En stor dag

Jag funderade länge på om jag skulle skriva det här inlägget här på bloggen, eller på min facebook för att visas bara för de jag har som vänner där. Det kändes lite personligt och innefattar dessutom andra människor.

Men sen tänkte jag att det är ju verkligen inget dåligt jag ska skriva. Verkligen inte. Tvärtom. 

För idag är det nämligen en stor dag av två anledningar. Det är Fars Dag, och det är en kär, kär väns födelsedag. 

Om vi börjar med Fars Dag. Min pappa är ju inte kvar i livet. Men i MITT liv finns han kvar, varje dag. 

Min pappa var ganska speciell. Han var 40-talist, finne, man, och därifrån kan ju alla som inte kände honom dra sina slutsatser - och förmodligen gissa helt fel. Min pappa var allt annat än det man kanske föreställer sig. 

Han var jämställd - han tog hand om hem och barn precis lika mycket som mamma, och det precis så självklart som det borde vara för alla. 

Han var väldigt prestigelös. Han hade inget typiskt manligt, 40-talistaktigt behov av att hävda sig. Han gillade sånt som verkligen inte alla män i hans generation gillar (eller som de åtminstone låtsas att de inte gillar...). Det absolut finaste han visste var nog barn. Oss, sina egna barn, och sina barnbarn kunde han gått i döden för. Och det försökte han på inga sätt dölja, för att behålla sin manlighet utåt. Det var bara så det var. Han älskade att leka med barnbarnen, och om han kunde så gav han dem allt de pekade på. "Morfar betalar!" var det vanligt att höra när barnbarnen pekade :). Och det var inte bara sina egna barn och barnbarn han älskade, utan ALLA små bebisar som kom i hans väg. 

Förutom bebisar älskade han också rosor och svanar. Inte så supermacho i andras ögon, men det tog han ingen notis om. Han samlade på porslinssvanar och visade gärna upp sin samling för alla som ville se (och inte ville se, också :)). Likaså med trädgården - den var han stolt över. Den förevisade han gärna för alla. 

Han var rolig, kvick, fyndig och hade verkligen förmågan att uttrycka sig, både i tal och text. Han kunde ha en ganska ironisk och taggig humor när han la den sidan till. Han sa sin åsikt, om det så varit Gud Fader själv som stått framför honom. 

Han uppmuntrade mig alltid. Men när han tyckte att jag gjorde fel så sa han det också - ibland på sitt finska, burdusa sätt. Eller ganska ofta. Men det var inget jag blev ledsen för, för han gjorde det alltid med omtanke och kärlek i grunden. Skulle en del som vuxit upp i svenska familjer få höra direktöversättningar av det pappa kunde ryta till med för ord, så skulle de förmodligen svimma lite. Han skrädde inte orden när han blev arg. Men jag blev aldrig rädd eller ledsen för det - det var ju liksom bara uttryck! Men man förstod när han menade allvar. 

Men SNÄLL är nog det ordet som beskriver honom bäst. Snäll på ett lite burdust sätt ibland, som sagt. Men snäll. 

Den här bilden har jag nog visat tusen gånger tidigare, på facebook t ex. Men det är min favoritbild på mig och pappa. Jag är nog runt 3 år där, och bilden är tagen i närheten av sommarstugan som vi hyrde i några somrar. Pappa och jag, i solskenet. Jag minns inte exakt det tillfället, det var så länge sen. Men jag vet helt säkert att där och då kände jag mig så trygg och älskad som ett barn nånsin kan göra. 

