Herreminskapare vad alla kan!!

Det slår mig då och då när jag är bland folk, eller tittar på tv eller så - jösses vad folk KAN!!
Dels då sånt som att en del är duktiga på att måla eller sticka eller bygga hus eller renovera sina befintliga hus.
Men det jag tänker mest på är sånt där som att de kan t ex köra bil! Och de springer omkring fort fort som att det inte var nån konst alls! Och de spelar tennis och träffar bollen nästan varenda gång. Och de går omkring och vandrar i skogen en hel dag. Eller i stan, bland en massa folk. Och herregud, de går i trappor utan att ens hålla sig i!! :O

De åker skridskor och skidor och de tränar hundar, och de kan umgås med släkten hela julen igenom, flera dar i sträck utan att få ett utbrott.
De ordnar fester och de jobbar heltid, och efter att de kommit hem från jobbet så åker de och tränar eller går en kvällskurs. Eller skjutsar runt barnen till olika aktiviteter.

Det är massor av såna saker. Sånt som jag också kunde förr (eller ja, det mesta av det kunde jag :)) men som idag känns så himla avlägset.
Köra bil var naturligaste saken i världen. Inga problem. Jag tyckte om det! Nu har jag inte kört på över fem år, om man inte räknar den gången för ett par år sen när jag körde två varv runt gården, krampaktigt hållande i ratten. Det gick finfint, det där med koordinationen med gas och koppling och växling och allt sånt funkade ypperligt. Men jag skulle sannerligen inte ge mig ut i trafiken.
Jobba var heller inget problem. Periodvis var det lugnare, men periodvis jobbade jag långt mer än heltid. Det gick bra, jag var kanske lite trött när jag kom hem men inte så jag sov i flera dar.
Sprungit har jag nog gjort mina sista metrar vid det här laget. Skulle jag prova skulle jag nog ramla rätt omgående. Och det där med trappor....nä, jag begriper inte hur folk kan gå i en trappa helt utan att hålla sig i. En del t o m springer! Och jag står förfärad och ser på och ser för mitt inre hur de kommer att ramla och bryta nacken närsomhelst. Men det gör de inte.
Och umgänge med människor får ske ytterst planerat och i ordnade former, helst inte så många åt gången och helst bara såna jag känner. Annat var det förr när en utan problem kunde gå på fest med massor av folk (inte för att jag gjorde det så jätteofta men det hände, och det var inga problem med det)och utan problem prata med ungefär vem som helst hur länge som helst.

Ja, jag är fascinerad och faktiskt full av beundran. Nä, det blir nog aldrig mer vare sig springande eller bilkörning eller kvällskurser eller några större umgängen för min del mer.
När man tänker så är det kanske lätt att se det svart. Såklart. Det var ju inte såhär en hade tänkt sig.

ELLER...så kan en tänka tvärtom. Som jag gör, nästan jämt (utom enstaka stunder då jag ligger och tycker syndast om mig själv i hela världen). Att tänk vad mycket jag KAN!! Jag kan ju jättemånga grejer som många andra inte ens kan drömma om! T ex gå. Prata. Tänka (ja, oftast, i korta stunder som sagt..). Ha ett helt ok vardagsliv (med mycket vila, trist ibland men ofta ganska gött) som blir långt mer än ok tack vare snäll familj.
Jag kan umgås också, om jag bara gör det i lagom doser och med rätt människor.
Köra bil kan jag inte men herregud - det är ju ingen mänsklig rättighet precis. Andra får köra mig :). Jag kan sitta bredvid och slösurfa eller prata eller sova och ingen kan klandra mig för att jag aldrig kör. 

Och jag KAN ju gå i trappor - jag gör det bara på ett annat vis än de flesta andra. Och det är ju inte det sämsta.

Det är inte min tanke att låta klämkäck och "Hej och hå, foten i kläm"-hurtig (men jag vet att det kan uppfattas så). Jag vill bara inte resten av mitt liv gå omkring och fokusera på allt som är dåligt och varje morgon vakna och känna efter var det känns jobbigt. Jag vill inte det. Jag har det ju bra.

Ett exempel: Förr om åren hängde jag på ett diskussionsforum på nätet. Stället blev som ett gemensamt vardagsrum där de flesta kände (eller åtminstone kände igen) varandra.
Där fanns det ett fåtal genom åren som verkligen avskräckte mig - "Sådär vill jag ALDRIG bli!" tänkte jag.
I princip varje dag kände de ett behov av att berätta om varje buse i näsan och fis på tvären. Det var kroppsvätskor hit och dit, det var sveda här och värk där och ja, sånt som drabbar människor. ALLA människor. Skillnaden var bara att de här individerna kände sig nödgade att varje dag berätta exakt var det kliade eller sved för dagen. Det skulle verkligen ältas, vareviga dag. Folk försökte förklara för dem att det ÄR sådär att vara människa. INGEN mår perfekt dag ut och dag in! Men det hjälpte inte. De bara fortsatte. Dag ut och dag in, år ut och år in.

Och så ett exempel på motsatsen: Jag gjorde en gång för många år sen en intervju med en fantastisk kvinna som hette Maj-Britt och som levde med MS. Hon var i behov av assistans i princip dygnet runt, men lik förbannat var hon hur glad och positiv som helst. Jag frågade hur hon kunde vara det - hur hon kunde undvika att låta det deppiga ta över. 
- Äsch, det negativa finns ju där ändå, vare sig jag ger det uppmärksamhet eller inte. Då är det ju roligare för mig själv att fokusera på det som är bra. En del vill kanske gå omkring och se ut som en dödsannons i ansiktet, men det är inget för mig! sa hon och skrattade gott.
Och hon VAR verkligen exakt så på riktigt, det vet jag eftersom jag hade en del kontakt med henne även långt innan jag gjorde intervjun. Hon kunde bli arg och irriterad på sina oförmågor ibland, men det gick snabbt över.

Jag menar inte att förminska någons smärtor och besvär. Jag pratar bara om mig själv nu. Jag vill bli som Maj-Britt. Klämkäckt eller inte.