet nästan var slut. Så för att det ska räcka till nästa gång vi handlar så bakade jag några tekakor idag. En enkel sats, hör och häpna! Jag som alltid brukar lura mig själv till att baka dubbel eller helst tredubbel när jag bakar (för att sen ångra mig när det är försent och jag står  där med ett berg av deg och gråter).
Fast jag ska inte vara för mallig över det faktum att jag inte tog i så jag spräckte mig idag. Det fanns nämligen bara ett halvt jästpaket hemma. Egentligen behövde jag ett helt enligt de recept jag sneglat på. Men det ska alla veta, att jästmängden kan man dra ner på dramatiskt i nästan allt man bakar, om man vill eller måste! Halva mängden går finfint. Man får bara låta degen jäsa lite längre.

Jag är inte alls förtjust i att smälta smöret när jag bakar, och det var vad man skulle i de flesta av de recept jag tittade på. Så jag gjorde en egen variant:

MINA TEKAKOR

25 g jäst
5 dl rumsvarm mjölk
3 msk mörk sirap (går utmärkt med ljus också, eller vit)
100 g smör
12-13 dl vetemjöl special

Smula jästen i bunken. Om mjölken är kylskåpskall, värm den bara lite så den blir rumsvarm. Häll mjölken i bunken och rör om så jästen löser sig. Tillsätt sirapen och lite av mjölet. Tärna smöret (som helst ska vara rumsvarmt det med), och tillsätt medan maskinen går hela tiden (eller du knådar, om du kör för hand). Tillsätt resten av mjölet, men försiktigt på slutet. Degen ska vara lite kladdig fortfarande när du ställer den på jäsning.
Jäsa får den göra i cirka två timmar.
Sen stjälper du upp degen på mjölat bakbord och knådar ihop den lite hastigt innan du kavlar ut den till ca 1½ centimeters tjocklek. 

Bröli tittar på när mammi bakar tekakor

Ta ut tekakor med något runt (jag använde en liten skål) och lägg dem på bakplåt med bakplåtspapper. Nagga med en gaffel och låt jäsa i minst en halvtimme till.

Grädda tekakorna i lite drygt 250 grader, i cirka 6 minuter. Men som vanligt - håll koll, för det kan gå fort på slutet! När tekakorna har en fin färg är de färdiga. Låt svalna under bakduk. 

Njut sen med förslagsvis smör och en god ost, när de fortfarande är ljumna!

Herreminskapare vad alla kan!!

Det slår mig då och då när jag är bland folk, eller tittar på tv eller så - jösses vad folk KAN!!
Dels då sånt som att en del är duktiga på att måla eller sticka eller bygga hus eller renovera sina befintliga hus.
Men det jag tänker mest på är sånt där som att de kan t ex köra bil! Och de springer omkring fort fort som att det inte var nån konst alls! Och de spelar tennis och träffar bollen nästan varenda gång. Och de går omkring och vandrar i skogen en hel dag. Eller i stan, bland en massa folk. Och herregud, de går i trappor utan att ens hålla sig i!! :O

De åker skridskor och skidor och de tränar hundar, och de kan umgås med släkten hela julen igenom, flera dar i sträck utan att få ett utbrott.
De ordnar fester och de jobbar heltid, och efter att de kommit hem från jobbet så åker de och tränar eller går en kvällskurs. Eller skjutsar runt barnen till olika aktiviteter.