Sen, min fina fina vän som fyller år idag. Det är Jenny.
Hon och jag träffades nog -06, så ganska sent i livet ändå (om man jämför med barndomsvänner och så). Vi var jämngamla, hon och jag. Födda samma år, men jag i början av året, hon i slutet. Hon jobbade på en tidning där jag halkade in på ett bananskal för att sen fastna där som ständig vikarie i många år.
Jenny och jag fann varandra direkt. Hon satt som lokalredaktör på en annan ort, och jag hoppade in som vikarie även för henne när hon skulle vara ledig.
När det gällde jobbet var hon nitisk. Gjorde alldeles för mycket, långt utöver vad hon faktiskt behövde. Och hon gjorde det så jäkla bra så jag som nybörjare såg hennes nivå som ouppnåelig. Och det var den. INGEN kan göra Jennys jobb som hon.
Varje gång jag dök upp för att sätta mig i hennes stol, låg där långa listor med tips så jag omöjligt skulle stå utan idéer på vad jag skulle skriva. Hon hade stenkoll på allt i kommunen.
Det låter som en tråkig människa, eller hur?
Men Jenny var så långt från tråkig som man kan komma. Hennes humor....ja, helt obeskrivlig. Jag har suttit en stund nu och försökt komma på ord som beskriver den men det går liksom inte. Hennes skratt och glädje låg på lur även i stunder då hon var ledsen eller arg. Men aldrig, aldrig att hon skämtade på andras bekostnad! Hon kunde vara ironisk när vi pratade om vissa människor, men hon höll alltid en ödmjuk nivå oavsett vad personen i fråga egentligen skulle förtjänat. Som lokalredaktör är man utsatt. Det är alltid någon som kan bli missnöjd över vad man skriver om eller inte skriver om, hur man skriver, vem man talar med eller inte, och tusen andra saker. Människor kan vara elaka. Jag själv har en förmåga att hålla det ifrån mig och möjligtvis reagera med irritation över stollar. Men Jenny var skörare än jag. Utåt höll hon masken, men jag vet att hon kunde ta åt sig. Hon, som minst av alla människor i världen behövde ta åt sig, därför att hon var bäst på det hon gjorde. Hon tog åt sig! Och de människor som behandlade henne så illa, dem förlåter jag aldrig.

Jenny älskade djur, precis som jag gör. Varenda litet djur ville hon rädda om hon kunde. Sina egna hästar, hundar och katter behandlade hon med större kärlek än jag nånsin upplevt någon göra.
Och hon månade om barn, även hon. Många och långa var de diskussioner jag och Jenny hade, om hur människor faktiskt kan bemöta barn på hemska sätt utan att ens förstå det. Vi var helt eniga där. Hon stod alltid på barnens sida. Alltid på de svagas sida, oavsett vad det handlade om.

Trots att hon hade så mycket att göra jämt, missade hon aldrig ett tillfälle att hjälpa till och vara snäll. Det stod alltid nåt gott i kylen eller några karameller i en skål på skrivbordet när jag kom till hennes redaktion och hon var borta på ledighet. Jag gjorde såklart detsamma mot henne. Hon var så lätt att vara snäll mot. Det är inte alla människor som det är det. Men henne var det lätt att vara snäll mot. Hon glömde aldrig att säga nåt snällt. Vi kunde springa på varandra på ICA och hon bara "Åh, Najtis (hennes smeknamn på mig), du har så himla vackra ögon! Men oj, nu måste jag skynda mig till jobbet!" och så försvann hon igen.
Och om jag ringde och behövde prata så spelade det ingen roll hur stressad hon var - hon tog sig alltid tid, eller ringde upp så fort som möjligt.

Totalt ödmjuk, utan tillstymmelse till elakhet. Det var Jenny. Och fylld med integritet, och med respekt för även andras integritet. Sa man något till Jenny i förtroende så stannade det där.

Alldeles i slutet av förra året gick hon och la sig på kvällen. Hon vaknade inte mer.
Hon hade inte lyssnat på sin kropp. Inte låtit förkylning och hosta och baciller tvinga henne att stanna hemma från jobbet och bara vila. Därför vaknade hon inte mer.

Jag har gråtit så många gånger det här året för Jenny. Jag saknar henne. Så totalt lojal, så rolig och så klok. En sån där människa som det inte finns så många av. Tänk att jag fick vara hennes vän. 

Grattis finaste, älskade Jämpa på födelsedagen!

Jag lånar en bild från hennes facebook. Jag kan inte tro att hon skulle misstycka. Jag frågade också hennes mamma vad hon trodde, och hon trodde samma.
En bild på Jenny och hennes så älskade Cassandra....