Som att ladda för maraton

När man är såhär som jag är just nu, sådär hjärntrött och inte riktigt hundra (minst sagt) vad gäller orken. Då vill man fortfarande leva ett bra liv. Jag vill göra det jag gjorde förr, jag vill kunna allt och orka allt.
Tyvärr är det ju bara att inse att riktigt så är det inte. Inte just nu, och inte på ett tag. Kanske sen, nån gång, längre fram, men inte nu.
Men det betyder ju inte att jag måste avstå så värst mycket egentligen. Jag kan fortfarande göra samma saker som förr, fast inte lika ofta och inte lika mycket, och jag måste planera det. Ladda upp, prioritera, schemalägga. Lite som att springa ett maratonlopp (som jag aldrig har sprungit, men jag kan föreställa mig - det är ju liksom inte bara att leva på som vanligt och sen dra till loppet och springa.)

Idag skulle vi få finfrämmat - min systerdotter med familj var på ingång. Jag hade fått finfint älgkött av hennes man, och i gengäld skulle jag bjuda på en middag.
Det var länge sen vi umgicks. Jag tycker så mycket om dem, de är så roliga och rara allihop.
Men att bara dra iväg och fika en sväng, nej det går faktiskt inte numera. Eller går och går - allt går utom småbarn och tennsoldater, som det heter. Men det blir inte bra - då blir jag trött och ledsen, orkar inte hänga med i vad som pratas, och sen tar det några dagar att hämta sig.
Det låter ju jättetöntigt nu när jag skriver det - hallå, jag behöver bara åka med i en bil, gå in och sätta mig vid dukat bord, fika med trevligt sällskap, och sen åka med i bilen hem igen.
Men det är inte så himla enkelt just nu!

För dagens middag hade jag planerat minutiöst. Maten förberedde jag igår så långt det gick. Jag såg till att sova ut i morse, och jag tog mig en middagslur innan de kom. Andreas städade, jag grejade i köket. Jag fixade en grej, vilade lite, fixade nästa grej, vilade lite. Tills allt var klart.
Jag såg till att jag tagit mina mediciner i lagom tid.
Allt skulle ju flyta på.

Och det gjorde det! Jag kunde servera min trerätters, den var till och med god :), och jag orkade hänga med i samtalet bra (tyckte jag, de kanske tyckte att jag var värsta sega...men nu räknar jag bara MIN upplevelse :)).
Barnen ville pyssla efter maten, så jag drog fram mina pärlplattor och vi pärlade allihop. Ja, så kan man också göra - det var riktigt trivsamt faktiskt!
I tre timmar var de här, och det var tre riktigt, riktigt sköna och roliga och härliga timmar!

Och nu i efterhand är jag så nöjd och glad. För jag KAN ju!! Jag kan göra allt jag vill, egentligen. Jag måste prioritera - jag fick hoppa över auktionen igår som jag tänkt gå på, för jag ville spara krafterna. Och jag orkade inte åka ut i skogen i morse och gå promenad, för även de krafterna kände jag att jag behövde.
Men jag kan göra saker som är viktiga för mig. Jag får välja bort annat, jag får prioritera noga, men jag kan fortfarande göra saker.
Är inte det rätt fantastiskt? Jag tycker det. Det är inte så självklart att man kan sånt.

Men ikväll somnar jag nog ovaggad ;)...