Det är massor av såna saker. Sånt som jag också kunde förr (eller ja, det mesta av det kunde jag :)) men som idag känns så himla avlägset.
Köra bil var naturligaste saken i världen. Inga problem. Jag tyckte om det! Nu har jag inte kört på över fem år, om man inte räknar den gången för ett par år sen när jag körde två varv runt gården, krampaktigt hållande i ratten. Det gick finfint, det där med koordinationen med gas och koppling och växling och allt sånt funkade ypperligt. Men jag skulle sannerligen inte ge mig ut i trafiken.
Jobba var heller inget problem. Periodvis var det lugnare, men periodvis jobbade jag långt mer än heltid. Det gick bra, jag var kanske lite trött när jag kom hem men inte så jag sov i flera dar.
Sprungit har jag nog gjort mina sista metrar vid det här laget. Skulle jag prova skulle jag nog ramla rätt omgående. Och det där med trappor....nä, jag begriper inte hur folk kan gå i en trappa helt utan att hålla sig i. En del t o m springer! Och jag står förfärad och ser på och ser för mitt inre hur de kommer att ramla och bryta nacken närsomhelst. Men det gör de inte.
Och umgänge med människor får ske ytterst planerat och i ordnade former, helst inte så många åt gången och helst bara såna jag känner. Annat var det förr när en utan problem kunde gå på fest med massor av folk (inte för att jag gjorde det så jätteofta men det hände, och det var inga problem med det)och utan problem prata med ungefär vem som helst hur länge som helst.

Ja, jag är fascinerad och faktiskt full av beundran. Nä, det blir nog aldrig mer vare sig springande eller bilkörning eller kvällskurser eller några större umgängen för min del mer.
När man tänker så är det kanske lätt att se det svart. Såklart. Det var ju inte såhär en hade tänkt sig.

ELLER...så kan en tänka tvärtom. Som jag gör, nästan jämt (utom enstaka stunder då jag ligger och tycker syndast om mig själv i hela världen). Att tänk vad mycket jag KAN!! Jag kan ju jättemånga grejer som många andra inte ens kan drömma om! T ex gå. Prata. Tänka (ja, oftast, i korta stunder som sagt..). Ha ett helt ok vardagsliv (med mycket vila, trist ibland men ofta ganska gött) som blir långt mer än ok tack vare snäll familj.
Jag kan umgås också, om jag bara gör det i lagom doser och med rätt människor.
Köra bil kan jag inte men herregud - det är ju ingen mänsklig rättighet precis. Andra får köra mig :). Jag kan sitta bredvid och slösurfa eller prata eller sova och ingen kan klandra mig för att jag aldrig kör. 

Och jag KAN ju gå i trappor - jag gör det bara på ett annat vis än de flesta andra. Och det är ju inte det sämsta.

Det är inte min tanke att låta klämkäck och "Hej och hå, foten i kläm"-hurtig (men jag vet att det kan uppfattas så). Jag vill bara inte resten av mitt liv gå omkring och fokusera på allt som är dåligt och varje morgon vakna och känna efter var det känns jobbigt. Jag vill inte det. Jag har det ju bra.

Ett exempel: Förr om åren hängde jag på ett diskussionsforum på nätet. Stället blev som ett gemensamt vardagsrum där de flesta kände (eller åtminstone kände igen) varandra.
Där fanns det ett fåtal genom åren som verkligen avskräckte mig - "Sådär vill jag ALDRIG bli!" tänkte jag.
I princip varje dag kände de ett behov av att berätta om varje buse i näsan och fis på tvären. Det var kroppsvätskor hit och dit, det var sveda här och värk där och ja, sånt som drabbar människor. ALLA människor. Skillnaden var bara att de här individerna kände sig nödgade att varje dag berätta exakt var det kliade eller sved för dagen. Det skulle verkligen ältas, vareviga dag. Folk försökte förklara för dem att det ÄR sådär att vara människa. INGEN mår perfekt dag ut och dag in! Men det hjälpte inte. De bara fortsatte. Dag ut och dag in, år ut och år in.

