Ett år med Bröli!

Idag är det en stor jubileumsdag. Idag är det exakt ett år sen som vi hämtade hem vår lille Frans-Bröli Gustafsson, a k a Bröli. Eller Linroos Zhun Natsuko som han heter i stamtavlan.

Då var han åtta veckor, och ett par veckor innan hade jag blivit lite kär och galen i den lille glosögde lurvetussen som uppfödaren visade bilder på i en rasgrupp på FB som jag är med i. Uppfödaren visade sig också vara jättetrevlig, och till slut gick det inte att motstå, så vi slog till. Idag för ett år sen åkte vi iväg i arla morgonstund mot Roslagen. 

Bröli i sin nya pappis famn för första gången

På kvällen kom vi hem med honom. Så pytteliten, alldeles klotrund (att pälsen stod rätt ut från kroppen bidrog kanske till det intrycket :D) och lite blyg inför allt det nya.
Men han blev fint mottagen av sina nya storebröder Igge och Wilmer. Och han verkade lite extra glad över att Wilmer var en japanese chin precis som han själv - han var ju van att se en massa japaneser omkring sig!
Han somnade rätt så omgående i soffan, trött efter alla nya intryck. Och när han låg bredvid fjärrkontrollen såg vi att han var typ exakt lika lång (kort) som den!

Egentligen hade vi tänkt kalla honom för Frans/Frasse. Och det gjorde vi i några dagar. Tills vi av olika anledningar började prata om gamla Robinson-avsnitt där braten Jan Dinkelspiel ringde hem till sin mamma, och mamman utbrast, "Men BRÖLI!! BRÖLI!! ÄR DET DU BRÖLI??!". Det var tydligen hans smeknamn. Och Bröli grät när han hörde sin mammi.
Sen kunde inte jag släppa det namnet utan började kalla lille Frans för Bröli. "BRÖLI!! BRÖLI!! ÄR DET DU BRÖLI??!" ropar jag än idag åt honom, och han blir lika glad varje gång :).

Idag är han dock inte liten som en fjärrkontroll längre. Inte superstor heller - 3,5 kg ungefär. Men han har ju vuxit betydligt. Inte minst ögonen har vuxit :). De här bilderna har jag tagit idag:

Han är en riktig morsgris som helst följer mig i hälarna överallt där jag går. Åker jag till ICA och handlar är han alldeles ifrån sig av lycka när jag kommer hem. Eller det räcker med att jag går ut och hämtar posten utan honom.
Han är bråkig och busig och stollig, men samtidigt smart som bara den och alldeles, alldeles underbar! "Mammis gryn", som jag brukar säga till honom att han är. 

Åh vad jag är glad att han är här!