Och så ett exempel på motsatsen: Jag gjorde en gång för många år sen en intervju med en fantastisk kvinna som hette Maj-Britt och som levde med MS. Hon var i behov av assistans i princip dygnet runt, men lik förbannat var hon hur glad och positiv som helst. Jag frågade hur hon kunde vara det - hur hon kunde undvika att låta det deppiga ta över. 
- Äsch, det negativa finns ju där ändå, vare sig jag ger det uppmärksamhet eller inte. Då är det ju roligare för mig själv att fokusera på det som är bra. En del vill kanske gå omkring och se ut som en dödsannons i ansiktet, men det är inget för mig! sa hon och skrattade gott.
Och hon VAR verkligen exakt så på riktigt, det vet jag eftersom jag hade en del kontakt med henne även långt innan jag gjorde intervjun. Hon kunde bli arg och irriterad på sina oförmågor ibland, men det gick snabbt över.

Jag menar inte att förminska någons smärtor och besvär. Jag pratar bara om mig själv nu. Jag vill bli som Maj-Britt. Klämkäckt eller inte.

Laxpaj, tulpaner och kvällsgodis

Laxpaj....ååååh så gott. Jag vet inte hur länge jag har längtat efter laxpaj men inte kommit mig för att göra.
Men idag tog jag tag i det! Middagen blir nämligen fiskpinnar och potatismos. Jättegott, tycker mina grabbar. Inte så gott, tycker jag. Så laxpaj fick det bli, som jag åt till lunch och även tänker äta till middag.
Jag tänkte mig en pajbotten som dels inte innehåller så mycket kolhydrater som en vanlig med mjöl, och dels att den skulle vara vackert grön. Men när jag ställde mig i köket upptäckte jag att det inte fanns mer än kanske fem sötmandlar i skåpet...och jag behöver ju mycket mer om jag ska göra 2 dl mandelmjöl, som det stod i receptet som jag valt.
Så vad ska en fattig flicka göra?? Ja, man får hitta på själv helt enkelt. Så jag tog de få mandlar som fanns, och så tog jag lite kokosflingor, och så hittade jag skalade sesamfrön också i en påse. Och hela linfrön.
Fast sen hittade jag mer mandlar ändå när jag väl hällt upp av fröna, så det fick bli en egen deg. Och den blev bra, så den skriver jag ner! Mängderna är ungefärliga, men se till att det blir närmare 3 dl mandelmjöl/kokos/frön sammanlagt så blir det nog bra.

Innehållet tog jag också på en höft, men ungefär såhär (jag vill skriva ner så jag minns nästa gång, för den här pajen blev nog den krämigaste och godaste jag nånsin gjort).


KRÄMIG LAXPAJ med grön botten


Pajdeg:
1½ dl mandelmjöl
½ dl kokosflingor
½ dl skalade sesamfrön
½ dl hela linfrön
ca 60-70 g smör
1 ägg
½ dl vatten (på ett ungefär, ta lite i taget)
en rejäl näve grönsallad
½-1 tsk salt

Fyllning:
500-600 g laxfilé
1 stor rödlök
10 cm purjolök
3-4 dl riven ost (jag valde en gräddig Gouda för det var vad som fanns :))
3 ägg
2-3 dl grädde
½-1 dl hackad dill
salt, svartpeppar, en skvätt citronsaft

Lägg alla ingredienser utom vattnet i en matberedare. Kör så allt blandar sig och mixas. Häll i lite lite vatten, kör igen. Känn på degen. Det blir inte som en vanlig pajdeg, den håller liksom inte ihop utan är mer som en tjock smet.
När du tycker att degen är lagom, trycker du ut den i en pajform. Det är kladdigt men det går :). Tryck även upp deg mot kanterna.
Ställ formen i kylen i ½-1 timme. Under tiden värmer du upp ugnen till 175 grader, och när det är dags så ställer du in formen i mitten av ugnen för att förgrädda pajskalet. När det fått lite färg på kanterna är det färdigt.
Ta ut och låt svalna av och sätta sig några minuter. Sen är det dags att fylla. Fyllningen kan du ju ha förberett medan skalet stod i kylen och ugnen.
Tärna laxen. Hacka löken fint och strimla purjon. Blanda ihop de tre i en skål.
I en annan skål vispar du upp äggen lite lätt, och fyller på med grädde, dill, salt, peppar och citron.
Riv osten.
Börja med lax/lök-blandningen. Fördela jämnt i formen. Strö över osten. Toppa med äggstanningen.
Vill man så kan man ju pynta fint med lite grönsaker och dill ovanpå, men jag körde in den i ugnen som den var. 200 grader, ca 20-30 minuter tills den stannat helt och fått fin färg.

Låt gärna stå 10-15 minuter innan servering så den sätter sig ännu mer. Går ju också att pynta vid serveringen med räkor/färsk dill/citronskivor/annat valfritt. Men här blev den bara som den var idag.

Ja, lite sallad till hade jag förstås, och en tomat.
Och såhär krämig har jag aldrig nånsin fått en laxpaj förut! Lyllo mig som har kvar till middag också :).


Jo, nu när jag är (mestadels) så redig med min kolhydratfattiga kost igen: Jag fotade igår kväll det jag tog till kvällssnask i tv-soffan. Färska hallon, vispad grädde samt några valnötter! Så enkelt men så fantastiskt gott!

Just det, så var det ju Tulpanens dag igår. Här i huset är det ju Tulpanens dag typ varje dag hela första kvartalet varje år :). Men igår köpte Andreas 30 tulpaner - så många blir det sällan annars! Och jag fick inte välja färg själv den här gången. Han valde, och han valde då lila. Och OH så fina tulpaner!
De jag haft innan i år har också varit superfina, men de har liksom aldrig slagit ut - knopparna har bara torkat ihop och dött på några dar :(. Men de här är superkrispiga och håller på att slå ut utan minsta antydan till uttorkning.

De var så många så jag delade upp dem - de här fick stå i köket, men några fick vara i en mindre vas på vardagsrumsbordet. Så har jag tulpaner nästan varthän jag går!

Thaiinspirerat

Idag var det dags för thaigryta, stod det på matsedeln. En thaigryta med fläskkött.
Jag gillar ju när det är mycket grönsaker i grytor. Sonen däremot, not so much.
Så istället för att strimla köttet skar jag det i rätt så tunna skivor så de gick lätt att plocka ur för sig.

Grytan improviserade jag, men ungefär såhär gjorde jag:


THAIGRYTA med fläskkött

800 g kotlett i bit, utan ben
1 stor rödlök
några snacksmorötter
frysta wokgrönsaker efter behag
ca 15 cm av det gröna på en purjo
2 msk riven ingefära
2 msk röd currypasta
1 lime (rivet skal plus saften)
2 msk oystersås
2 msk kinesisk soja
1 burk kokosmjölk
ca 2 dl creme fraiche

Skär köttet i ca ½ cm tjocka skivor. Bryn hastigt i en het panna med rapsolja. Salta och peppra, lägg åt sidan så länge.
Klyfta rödlök, skala snacksmorötter, strimla purjon. Riv ingefäran samt det yttersta gröna på limen.
Fräs de frysta wokgrönsakerna i en jättehet gryta med rapsolja. När de har tinat men inte hunnit ta färg, lägg i de färska grönsakerna plus ingefära och lime. Låt fräsa tills det börjat ta färg, då häller du på kokosmjölk, kreme fraiche, oystersås och soja. Lägg även i köttet. Låt sen puttra på svag värme medan du kokar riset.


Fast jag hade inte ris till (det fick sonen). Till mig och Andreas gjorde jag istället stekt pak choi!
Pak choi är (som många vet redan) en asiatisk kålsort. Supergod i sallad bland annat!
Men nu tog jag en pak choi och delade i två. Jag hettade upp rapsolja i en stekpanna, och pressade i vitlök och lite riven ingefära. Sen stekte jag på pak choien ett par minuter på varje sida så den fick färg. Det allra sista hällde jag i lite sesamolja och kinesisk soja i pannan och "rörde runt" pak choien i. Saltade lite, och så var det sags att servera. Då strösslade jag även över lite sesamfrön.

På tallriken hade jag också färsk koriander, för det gillar jag :). 

Sen låg mammi och Bröli (som också hade fått sin middag medan vi åt) och vilade en stund på maten. Jag tog en fin bild på honom, i halvdunklet. 

Söt va? Ja, för det är han ju egentligen.
Bara det att han inte alltid är så photogenique, kan man säga. För en bild blev såhär: 

Han skulle vrida huvudet åt vänster men ögat hann före :).

Lite finare blev han på de här bilderna. Ja, jo, ögonen är lite stora....men åh så charmiga! :) Mammis bebis.

Vilken majonnäs är godast?

Ja, vilken är egentligen godast?
Jag brukar oftast köpa Findus vanliga, eller Hellmans. Egentligen är Hellmans godare men av gammal vana (tror jag?) har det ändå blivit Findus.
Men no more!! Nu tänker jag aldrig mer köpa majonnäs om det inte är riktig kris. För nu har jag kommit in i att göra egen! :)

Jag vet inte varför jag inte varit så pepp på att göra det själv förut. Jo, nån gång har jag väl gjort det, speciellt den där supersnabbvarianten som en kan göra med mixerstav.
Men när jag skulle göra aioli häromdan så ville jag göra egen, och jag ville vispa den från grunden. Och jädrars vad smidigt och lätt det gick! Lite ledsamt för mina artroshänder kanske en stund, men t o m de klarade av det. Att göra egen majonnäs är förstås en barnlek för alla matproffs, men jag som inte brukat göra det förut är helt fascinerad över hur enkelt det är. Och hur GOTT det blir!! Stor skillnad mot köpevarianterna!

Så när jag idag skulle göra en tonfisksallad till lunch, så blev det såklart egenslagen majonnäs.


MAJONNÄS

2 äggulor
1 msk äppelcidervinäger (eller citronsaft, det ska jag prova nästa gång!)
1 msk dijonsenap (fast jag använder Colemans senapspulver)
2½ dl rapsolja (tydligen ska solrosolja bli ännu bättre sägs det på vissa ställen på nätet, men jag körde rapsolja)
salt, vitpeppar

Vispa ihop äggulor, vinäger och senap(spulver) i en bunke. Ha i oljan, bara en droppe i taget i början men sen kan du öka så du häller i den i en smal stråle medan du vispar järnet med en vanlig visp.
När oljan är slut kan du vispa lite till om du vill ha lite hårdare majonnäs.

Ja, alltså typ exakt likadant som grunden till aiolin som jag tipsade om häromdan.

Och sen blev det tonfisksallad till lunch!

Tonfisksallad är inget som är nån vits att skriva recept på direkt, för det gör man ju exakt som man vill :).
Men i min hade jag lite olika salladssorter på botten, en burk tonfisk i vatten (väl avrunnen), små söta tomater, gurka, rödlök, stjälkselleri och så kokta ägg förstås (jag unnade mig två av de få ägg vi har kvar av våra egna höns som vägrar ge oss ägg eftersom vi har lagt snö på marken... :/...). Men se så fin färg! :)

Ja, och så en rejäl klick majonnäs till det, och några chiliflakes på. Alldeles för sent upptäckte jag att dill inte fanns att uppbringa i hela huset, så jag strösslade på lite hackad persilja istället vilket förstås gick alldeles utmärkt. Och så en citronklyfta. 


Till middag blev det korv! Den stånkade jag dock inte själv :). Istället hade vi köpt tre olika korvsorter - bratwurst, minichorizo samt salsiccia. Gott med en blandning!
Pågarna fick potatismos till, medan jag istället gjorde en broccoli- och blomkålspuré åt mig. Det har jag aldrig gjort förut men jag improviserade lite. Och dra mig baklänges så gott det blev!!


BROCCOLI- OCH BLOMKÅLSPURÉ

en stor näve broccolibuketter
en stor näve blomkålsbuketter
smör
gräddädelost och riven parmesan efter behag
½ liten rödlök
en skvätt citronsaft
salt, vitpeppar

Koka broccoli och blomkål så de blir lite mjuka men inte mosiga. Häll av vattnet och  mosa ihop grönsakerna med en mixerstav. Tillsätt smör, ostar och hackad rödlök och mixa igen tills allt har blivit en puré. Smaka av med citron, salt och peppar.

MUMS!! Hurra för mig som skapade nåt så himla gott!

Till det åt jag även lite inlagd gurka från i höstas. 

Den ser kanske inte som nåt som en vill kasta sig över, den där purén. Men åh så god i sin mildhet, men ändå så smakrik! 

En heldag i köket

Idag har jag känt mig ganska aktiv, och framför allt kreativ! Den kreativiteten tog jag ut i köket.

Vi sov rätt länge, men när jag väl kom upp satte jag en deg till semlebullar.
Efter ett tag började jag förbereda kåldolmar. Jag gjorde ungefär som jag brukar, såhär: 
https://lantlollabloggen.blogspot.com/2014/10/akta-svenska-kaldolmar.html.
Alltså, det är lite meck och tar lite tid med kåldolmar. Men det är inte svårt! Och det blir så himla, himla gott... *mums* När det är vitkålssäsong till hösten så tänker jag göra en jätteladdning med kåldolmar. perfekta att frysa och ta fram lagom många åt gången sen!

Till kåldolmarna serverades såklart gräddsås och rårörda lingon. Mina pågar fick kokt potatis till, och till mig själv kokade jag istället broccoli. 

Medan jag förberedde kåldolmarna hann jag också baka ut degen som fått jäsa i nästan två timmar. Det skulle ju bara bli 16 bollar, så det gick fort :). Och när kåldolmarna var klara i ugnen var det lagom att pensla semlebullarna och ställa in dem istället.


SEMLEBULLAR

½ pkt jäst
3 dl rumsvarm mjölk
1 ägg
en knapp dl strösocker
1 krm salt
1 tsk malen kardemumma
75 g tärnat smör, mjukt
9-10 dl vetemjöl special

Smula jästen i en bunke. Häll över mjölken, knäck i ägget, ha i socker, salt och kardemumma. Rör ihop ordentligt.
Fyll på med lite av mjölet, sen smörtärningarna, och sen fyll på med mjöl tills degen är hanterbar men lite kladdig.
Låt jäsa i två timmar, övertäckt.

Stjälp upp degen på bakbordet, knåda lite hastigt, och dela sen degen i 16 delar. Rulla varje del till en fin boll, lägg på en plåt med bakplåtspapper och tryck till dem lite lätt. Låt jäsa ett par timmar till.
Pensla med vispat ägg, och grädda i mitten av ugnen i 250 grader i ca 5-6 minuter eller tills bullarna fått fin färg (gärna ganska mycket färg, men såklart inte brända!).

När de svalnat är det bara att dela dem, gröpa ur dem, fylla med mandelmassa (egengjord eller köpt som man rivit och blandat med grädde och innanmätet på bullarna). Spritsa vispad grädde på, på med locket och sikta över florsocker.

Ikväll ska vi äta semlor när vi glor på Farmen!

Hyfs och fason på nätet

Jag hänger på några matlagningsgrupper på facebook. Jättekul och bra sätt att få tips och inspiration på maträtter och kombinationer och så! :)
Däremot inte så jättekul och bra beteende hos en del medlemmar. Eller så är det jag som är överkänslig.
För varje dag, VARENDA dag, när folk har bemödat sig att laga nåt gott och göra snygga uppläggningar och fota och lägga ut en bild, så är det nån (antagligen helt ouppfostrad, i avsaknad av sociala färdigheter) som skriver "Recept!". Eller möjligtvis "Recept?". I värsta fall "RECEPT!!!".

Alltså GÖR man så? Har folk glömt bort hur man ber om saker? Det där låter ju mer som order från nån som inte ens ids skriva en fullständig mening men menar att personen hen beordrar, ska bemöda sig att skriva receptet eller länka eller så. Vad är det för nåt??

Jag har dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig mer svara på såna order. Jag tänker helt enkelt ignorera. Jag har inga som helst problem att dela med mig av mina recept, men jag gör det inte på order, eller till nån som inte har vett och sans.
Det behövs inte att folk kommer med mössan i hand eller skriver en hel avhandling. Men kanske "Kan jag få receptet?" eller kanske till och med "Oj, det såg gott ut! Kan jag få receptet?".

Behave, helt enkelt! Uppför er, ni som gör sånt!

Likadant är det förresten på olika säljgrupper. Om någon ska skänka bort något och lägger ut bild och i sin godhet inte tar en endaste spänn, så är det jätteofta som nån bara "Vill ha". Eller lite nådigt, "Jag kan ta den.". Ungefär som att de gjorde givaren en tjänst.
Det finns t o m de som förväntar sig hemleverans. På gratisgrejer!

Har folk alltid varit såhär ouppfostrade eller har det kommit med facebook? Det verkar liksom så vanligt!

En trivsam lördag

I morse ringde klockan redan vid åtta trots att det är lördag. Dags att gå upp! Vi skulle nämligen iväg på loppisrunda med dottern och svärsonen.
Och visst hittade jag lite roligheter! En kudde med kattmotiv, lite retro sådär (glömde ta bild i dagsljus och nu blir ju bilden lite trist så jag hoppar över det). Och så hittade jag två tesilar att ha istället för de oändligt trista varianterna från IKEA som vi har sen tidigare. Se bara:

Jag köpte även lite broderigarn - en toppengrej att köpa just på loppisar om en är broderinörd! För en påse med 34 dockor (som "nystanen" heter när det är broderigarn) i olika kulörer betalade jag ynkliga 20 kronor. Typ gratis ju!

Men det allra finaste och roligaste som jag köpte, det var den här: 

:D. Så himla rolig och fin! Den är gjord i keramik och känns lite 50-60-tal, men jag vet inte när den är ifrån. Men jag satte upp den i köket och när min lille påg inte beter sig så ska jag peka på den där tavlan så han minns att det är bäst att uppföra sig om en inte ska få smisk.
(För den som inte vet så är min "lille påg" snart 18, och uppför sig alldeles utmärkt :). Vi har bara en lite intern jargong om det där med att uppföra sig.)
I alla fall, det var det allra finaste idag! Egentligen var den lite för dyr för min smak och en tavla var ju egentligen inget jag behöver, men det GICK bara inte att lämna den där! Och så himla dyr var den ju inte. En hundring fick jag ge. Jaja... Jag ångrar mig inte en sekund!

Sen kom vi hem, ungdomarna följde med oss hit. De gick ut och gick med hundarna, och jag vilade lite innan jag satte igång med maten. Medan maten blev klar i ugnen bjöd jag sen på gårdagens aioli tillsammans med färsk baguette och röd pesto och kapris, och så drack vi en hel mängd rödvin till (ja, alla utom min lille påg då :)).
Middagen var en pastagratäng med kyckling och en massa ost av olika slag. Och rosmarin! Jag tror att alla blev mätta.

Och sen somnade jag, som den Törnrosa jag är... Somnar lite då och då. Ett par timmar senare klev jag upp, och då satt övriga och kollade på nån vampyrfilm. Det gör de fortfarande, Andreas hade glömt att berätta för ungdomarna att filmen är tre timmar lång :).

Men så himla mysigt att ha dem här! Nu är mammi glad.